Atheists in Kenya - om att vara mungofri.

Härom dagen frågade min tre och ett halvtåriga kenyanskt uppväxta dotter mig en klok fråga:
- Varför sitter Mungo in the sky och kommer inte ner hit till oss?
Mungo är det kiswahiliska ordet för Gud, och jämte upendo som betyder kärlek ett av de vanligaste orden i predikningar man hör över allt här: inte bara i kyrkor, utan i skolor, på gator, i bussar och på arbetsplatser.
I skolan lärs inte religion ut som ämne utan kristna historier ur bibeln lärs in som fakta. Examinationsfrågor kan formuleras som: Vem är familjens överhuvud? Vad gjorde Simon Peters svärmor? Vad skall man göra när någon slår en på kinden?
Och när folk vill lära känna en, från grannar och taxichaufförer till fullkomliga främlingar på gatan är vanligen de tre första frågorna de ställer:
1. Vad heter du? 2. Varifrån kommer du?  3. Vilken kyrka tillhör du?
I ett sånt här land är det lika svårt att komma ut ur garderoben som homosexuell som ateist. Kanske lättare. Om man som homosexuell är troende kan man ju alltid be om syndernas förlåtelse och dessutom så är man ju fortfarande god då man ju ändå tror fortfarande.
Men man kan också lämna Guds sida och gå över till den mörka sidan. Till djävulens sida. Till Illuminati.
I USA har man t.o.m gjort vetenskapliga studier på hur onda och omoraliska man anser ateister vara. På en skala över hur mycket ateister är att lita på kommer ateister sist. Efter våldtäktsmän. Den vetenskapligt sinnade kan exempelvis läsa vidare här. Jag skulle gissa att resultatet skulle bli liknande här i Kenya.
Därför är ateister ofta kvar i garderoberna.
Jag tar inte alltid diskussionen här. Jag har inget behov att alltid göra det och det finns tillfällen då det känns rätt olämpligt och kanske försvårar min arbets- eller livssituation.
Jag har en ganska ironisk relation till min omgivning. Jag behöver inte ta allt på sånt himla allvar. I ett kristet samhälle kan jag le och gapflabba åt absurdheterna omkring mig. Och samtidigt uppskatta det faktum att jag är fri nog att göra det.
Att jag kan skämta om att arbetskamraterna bör be avdelningsbön om att vi inte ska somna under mötet och jag kan skämta om att halalmat väl knappast är halalmat med barbiedockor i. Och jag kan le ett konspiratoriskt leende när mina religiösa vänner skämtar om min gudlöshet och därmed brist på mål och mening.
För i en värld där vi ska kunna leva tillsammans behöver vi kunna leva, skratta och älska tillsammans. Och en vän som inte förstår det är inte en vän.

Men efter ett och ett halvt år av fullkomligt kristendomligt dopdränk av böner och psalmer och predikningar och framför allt skenhelighet kändes det som jag behövde lite annat folk. Skenhelighet har jag oerhört svårt för; folk som predikar godhet och moral, förlåtelse och etik och sen beter sig som arslen mot andra människor: fördömer, slår, är otrogna, stjäl, ljuger, hatar och saknar rudimentär mänsklig acceptans. För någonstans i vårt kollektiva medvetande tänker vi väl ändå att religiositet är kopplat till godhet. Att vissa människor känner behov av att ha en kompass för sin inre moral. (Och att det kanske t.o.m är därför ateism är så läskigt. En människa UTAN moralisk kompass!!!) Men religiositet UTAN godhet då, utan kärlek till nästan  och acceptans av allt det Gud/Mungo/Allah skapat, vad i HELVETE är det för avart av mänskligt varande?? Den skenheligheten har jag oerhört svårt för, och den finns hos många slentrianreligiösa.
Så jag for till Nairobi.
30 mil över dagen för att träffa folk i föreningen AIK, Atheists In Kenya. Ett härligt gäng människor: En dynamisk aningen narcissistisk president, en könsblandad skara med nästan lika många aktiva kvinnor som män, några förlästa Dawkinstillbedjare, en självteraperande exmuslimska, några paranoida garderobsateister, några trollpojkar, engagemang, galenskap och livsval. 

Det var en fascinerande träff! Ett oerhört välorganiserat möte med kort PowerPoint-presentation och lite Youtubeklipp för att starta diskussionen. Temat för dagen var just moral utan religion. Är ateister utan samvete, etik och moral, eller vad formar då denna moral?! Hur avgör man vad som är rätt och fel, hur avgör man när man inte har en bok som berättar för en vad man ska tycka och tänka? Det blev en galet intensiv diskussion. Stundvis fullkomligt allvarlig, stundvis fullkomligt upphetsad. Ibland blåslampeeldad av gruppens trollpojkar. Trollpojkar är unga grabbar som älskar att trolla i diskussioner. Ta en ståndpunkt som är kontroversiell bara för att öva upp sin argumentationsförmåga. Jag har ganska svårt att värja mig från dem, går igång direkt på fyra cylindrar. Som när de argumenterar biologiskt och evolutionsteoretiskt för våldtäkt och ser hur många vackra kenyanskor med långa blodröda naglar som vill slita strupen av dem. Eller hävdar att ur en viss moralfilosofisk ståndpunkt var Hitler en bra karl. Men de slänger givetvis bara ur sig argumentet att "Hitler var god" för att få fyr på brasan.

Min egen syn på frågan är att människor med en moral som de reflekterat över, oavsett om den är bokstyrd eller ej, människor som aktivt tar ställning, ibland kanske t.o.m MOT sin bok eller mot lagar och mot majoritetens val och handlingar kan vara de som gör mest gott. Civilkuragelig blindhet är ingen dygd.
Många intressanta människor deltog i mötet. Som den unge mannen vars familj ber förbön för varje vecka i hopp om att han ska ta sitt förnuft till fånga, Den unga studentskan som fick gå på mötet för sin mor under förutsättningen att hon gick i kyrkan på söndagen, den exmuslimska som berättade om sina upplevelser av islams baksidor och hur hennes barn kidnappades när hon avsade sig sin tro (vilket inte går).
I skarp kontrast till den senare deltagaren innehöll mötet också en session med öppensinnande aktivt religiösa muslimska pojkar från studentföreningen. De muslimska studenterna hade tagit initiativ till en diskussion om Guds existens som ska hållas på ett av universiteten i Nairobi i veckan. Med en pastor, ateistpresidenten och en imam. Det muslimska rådet, katolska kyrkan samt nån kristen federation ville stoppa debatten. :-O Här har vi alltså unga människor som aktivt arbetar för att förstå och acceptera andra människor, närma sig folk som är annorlunda än dem och samarbeta i en värld som brinner och så finns alla dessa gubbar som vill annorlunda?  Helt osannolikt. Men studenterna har beslutat att debatten ska bli av och möttes nu med AIK för att diskutera riktlinjer för hur diskussionen ska bli väl utförd och hålla god ton.
Allt som allt en bra dag och finfina människor. Avslut med pubkväll som givetvis fick en att längta en massa efter alla de fina humanisterna och skeptikerna hemmavid.
Love ya'!!
Och på min dotters inledande fråga varför Mungo inte finns nere hos oss kunde jag bara svara att jag tror att det är för att han inte finns.

En immigrants praktikaliteter.

Det ligger en hinna av rödbrun sandjord överallt. Över strumpor och barnknän, i ögonvinklar och hårbottnar. På golv och i sängar. Den är omöjlig att få bort utan att ideligen bada och duscha. Och så är det oss man kallar ”vita”, vi som inte kan hålla oss rena en hel dag. Utanför på gatorna vandrar fläckfria svarta män och kvinnor i välpressade byxor och dräkter utan tillstymmelse till smuts och ser avundsvärt fräscha ut.

Omgivningen däremot är tämligen skräpig. Det ligger sopor i diken och på vägar och en del av vägrenarna består helt enkelt av stampade sopor med lervälling som fått det att stelna till kullar.

Vi tar oss vidare genom ett förvånansvärt smidigt samhälle där vi kanske är för dumma för att förstå att vi ska muta oss fram. Efter mindre än en vecka i landet har vi lyckats ganska väl med allt det praktiska. Vi har skrivit in barnen i skola (de där kopiorna på pass och vaccinationskort var ju inget måste, och hade vi verkligen velat hade vi ju alltid kunnat ta kopior i den där butiken ”Copy & Exams”). Udda kombinationer av affärsverksamhet är ju lite av en standard här nere. :-)

Vi har varit hos skräddaren och fått uppsytt skoluniformer åt flickorna (bildbevis kommer, men vi försöker undvika att få smuts på dem innan skolan ens börjat).

Vi har kollat på husannonser och fått tips om hus, inklusive vänliga erbjudanden som: -”Åh, nej, det huset är redan uthyrt, men vi kan bygga ett nytt åt er. Det tar två månader”. Husen ligger i gated communities med murar med ingjutna glasbitar uppepå, taggtråd och vakter med alltifrån batong till maskingevär. Även afrikanerna själva bor i dessa områden som ibland kan vara nog så sjabbiga och enkla, men annars är tämligen lika svenska radhusområden upp till resortlyx.

Jag vet inte vad vi skyddar oss emot, men det är ju praktiskt om man vill ha en get och få den att stanna. ;-) Ännu har vi inte fått napp på något tillräckligt intressant och tillräckligt nära skolan. Men huslet ger alltid möjlighet till att drömma!! Varmvatten, badkar, gräsmatta och egna höns står på önskelistan.

Vi börjar kunna vår mat nu. Ugali (majsgrötspudding) hör inte till favoriterna. Men chapati (ojäst flatbröd som påminner om lite segare pannkakor) tillhör en av lilldotras stående beställningar och ett av hennes första ord på swahili (nåja, är väl indiskt egentligen). Vuxenfavoriten är den där gröna grönsaksröran gjorda på några blad som påminner om spenat i smaken men lite som alger i konsistensen. De handbollsstora avokadosarna är inte heller pjåkiga. Mjölkprodukter finns faktiskt att få tag på utan svårigheter och det är inte alls lika knapert här som i Tanzania. Kor och får vi möter här på gatorna har hull och är välskötta.

Och så har vi skaffat bankkonto och internetuppkopplingsskraplotter och är snart redo att möta universitetsvärlden på riktigt.

Vi fortsätter att klä oss fel. Häromdagen fick vi skäll av polisen för att våra barn är för lättklädda. Här är strålande sol och 25 grader men flera av barnen vi möter har täckjacka på sig.

Häromdagen stoppades vi på väg från sjukhuset av en kvinna som var psykolog och pastor. Vårt första möte med kristligt fördömande. Det är inte som om vi har behov av att alltid ta strid, men vi bangar den inte om vi möts med dragna korstågsvapen. Vi har stor respekt för kyrkans arbete inom många områden här nere, men HIV-vård med avhållsamhetsråd tillhör kanske inte deras mest imponerande insatser. Hon var helt upprörd över att vi kom från ett land där man skiljer sig, inte går i kyrkan (vilket var hennes egen kunskapsvärld) och där man bara tror på det man ser. Vi avböjde vänligen en inbjudan till hennes kyrka men bjöd in oss själva till hennes sjukhusverksamhet. Tror inte att hon på något vis uppskattade vår önskan om att göra gott utan Gud.

Världen är inte enkel.

   

101 afrikanska sätt att dö.

Vi gör det inte av mod.
Jag är skiträdd. Jag drömmer om hundratals afrikanska sätt som mina barn kan dö på: nedbrottade av flodhästar med jättegap, nersprungna av törstiga elefanter, kidnappade av somaliska pirater, offrade som jungfruar i någon medicinmansrit mot HIV, feberfrossande av malaria, upptuggade inifrån av konstiga parasiter eller loaloamaskar som äter sig in i ens ögon. Hängda, drunknade, i bilolycka, i flygplanskrasch. Min fantasi vet inga gränser.
Nej, vi gör det inte av mod.
Jag är rädd att allt mitt jobb där nere i Kenya kommer att förlamas av byråkrati. Att jag inte ska kunna leverera de föreläsningar de vill ha. Att jag kommer att jobba dag och natt och inte hinna uppleva landet. Så jag är rädd både privat och professionellt.
Så, nej, jag gör det inte av mod.
Jag gör det inte heller för Guds skull.
Jag gör det för att jag inte har någon Gud. För att jag inte har ett liv efter detta och därför måste göra något av det jag har. Och för att religionen inte ska få monopol på Det Goda.
För att vi som inte har någon gud, eller har något behov av en, också tänker på våra medmänniskor; på att hjälpa och göra skillnad.
Kanske är det ännu viktigare för oss ateister? Vi har ju bara ett liv på oss.

"We all want to help one another, human beings are like that.
We want to live by each other's happiness, not by each other´s misery."