Förändring.

Har den inte alltid skett skymd för andra?
Har den inte alltid ägt rum i nya tider, på nya platser och med nya människor?
Har det inte alltid varit svårt att vända skutan i kända vattendrag där vänner och familj trängs omkring en på sina fina båtar som man kan varje millimeter av; dess skrov och segel, durk och tamp.
Visst är förändring lättare i det okända, bland de nya, utan ögonen som vet vem man är?
Bryta upp, kasta loss, ändra sig, förändras.

I skuggan av det nya livet har jag tagit tag i surdegar. Inte alla, till det räcker ingen energi, men några särskilt puttrande. De degiga och illaluktande. De särskilt gnagande och skavande.
Ny diet, nya vanor. Mango om morgonen, lättlunch och träning. Gymkort och crosstrainer. 5:2 och LCHF i någon slags egenhändig mix som passar kroppen och själen. Promenader och poollängder. Utan lidande, utan backlash. Stadigt neråt. Passerade nyligen The Number of the Beast: 66,6. Nu nerom 66. Målvikten är 62. Då har jag normaliserad BMI och klart mindre i riskzonen för ohyggligheter som diabetes och stroke och hjärt- och kärlsjukdomar. Det känns görbart. Snart tio kilo lättare. Och midja är det fan rätt grymt och ha! Vännen här, han med fashionögon, har lovat en personal shoppingtur när jag nått fram. :-)

Artiklarna. De vetenskapliga. De som legat där och möglat, spridit ångest över otillräcklighet, okunskap, okunnighet, hopplöshet. Med darrande fingrar har jag närmat mig dem. Öppnat sen länge oöppnade filer, nuddat, läst. Funderat och gett mig själv arbetsro. Prövat mig fram i formulerandet och hantverket. Rostig och gnisslande. Sneglat bakom ryggen om någon ser min tafatthet. Och så stapplat framåt. Alls inte i mål, men bort från startlinjens ohyggliga avgrunder.

Det räcker där. Förändringens doser bör inte vara för höga. Av överdoser har mången klok människa avlidit i iver och längtan. Hoppfullheten i att ta tag i, saknaden efter det som kunde vara. Det är bra så här. Gott.

Väl jobbat.

Strejk.

Tänk er att staten då och då ställer in löneutbetalningarna till statliga myndigheter, universitet och dylikt. Som om lönekostnaden liksom är en frivillig utgift som kan sparas in på. Och att universiteten och dylika institutioner helt enkelt stänger ner, låser och går hem. Och att det plötsligt blir mycket tid för poolbad.
Så kan upprinnelsen till en strejk se ut i Kenyaland. Men den här gången har pengarna fastnat ett led senare. Universiteten har fått sina pengar från staten men i universitetens budget känns det plötsligt lämpligt att bara låta bli att betala ut lönerna till de anställda just nu. Som om stater och stora institutioners budgetar vore en riktigt skakig knegarhushållsekonomi ur Lyxfällan med dåliga sms-lån och för mycket utgifter inom udda områden. Som om löner var en nytillkommen, helt oväntad utgift som liksom inte ryms inom det som planerats. Och då går lärare och övriga anställda i strejk.
Inte en dag, eller två, utan veckor, och ibland månader. Och då stannar liksom samhället till lite i en universitetsstad som Eldoret. Om folk som jobbar på universitetet inte får lön kan de inte betala sina hyror och de kan inte köpa mat... Då får hyresvärdar inga hyresinbetalningar och mataffärer inga som handlar...
Vi är nu inne på andra veckan. 
Jag vet inte riktigt vad folk gör i Sverige när de strejkar? Tar lite sovmorgon? Läser morgontidningen lite noggrannare?
Här i Kenya går det lite vildare till:
I Mombasa plundrar man universitetskantinen: http://www.nation.co.ke/news/Striking-varsity-workers-loot-food-in-kitchen/-/1056/2249398/-/ycktk2z/-/index.html
Här i Eldoret stänger universitetslärarna av vattentillförseln till Universitetet: http://the-star.co.ke/news/article-159215/lecturers-cut-water-supply-moi-varsity 
Jag ligger lite lågt. Min revolutionära ådra är ganska förtvinad och min talang för upplopp är dåligt utvecklad.
Jag drar på mig bikinin istället och går till närmsta pool.
Mycket tid för poolbad blir det.
Om inte universitetslektorernas nyväckta rörmokerikompetens har stängt av poolvattnet också?

Ägandets kompetens.

Idag skriver jag om ägandet. Jag har fått nya insikter kring ägandet som förvånar och förundrar mig. Som socialist har jag ett kluvet förhållande till ägande. Vi behöver verkligen inte konsumera som vi gör. Vi behöver inte alla dessa grejer. Samtidigt är det ju folks konsumtion som ger andra människor jobb. Om människor inte konsumerade skulle man inte producera och då skulle de som jobbar i produktionen få gå. Hur som helst behöver vi inte alla grejer. Man spyr över vad grejer vi har och hur lite folk faktiskt behöver för att fortfarande ha ett rikt liv.
Men det är faktiskt inte det som är insikten. Utan vilken kompetens ägandet ger. Jag såg det här fenomenet redan på barnhemmen i Tanzania och jag ser det överallt här. Med ägandet följer en kompetens kring hur man hanterar saker. Det slår mig hela tiden hur dåligt folk tar hand om sina saker här. Barn som bara har en docka tar ut den och sparkar fotboll med den, folk som bara har en spade låter den stå ute i regnet och ruttna, föräldrar låter barnen leka ute i gruset med deras film-CD:s eller enda datormus eller sparka sönder plastskottkärran de fick som enda julklapp. När de hanterar böcker står de på dem och ritar i dem.
Och någonstans trodde jag att om du hade få saker så skulle du vara mer rädd om dem än om du har massor, men det känns som om det kommer en kompetens genom ägandet. Som om många här nere har en lite otränad relation till saker och vi har en vältränad? Does that make sense?
I vilket fall som helst tycks jag vara helnervig vad gäller prylar. Har man dem behöver man ju inte förstöra dem, det är ju oerhört slöseri med resurser!
....
Här tar jag en paus och diskuterar saken med en klok kenyansk vän. Han ler och säger:
-Kanske har de viktigare saker att tänka på än prylar? Som mat?

Ridå.
Okej då. Jag är en dum kapitalistisk, västerländsk konsumtionsfascist...
Jag bjuder på den.

Ensam!!!

Sedan två veckor tillbaks upplever jag mitt Kenyaäventyr ensam. Arbetstillståndsbaletten, den bristfälliga skolgången i den kenyanska grundskolan,  kompis-längt och affärsmöten en masse drog maken och stordotra hemåt.
Där har de roat sig kungligt. Stordotra med kompisövernattningar, legorobotprogrammeringskurs och sushimiddagar, maken med White Guide-gala, där han kunde fira storligen att vår krog hemmavid fått en Whiteguideutmärkelse! Fri sprit och carpaccio är annat än kål och majsgröt.

Kvar finns jag och vår lillskrutta i ett Kenya där regnperioden börjar smyga sig på. Häftiga åskoväder med blixtar nere vid marken, så vita och elektriska att ögonen står ut ur sina hålor. Och smällar som känns som de ska lyfta husen.
Här trivs lillskruttan mycket bättre. Här där man kan springa ut i strumplästen och leka med sand och vatten och andra grannungar. Här där det finns dagis där det svänger av gungiga gospellåtar och här där man blir trespråkig i ett litet nafs.
Här finns varma chapati och syrlig färskpressad passionsfruktjuice och här försöker jag mig på en mangodiet när ätsällskapet ändå svikit. Jag byter ut frukost och stundvid lunch mot mango. Tappar kilon och mår finfint.
Planen just nu är att den svenskbaserade delen av familjen ska vara kvar i Sverige till sommarlovet. Nationella proven är i april och det finns en försommar för dem att njuta av och glassbarer att besöka när värmen kommer där hemmavid. Det blir dryga månader för oss som aldrig varit ifrån så länge. På över 15 år!!!
Men vi är sega hjältar och jobbar på. Jag vill få klart tillstånden för logopedprogrammet att starta och kanske, kanske kan man få rejäl arbetsro nu??! Den som bloggläser får se.

Vardagsafrika - kväll

Det drar ihop sig till kvällning i en liten stad nära ekvatorn. Här gäller kiswahilitajm. 7 går solen upp och 7 går solen ner. Här behövs ingen vinter- eller sommartid, för solen är punktlig och stabil.
Eldoret är en levande och bubblande liten stad, men västerländska företeelser som museum, teater och biograf finns inte. Man kan roa sig med att ta en bodaboda in till stan, festa loss på en milkshake och om man är lagd åt det hållet finns det discon/klubbar/dansställen där musiken är svinhög och dansen obscen. Vilket ju inte direkt är min grej.
Blir det varmt någon eftermiddag finns istället flera swimmingpooler att besöka i grannskapet.
Sen tar jag mig hemåt och äter middag med gänget hemma. Här äter vi ihop med tjänstefolket. Vi höll på att bli galna av att de stod och tryckte i köket.
Det blir tidvis bullrigt och kaotiskt när alla ungarna ska bråka om platser, muggar, bestick, antal bönor eller vad nu ungar kan tänka sig att bråka om.
Sedan lugnar kvällen ner sig. Lilldotra gillar att hänga inne hos grannungarna och kolla barn-TV.
Jag har två externa hårddiskar med film hemifrån som stundvis roar. Annars finns det ett halvknakigt Internet för dumsurfning, facebookande och i enstaka lyckade fall skypning. Jag pysslar med mina bokmanus, redigerar foton och läser en och annan bok.
Då och då kollar någon av det brokiga gänget grannar in. Den magnifika, intensiva och varma grannkvinnan som är ihop med en svensk röntgenläkare som stundvis pendlar hitåt. Den fantastiske, lättpratade, rojalistiska, stilmedvetne, homosexuelle inneboenden som fyller kvällen med djupa samtal om livet och döden och det där emellan. Och den ADHD:ige grannpastorn som stundvis gästar oss med full intensitet som ett lätt jordskalv av intensiva åsikter, hatpropaganda, glad naivitet och aptit på kunskaper och samtal.
Livet är givetvist inte lika socialt som att vara krogägare och kunna svänga ner för sällskap och samtal varje kväll, som det är hemmavid, men det är trevligt ändå. Då och då bjuder vi in bekanta och kollegor på grillfest och blir man uttråkad nån helg finns utflykter av National Geographic-kvalitet.
Det går ingen nöd på oss!!
Och definitionen på vardag återstår ännu att formuleras.

Vardagsafrika - lunchtajm

Det är lunchtid i Kenyaland.
På campus finns ett "Eatery" vilket är ett passande namn på en kantin som erbjuder seg getgryta med sukuma wiki (kål) och ris eller med ugali, majsgrötspudding. Faktum är att detta är landets nationalrätt i dess mest rena betydelse. Jag menar inte som köttbullar som lite vagt skulle kunna sägas representera det svenska köket utan jag menar nationalrätt som i att det är den enda rätt som egentligen erbjuds var än man kommer i landet. Nu är jag lite orättvis. Det finns seg biffgryta också på vissa ställen. Och mumifierad kyckling. Samt ett antal billiga vegetariska alternativ av typen bönor med majs. Och så serveras faktiskt chapati ibland och såggig pommes frites. Det är bara det att dessa rätter som kan räknas på handens fingrar serveras överallt. Det är det folk äter hemma. Det är det folk äter på restaurang och caféer och det är det folk äter vid större högtider, bröllop, jul och fest. Och jag skulle kunna förstå det om det var en ekonomisk fråga. Har man inte råd med annat så är det klart att man får nöja sig med det man har. Men det är inte riktigt så. Mat kan ju tillagas på många sätt. Man kan steka kött, man kan koka kött, man kan fritera kött, man kan använda olika kryddor och ha olika såsbaser. Men kan ha olika billiga grönsaker vid olika måltider. Man kan koka grönsaker, man kan äta en del råa, man kan variera sig. Man kan hotta upp ris. Man kan krydda det och blanda grönsaker i det, man kan variera med matbananer, cassawa, potatis, sötpotatis.
Den kenyanska mattraditionen förbryllar mig storligen. Hur kommer det sig att ett land inte utvecklat någon större matkultur? Man kan ju skylla på svält och fattigdom, men det finns ju andra länder i Afrika som visst varierar sig. Etiopien har t.ex ett helt enastående kök med massor av kryddade röror av olika slag som man äter till bröd.

Universitets eatery ligger i en egen byggnad långt ifrån kontoret. Det är sällan jag tar mig dit för att få i mig nåt. Är man väl på plats på campus passar man på att försöka få tag på folk och rätta ändlösa mängder tentor.

På stan finns det massor av ätställen. Faktum är att i hela Kenya, långt ut i många små, små byar finns det små skjul som serverar mat. Och det finns små ställen som hyr ut rum nästan överallt. Så om man är oplanerad finns det alltid något litet kyffe att sova på. Kackerlackor? Ja, fast oftast inte så stora. :-)
Eldoret är en stad i Linköpings storlek. Här finns stora snabbköp i flera våningar (varav en alltid verkar ha plastprodukter i färgglatt spektrum och kinesisk skitkvalitet). De ägs nästan uteslutande av landets indiska befolkning. Här finns små snabbmatsgatustånd som säljer samosas och riktigt usla hotdogs (vill inte veta vad de stoppar i dom) som alternativ till de mer überkenyanska rätterna. Små tanter säljer bark och andra örtmedicinprodukter och överallt dessa skoputsare som håller folk prydliga till absurditetens gräns i detta dammiga land. Skoputsarna är faktiskt också de som målar folks naglar, så här och där ser man tjusiga kenyanska ladies med en smutsig skoputsarkille vid sina fötter. Längs gatorna sitter också kvinnor med påbyltade bäbisar och säljer grönsaker av typen tre apelsiner och två påsar strimlad grön kål.
För västerländsk smak finns det förvisso alternativ: Stans bästa indier med högklassig mat och en hyfsad kines som förvånade oss med att vara renaste restaurangen i stan (något man inte riktigt är van vid från hemmaplan). Och så finns det några caféer med milkshakes to die for. Drack jag milkshake i Sverige? Aldrig! T.o.m ett hyfsat pizzaställe kan de faktiskt uppbringa.
Eldoret somnar aldrig riktigt. När man pratar med folk som har samarbetat med Linköpings universitet här (och de är många) så säger nästan alla om Linköping: -"Åh, det var en så trevlig stad.... Men tyst??!!!"
Här är aldrig tyst. Snabbköpen är dygnetruntöppna och små inomhusgränder mellan husen är fulla med liv och rörelse. Skumma videobutiker som bränner på beställning för 4 kr skivan, frisörer med hårförlängningar och peruker i alla färger och former, krimskramsbutiker och juicestånd med avokadojuice, mango-, passion- och rödbetsjuice. Och tiggare med läskiga bensår och slöa spädbarn, fast faktiskt inte så många. Stan "rensar" väl tydligen då och då gatorna på sniffande ungar och liknande. Var de hamnar? Fan vet.

Och så marknaderna. Det finns en stor, stor secondhandmarknad för kläder. Här hamnar på något vis de västerländska klädsändningarna. Här är kläderna ofta i bättre kvalitet eftersom de tillhör den europeiska kinakvaliteten och inte den afrikanska kinakvaliteten. Skillnaden är väl att det är kinesiska barn som jobbar i det ena fallet och enögda, haltande kinesiska barn i det andra.
Jag går sällan till marknaden. Den finns en fantastisk frukt- och grönsaksmarknad också, men jag blir oerhört stressad och provocerad av människor som drar i mig, tar på mig och försöker lura skiten ur mig. Känner mig som något instängt zoologiskt djur som alla tittar på och vill nudda.

Så ser Kenyaland ut i lunchtid.

Vardagsafrika - en helt vanlig morgon.

Vi har bott här i drygt sex månader nu. Kenya är inte hemma, det betvivlar jag att det någonsin blir, även om vi har planer på att förlänga vår vistelse här. Men även om jag mestadels känner mig som en alien med antropologiska glasögon så givetvis finns det en vardag. Den är bara mindre vardaglig. :-)

I vår vardag bor vi på en "compound" med fyra hus. Två stora fyrarumshus och två små enrummade "servants quarters".
I det ena stora huset bor vi och det andra hyr vi ut till gäster. Just nu till två av mina logopedstudenter som är här för att samla data.
Det ena servants quartret hyr vi ut till vår vän Alvin. Han kan man sitta långa kvällar och diskutera livet, politiken, kärleken och kulturskillnader med.
I det andra servant quartret bor våra "servants": Chebet, som har en högskoleutbildning i "disaster management", precis vad vi behöver av någon som tar hand om vår tvätt, disk och barn när så behövs; och hennes pojkvän Vincent som faktiskt bidrar med diskning och matlagning mer än gemene kenyansk man, men i övrigt ansvarar för större inköp och kontakt med hantverkare etc. Dessutom bor Chebets två barn: Godwill (Cheri) och Aymar (Cherop) där.
Vissa stammar har vissa typer av namn. Namnen kan indikera när på året, eller på dagen de föddes, om det regnade, etc. Eftersom det t.ex är ganska långa regnperioder blir det MÅNGA barn som heter samma. Därtill har de flesta ett mer engelskklingande namn.

Men TJÄNARE säger vän av ordning??!
Ja, ni. Det finns flera anledningar till att vi har folk boendes och jobbandes på gården:
1. Vi suger verkligen hejdlöst på vardagshantering!!!
2. Arbetslösheten i Kenya är 40%. Som höginkomsttagare förväntas man "ge tillbaks" till samhället genom att anställa folk.
3. Att jobba hos en vit familj ger ett bra CV för fortsatt arbete. Det kan vi bjuda på.
4. Om vi handlar eller förhandlar själva ute på stan får vi mzungu-priser. Då är det bra med nån som gör det åt en. Mzungupriser kan vara upp till tio gånger dyrare än vanligt och jag väljer gärna i vems fickor jag stoppar mina pengar.
5. Vi valde en barnfamilj för att våra barn skulle ha några att leka med.

Nåväl. Stället är i alla fall knökat med folk. Därtill kommer alla dessa hantverkare som husägaren skickar för att fixa klart allt som skulle varit klart när vi flyttade in. Som dusch och toa och lås och gräsmatta och avrinningssystem inför regnperioden.

Så, vardagen då? Vår vardag består av en morgon då barnen ska få på sig sina skoluniformer. De vandrar till skolan på en dammig väg tillsammans med servant-familjen. Vi betalar deras ungars studiegång i privat skola vilket förhoppningsvis ger dem större möjligheter i livet.
Vår väg är en sorgligt stenig och guppig historia trots att guvernören faktiskt är en av våra närmaste grannar. Längs vägen finns idel murar med glasskärvor taggtråd och svetsade spetsar för att hålla tjuvar borta. Här och där står en tanig vakt som aldrig kommer kunna stå pall för tjuvar om de väl bestämt sig. Överallt strövar också skällande vakthundar; hundar här är aldrig att lita på. De uppfostras till vakthundar och hunsas rätt otrevligt.
På vägen till skolan passerar vi murhörnet där vi en gång hittade en kameleont. Det känns inte som om kameleonter är revirtrogna för den har aldrig synts till igen trots att barnen letar nästan varje dag.
Lite längre fram ligger våra små skjulshoppar där man kan köpa mjölk i plastpåse, telefonskraplotter, frukt och grönt, cigg till styckespris och få håret uppiffat bakom några plankor. Här hänger också motorcykeltaxiförarna om man behöver ta sig in till stan.
Om jag ska jobba hemma är jag kvar hemma och mumsar mango-dietfrukost. Ska jag till campus följer jag barnen till skolan och lämpar av dem till deras morgonsamling med moralkakor, sång och morgonpredikan.
Sen hoppar jag hjälmlös på en bodaboda (motorcykeltaxi) till stan. Det går att gå men ska man till campus tar det ändå en sjujädrans tid att nå fram.
Det finns flera busstorg i stan som alla är knökfulla med matatus (minibusar). Jag föredrar torget vars inkastare inte är så extremt aggressiva. Bussarna hyrs eller ägs oftast av kooperationer och alla är måna att fylla just sin buss. Det är också det mest träliga: att man aldrig vet när bussen går för den går när den är fylld.
När bussen väl är fylld åker vi iväg. Matatu är nog ett av de farligaste fordon som finns på jorden. Kenyas trafikdödsstatistiktal är bland de högsta i världen och bussarna är gamla och obesiktade och förarna är unga och galna. Det är sällan med full ro man far de fyra milen till huvudcampusområdet.
Universitet ser ut som något slags öststatligt experimentbygge och här tillbringar jag några dagar i veckan på ett smutsigt kontor när jag inte flänger mellan dörrar för att få tag på folk.
Sådant som gemensam fika eller lunch finns inte. Men vi har sporadiska avdelningsmöten som inleds med avdelningsbön.
Och här nånstans börjar morgonen övergå till dag och reglerna för blogginläggslängd har redan överskridits så intresset falnar. Så vi återkommer med vardagsskildringar senare i veckan.

Det blåser onda vindar.

I Ryssland misshandlas unga människor med polisens goda minne av den enda anledning att de älskar.
I Uganda stiftas lagar i moralens namn så långt ifrån medmänsklighet och mänskliga rättigheter att flera regeringar, inklusive Sveriges, faktiskt redan stuvat om riktningen på sina bistånd. I den nya lagen finns förutom långa fängelsestraff för homosexualitet också en angiveriparagraf som kräver att folk anmäler homosexuella i sin närhet. Och detta för ett brott utan något offer.
Lagförändringarna sker efter starka religösa påtryckningar. Detta i ett Afrika där många av västvärldens värsta kristna avarter tillåts härja fritt och exempelvis hindra arbetet med att minska ungdomsgraviditeter och spridningen av AIDS genom preventivmedelsrådgivning,
Det sker onekligen mycket gott i kristendomens namn här nere; sjukhus, skolor och vattenprojekt, barnhem och kvinnogrupper. Men moralpredikandet och den osande hatpropagandan; den stundvis helt chockerande bristen på kärlek inför nästan är fullkomligt skräckslaget skrämmande.
Situationen i Kenya är inte lika hopplös för homosexuella. Visserligen finns redan ett lagutrymme som möjliggör fängelsestraff, men i praktiken utdöms inga straff. Det går att vara homosexuell, men det är väl inte så att man vajar regnbågsflaggan högt...
Det är svårt att veta hur man som enskild individ ska kunna bidra till en förändring av ett sånt samhälle. Praktisk politisk handling tycker jag är svårt.
Kanske vi drar vårt lilla barr till stacken genom att umgås med och hyra ut rum till öppet homosexuella? Kanske det är okej som politisk handling att bara gilla dem man gillar!...