Vardagsafrika - lunchtajm

Det är lunchtid i Kenyaland.
På campus finns ett "Eatery" vilket är ett passande namn på en kantin som erbjuder seg getgryta med sukuma wiki (kål) och ris eller med ugali, majsgrötspudding. Faktum är att detta är landets nationalrätt i dess mest rena betydelse. Jag menar inte som köttbullar som lite vagt skulle kunna sägas representera det svenska köket utan jag menar nationalrätt som i att det är den enda rätt som egentligen erbjuds var än man kommer i landet. Nu är jag lite orättvis. Det finns seg biffgryta också på vissa ställen. Och mumifierad kyckling. Samt ett antal billiga vegetariska alternativ av typen bönor med majs. Och så serveras faktiskt chapati ibland och såggig pommes frites. Det är bara det att dessa rätter som kan räknas på handens fingrar serveras överallt. Det är det folk äter hemma. Det är det folk äter på restaurang och caféer och det är det folk äter vid större högtider, bröllop, jul och fest. Och jag skulle kunna förstå det om det var en ekonomisk fråga. Har man inte råd med annat så är det klart att man får nöja sig med det man har. Men det är inte riktigt så. Mat kan ju tillagas på många sätt. Man kan steka kött, man kan koka kött, man kan fritera kött, man kan använda olika kryddor och ha olika såsbaser. Men kan ha olika billiga grönsaker vid olika måltider. Man kan koka grönsaker, man kan äta en del råa, man kan variera sig. Man kan hotta upp ris. Man kan krydda det och blanda grönsaker i det, man kan variera med matbananer, cassawa, potatis, sötpotatis.
Den kenyanska mattraditionen förbryllar mig storligen. Hur kommer det sig att ett land inte utvecklat någon större matkultur? Man kan ju skylla på svält och fattigdom, men det finns ju andra länder i Afrika som visst varierar sig. Etiopien har t.ex ett helt enastående kök med massor av kryddade röror av olika slag som man äter till bröd.

Universitets eatery ligger i en egen byggnad långt ifrån kontoret. Det är sällan jag tar mig dit för att få i mig nåt. Är man väl på plats på campus passar man på att försöka få tag på folk och rätta ändlösa mängder tentor.

På stan finns det massor av ätställen. Faktum är att i hela Kenya, långt ut i många små, små byar finns det små skjul som serverar mat. Och det finns små ställen som hyr ut rum nästan överallt. Så om man är oplanerad finns det alltid något litet kyffe att sova på. Kackerlackor? Ja, fast oftast inte så stora. :-)
Eldoret är en stad i Linköpings storlek. Här finns stora snabbköp i flera våningar (varav en alltid verkar ha plastprodukter i färgglatt spektrum och kinesisk skitkvalitet). De ägs nästan uteslutande av landets indiska befolkning. Här finns små snabbmatsgatustånd som säljer samosas och riktigt usla hotdogs (vill inte veta vad de stoppar i dom) som alternativ till de mer überkenyanska rätterna. Små tanter säljer bark och andra örtmedicinprodukter och överallt dessa skoputsare som håller folk prydliga till absurditetens gräns i detta dammiga land. Skoputsarna är faktiskt också de som målar folks naglar, så här och där ser man tjusiga kenyanska ladies med en smutsig skoputsarkille vid sina fötter. Längs gatorna sitter också kvinnor med påbyltade bäbisar och säljer grönsaker av typen tre apelsiner och två påsar strimlad grön kål.
För västerländsk smak finns det förvisso alternativ: Stans bästa indier med högklassig mat och en hyfsad kines som förvånade oss med att vara renaste restaurangen i stan (något man inte riktigt är van vid från hemmaplan). Och så finns det några caféer med milkshakes to die for. Drack jag milkshake i Sverige? Aldrig! T.o.m ett hyfsat pizzaställe kan de faktiskt uppbringa.
Eldoret somnar aldrig riktigt. När man pratar med folk som har samarbetat med Linköpings universitet här (och de är många) så säger nästan alla om Linköping: -"Åh, det var en så trevlig stad.... Men tyst??!!!"
Här är aldrig tyst. Snabbköpen är dygnetruntöppna och små inomhusgränder mellan husen är fulla med liv och rörelse. Skumma videobutiker som bränner på beställning för 4 kr skivan, frisörer med hårförlängningar och peruker i alla färger och former, krimskramsbutiker och juicestånd med avokadojuice, mango-, passion- och rödbetsjuice. Och tiggare med läskiga bensår och slöa spädbarn, fast faktiskt inte så många. Stan "rensar" väl tydligen då och då gatorna på sniffande ungar och liknande. Var de hamnar? Fan vet.

Och så marknaderna. Det finns en stor, stor secondhandmarknad för kläder. Här hamnar på något vis de västerländska klädsändningarna. Här är kläderna ofta i bättre kvalitet eftersom de tillhör den europeiska kinakvaliteten och inte den afrikanska kinakvaliteten. Skillnaden är väl att det är kinesiska barn som jobbar i det ena fallet och enögda, haltande kinesiska barn i det andra.
Jag går sällan till marknaden. Den finns en fantastisk frukt- och grönsaksmarknad också, men jag blir oerhört stressad och provocerad av människor som drar i mig, tar på mig och försöker lura skiten ur mig. Känner mig som något instängt zoologiskt djur som alla tittar på och vill nudda.

Så ser Kenyaland ut i lunchtid.