Vi har bott här i drygt sex månader nu. Kenya är inte hemma, det betvivlar jag att det någonsin blir, även om vi har planer på att förlänga vår vistelse här. Men även om jag mestadels känner mig som en alien med antropologiska glasögon så givetvis finns det en vardag. Den är bara mindre vardaglig. :-)
I vår vardag bor vi på en "compound" med fyra hus. Två stora fyrarumshus och två små enrummade "servants quarters".
I det ena stora huset bor vi och det andra hyr vi ut till gäster. Just nu till två av mina logopedstudenter som är här för att samla data.
Det ena servants quartret hyr vi ut till vår vän Alvin. Han kan man sitta långa kvällar och diskutera livet, politiken, kärleken och kulturskillnader med.
I det andra servant quartret bor våra "servants": Chebet, som har en högskoleutbildning i "disaster management", precis vad vi behöver av någon som tar hand om vår tvätt, disk och barn när så behövs; och hennes pojkvän Vincent som faktiskt bidrar med diskning och matlagning mer än gemene kenyansk man, men i övrigt ansvarar för större inköp och kontakt med hantverkare etc. Dessutom bor Chebets två barn: Godwill (Cheri) och Aymar (Cherop) där.
Vissa stammar har vissa typer av namn. Namnen kan indikera när på året, eller på dagen de föddes, om det regnade, etc. Eftersom det t.ex är ganska långa regnperioder blir det MÅNGA barn som heter samma. Därtill har de flesta ett mer engelskklingande namn.
Men TJÄNARE säger vän av ordning??!
Ja, ni. Det finns flera anledningar till att vi har folk boendes och jobbandes på gården:
1. Vi suger verkligen hejdlöst på vardagshantering!!!
2. Arbetslösheten i Kenya är 40%. Som höginkomsttagare förväntas man "ge tillbaks" till samhället genom att anställa folk.
3. Att jobba hos en vit familj ger ett bra CV för fortsatt arbete. Det kan vi bjuda på.
4. Om vi handlar eller förhandlar själva ute på stan får vi mzungu-priser. Då är det bra med nån som gör det åt en. Mzungupriser kan vara upp till tio gånger dyrare än vanligt och jag väljer gärna i vems fickor jag stoppar mina pengar.
5. Vi valde en barnfamilj för att våra barn skulle ha några att leka med.
Nåväl. Stället är i alla fall knökat med folk. Därtill kommer alla dessa hantverkare som husägaren skickar för att fixa klart allt som skulle varit klart när vi flyttade in. Som dusch och toa och lås och gräsmatta och avrinningssystem inför regnperioden.
Så, vardagen då? Vår vardag består av en morgon då barnen ska få på sig sina skoluniformer. De vandrar till skolan på en dammig väg tillsammans med servant-familjen. Vi betalar deras ungars studiegång i privat skola vilket förhoppningsvis ger dem större möjligheter i livet.
Vår väg är en sorgligt stenig och guppig historia trots att guvernören faktiskt är en av våra närmaste grannar. Längs vägen finns idel murar med glasskärvor taggtråd och svetsade spetsar för att hålla tjuvar borta. Här och där står en tanig vakt som aldrig kommer kunna stå pall för tjuvar om de väl bestämt sig. Överallt strövar också skällande vakthundar; hundar här är aldrig att lita på. De uppfostras till vakthundar och hunsas rätt otrevligt.
På vägen till skolan passerar vi murhörnet där vi en gång hittade en kameleont. Det känns inte som om kameleonter är revirtrogna för den har aldrig synts till igen trots att barnen letar nästan varje dag.
Lite längre fram ligger våra små skjulshoppar där man kan köpa mjölk i plastpåse, telefonskraplotter, frukt och grönt, cigg till styckespris och få håret uppiffat bakom några plankor. Här hänger också motorcykeltaxiförarna om man behöver ta sig in till stan.
Om jag ska jobba hemma är jag kvar hemma och mumsar mango-dietfrukost. Ska jag till campus följer jag barnen till skolan och lämpar av dem till deras morgonsamling med moralkakor, sång och morgonpredikan.
Sen hoppar jag hjälmlös på en bodaboda (motorcykeltaxi) till stan. Det går att gå men ska man till campus tar det ändå en sjujädrans tid att nå fram.
Det finns flera busstorg i stan som alla är knökfulla med matatus (minibusar). Jag föredrar torget vars inkastare inte är så extremt aggressiva. Bussarna hyrs eller ägs oftast av kooperationer och alla är måna att fylla just sin buss. Det är också det mest träliga: att man aldrig vet när bussen går för den går när den är fylld.
När bussen väl är fylld åker vi iväg. Matatu är nog ett av de farligaste fordon som finns på jorden. Kenyas trafikdödsstatistiktal är bland de högsta i världen och bussarna är gamla och obesiktade och förarna är unga och galna. Det är sällan med full ro man far de fyra milen till huvudcampusområdet.
Universitet ser ut som något slags öststatligt experimentbygge och här tillbringar jag några dagar i veckan på ett smutsigt kontor när jag inte flänger mellan dörrar för att få tag på folk.
Sådant som gemensam fika eller lunch finns inte. Men vi har sporadiska avdelningsmöten som inleds med avdelningsbön.
Och här nånstans börjar morgonen övergå till dag och reglerna för blogginläggslängd har redan överskridits så intresset falnar. Så vi återkommer med vardagsskildringar senare i veckan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar