Förändring.

Har den inte alltid skett skymd för andra?
Har den inte alltid ägt rum i nya tider, på nya platser och med nya människor?
Har det inte alltid varit svårt att vända skutan i kända vattendrag där vänner och familj trängs omkring en på sina fina båtar som man kan varje millimeter av; dess skrov och segel, durk och tamp.
Visst är förändring lättare i det okända, bland de nya, utan ögonen som vet vem man är?
Bryta upp, kasta loss, ändra sig, förändras.

I skuggan av det nya livet har jag tagit tag i surdegar. Inte alla, till det räcker ingen energi, men några särskilt puttrande. De degiga och illaluktande. De särskilt gnagande och skavande.
Ny diet, nya vanor. Mango om morgonen, lättlunch och träning. Gymkort och crosstrainer. 5:2 och LCHF i någon slags egenhändig mix som passar kroppen och själen. Promenader och poollängder. Utan lidande, utan backlash. Stadigt neråt. Passerade nyligen The Number of the Beast: 66,6. Nu nerom 66. Målvikten är 62. Då har jag normaliserad BMI och klart mindre i riskzonen för ohyggligheter som diabetes och stroke och hjärt- och kärlsjukdomar. Det känns görbart. Snart tio kilo lättare. Och midja är det fan rätt grymt och ha! Vännen här, han med fashionögon, har lovat en personal shoppingtur när jag nått fram. :-)

Artiklarna. De vetenskapliga. De som legat där och möglat, spridit ångest över otillräcklighet, okunskap, okunnighet, hopplöshet. Med darrande fingrar har jag närmat mig dem. Öppnat sen länge oöppnade filer, nuddat, läst. Funderat och gett mig själv arbetsro. Prövat mig fram i formulerandet och hantverket. Rostig och gnisslande. Sneglat bakom ryggen om någon ser min tafatthet. Och så stapplat framåt. Alls inte i mål, men bort från startlinjens ohyggliga avgrunder.

Det räcker där. Förändringens doser bör inte vara för höga. Av överdoser har mången klok människa avlidit i iver och längtan. Hoppfullheten i att ta tag i, saknaden efter det som kunde vara. Det är bra så här. Gott.

Väl jobbat.