Examinationsbesvär.

I veckor har jag nu tagit mig igenom kenyanska förstaårsstudenters gruppuppsatser. De är inlämningsuppgiften till kursen i Academic writing som jag varit ansvarig för vid humanistiska fakulteten. Kursen är en bra och nyttig kurs som alla studenter (kenyanska or not) skulle ha mycket nytta av i början av sin universitetsutbildning. Den avhandlar klassisk retorik, skrivprocessen i relation till den vetenskapliga processen, den går igenom alla delar i en uppsats och vad som ska ingå i dem, särskilda fällor man bör undvika, referenshantering, plagiarism och massa annat smått och gott. Kursen är föreläsningstät och intensiv och jag har på välkänt manér föreläst och gett exempel och visat och förklarat, men så här i efterhand när jag ser deras inlämningsuppgifter så inser jag ju att det mesta jag sagt susat långt över deras huvuden. Det finns mycket att säga om det.
Att min kulturkompetens behöver slipas är helt klart.
Att kenyanska studenter är ganska osjälvgående och inte kan hänvisas att läsa vidare om ämnen. Att informationsteknologi fortfarande är lite science fiction här så allt material jag lagt i dropboxen för delning aldrig rörts av studenterna. Att man måste vara oerhört konkret och ge exempel på exempel för att studenterna överhuvudtaget ska förstå att de ska generalisera kunskapen och inte bara göra exakt det jag visade i exemplet, bokstavligen med faktaområdet och allt. Ger jag exempel om fotboll tror de att jag pratar om fotboll, ger jag exempel om afrikanska stammar tror de att det är det det handlar om, när jag i själva verket vill exemplifiera t.ex hur man redovisar en studie i metoddelen, hur man formulerar ett stycke i en uppsats med inledning, argument och övergångar, etc. Och så är det fult att ställa frågor, det är att ifrågasätta lärarens auktoritet och är ett big no no, även om man beordras att gölra så.
Så nästa gång jag gör nåt sånt här ska jag lära dem mer. Och ha inlämningsuppgifter för att kolla av deras kunskap tidigare i kursen så jag hinner adressera alla deras svagheter.
För annars får man uppsatser där det står att studenterna intervjuat 800 bönder för sin studie (när de en vecka innan inlämningsdatum helt klart inte ens läst uppgiftinstruktionen). Man får arbeten där studenterna frågat ett randomiserat gäng människor på gatan följande lätt etiskt problematiska frågor:

 

Eller vad sägs om meningen: "80% of the people die daily in road accidents."
Man får uppsatser med referenslistor som innehåller allt skräp de kunnat hitta i bokhyllan; fantasyböcker, deckare, Bibeln, kokböcker. I metoddiskussionen tar de upp hur de blev slagna av poliser för att de frågade frågor om mutor, av knarkare för att de observerade deras droganvändning, av sportare för att de störde ute på planen och av par på gatan för att de anklagade dem för prostitution. De har blivit jagade av ormar och ödlor i öknen och de har trotsat stormar och dåliga vägförhållanden. Uppsatserna avslutas med brandtal om vad regeringen måste ta itu med, och de individuella peer-review-uppgifterna har studenterna kopierat av varandra i ren plagiarismanda.
En annan fascinerande observation av kulturkompetensnatur är att studenterna väljer samma uppsatsämnen hela tiden. Jag vet inte om jag skulle kunna räkna upp fem ämnen som svenska studenter direkt skulle välja att skriva om om de fick välja vad de ville , men i Kenya finns det ett antal nationella skamfläckar som alla studenter vill skriva om, som alla dagstidningar handlar om och som är de allra vanligaste samtalsämnena mellan människor. Dessa är:
* Korruptionen
* Trafikolycksstatistiken
* HIV/AIDS-epidemin
* Alkoholkonsumtionen
* Miljöproblemen (sophantering och skogsavverkning)
och kanske man ska tillägga som sjätte punkt:
* Det moraliska förfallet i samhället (homosexualitet, prostitution, rockmusik (!) och ogudaktighet.)
Vid det här laget är jag sannerligen dödstrött på att läsa bibelcitatreferenser om sodomi och myter om AIDS-spridning.

Nåväl, så långt inlämningsuppgifterna. Men kursen ska ju slutexamineras också. 400 studenter som salstentade i en öststatsbunker med ventillationsspalt i taket där duvorna flög runt och sket över tentorna. Stora repinslagna buntar av tentor att rätta.

Och så lite kulturinkompetens till på det. Jag som just anammat lite African time-feeling och satt min egen deadline för tentarättningen till mitten av maj då jag far hem till Sverige för lite familjemys blev rejält omskakad av vår Head of Department. Han gav mig fyra dagars respit för att bli klar med rättningen innan våra externa examinatorer kommer.
Hade ju ingen sagt ju. Lite pragmatisk utmaning är det allt att vara här.
Så... fyra dagar för att rätta runt 400 tentor och få allt inregistrerat utan att universitetet har ett vettigt system för att registrera studenters student-ID-nummer så man kan matcha namn och nummer  Nä, jag är ganska bra på det jag gör, men så mycket rättande fixar inte jag på den tiden.
Så till min hjälp tilldelades jag dessa fantastiska rättningsänglar! Postgraduatestudenter som jag undervisat under hösten och våren. Så ett stort tack skall gå till Salim, Hellen, Loice, Susan och Janes (och så Athos som kom en vända på slutet)

Vi kämpade i tre dagar tillsammans, moffade chips och godis, skrattade och tjafsade och på måndag eftermiddag var vi äntligen klara. Och jag for hem för att föra in det sista i rättningsprotokollet. Var helt färdig framåt sex på kvällen.
Det var då jag hittade de 75 orättade tentorna i botten på en av kassarna... :-( Under ett kort ögonblick övervägde jag att lägga mig ner på golvet och gråta och bara sparka mig till sömns i ren förtvivlan. Men sedan tog jag telefonen och ringde hem min vän, han med fashionögonen (och en hjärna som matchar fint!), han som alltid ställer upp och skulle göra vad som helst för mig. Kved ur mig ett litet: HJÄLP?!!! och han kom susande som en hjälteprins på sin vita springare (nåja, rödjordsdammig motorcykeltaxi).
Men låt oss nu vara lite kronologiska...
Minutrarna innan han anländer försvinner elen i bostadsområdet. Ni tror säkert jag överdriver för att få en bra story, men det är faktiskt sant. Hela djävla universum motarbetade mig för att jag inte skulle få klart den där rättningen! Med ett lugn jag inte alls hade fick jag hasa fram stearinljus. Det var en lätt kreverande examinator, med ett skrikande mörkrätt barn runt hälarna som vännen fann när han kom hem.
Men tillsammans rättade vi högarna i stearinljussken.
Och efter en stund tänkte väl elektricitetsandarna att det inte verkade hindra mig från att bli klar så de kunde lika gärna släppa på strömmen. För klar, det blev jag.

Exilhögtidsfirande.

De firar verkligen inte mycket här i Kenya.
De har sin nationaldag som de firar med lite militärparad men folk i gemen är mest hemma och tycker det är skönt att vara lediga. Jul och påsk är givna högtider som mest präglas av de predikningar som sker i kyrkorna. Men folk i gemen är mest hemma och tycker det är skönt att vara lediga. Inte heller födelsedagar är något man direkt firar.
Det är i ett sådant vacuum från festligheter som jag blir extremt exilhögtidsfirande!!
Så när det nu var dags för påsk drog jag till med hela baletten. Jag ansiktsmålade små påskharar.
Jag fyllde plastmuggar med godis och gömde utanför dörren. Barnen målade ägg.
Och jag bjöd på en sprakande trerätters påskmiddag:
Förrätt: Seafood-canapés  med senapssill, rökt lax, ägg, Kalles kaviar och rökta ostron.

Varmrätt: Grillat lammlägg med vitlökschampinjoner, en gudomligt krämig örtsås och salviapotatis i ugn.
Efterrätt: Påsktårta med choklad och mandelmassefigurer.

Och det var banne mig den godaste påskmiddag jag presterat! Gästerna, från Kenya och Uganda åt t.o.m sillen med god aptit, men det kan bero på att jag varnat dem innerligt för den hemskheten så de hade nog förväntat sig något mycket värre.
Och så var påsken över och Valborg hägrar... Hur ska man exilhögtidsfira då?
Ta en sup för kungen?

Clubbing - bortom komfortzonens gränser.

Nu ska vi ut på en resa.

Den går till den afrikanska djungeln. Inte den där gröna, frodiga djungeln med lianer och långsvansade apor, utan den kenyanska asfaltdjungeln; mörka trappor ner till mörka klubbar där folk är djur på ett synnerligen reproduktivt sätt. Här bär folk muskorta kjolar och tajta skjortor, push ups och tajta jeans med skrevkonturer som får ögonen att trilla ut.
Här får du nyp i rumpan och ett kläm på tutten where ever you go.
Ja det här är en resa många mil bort från min komfortzon…

Och ändå i trygga händer. Vännen med fashionögonen vid min sida, men också med ögonen som ser vem jag är och när livet blir för jobbigt och kroppen för påtaglig. Uppmärksam och fin.
Vilket behövs när man ger sig ut på resor dit man aldrig varit.

Jag förstår inte hur man kan kalla svenskar jordens sexigaste folk??!
Vi pryda nordbor med stela kroppar, blekfeta hud och kroppslighet värdiga ett styrelserum. Här på dansgolvet är folk sexiga på ett så rått sätt att jag känner hur min vithet antar lätt rosa toner. Här ser man sexposer som porrfilmsproducenter har att lära sig av.  Och trots att jag på intet sätt är särskilt känslig för det sexuella så finns det rörelser som jag tänker mig passar i ett sovrum och andra som passar publikt. Och tanken slår mig att folk som kan dansa så här väl knappast kan vara mycket mindre fysiska i sängen? För här finns allt man behöver lära sig för att göra ett gott hantverk under lakanen hemmavid… ;-)
If you go black, you’ll never go back…

Så thank god (eller hans motsats) för de booty pops-övningar jag i all ensamhet företagit mig i mitt sovrum för att få rumpfettet att ta lite mer muskelösa former. För dans, mina vänner vet ni inte vad det är förrän ni varit i sådana hålor där vi höll till denna natt.

Och det är inte utan att man saknar maken, hans skrev och hans skills när man beger sig hemåt på morgonkvisten!!!

Jag tänker på det Kenya jag ser om dagarna. Det bigotta, svavelosreligiösa och dess kontrast till nattens osande sexuella uppenbarelser och jag får faktiskt inte ihop det.
Och det kanske är just det som är Kenyas charm. Att man inte får ihop det.

Liten film för övning om ni vill med till clubben nästa gång.

White party

Livet är synnerligen en bergådalbana.

I sviterna efter rånet, med ringar av sömnlösheten under ögonen såg jag sedan morgonsolen stiga åter. Och livet tog ju inte slut, världen hade inte gått under och jag kommer givetvis att klara det här också. Ibisen putsade sina fjädrar i morgondimman och Afrika låg åter där, vackert på ett skört och skadat sätt.

Efter att ha ägnat morgonen åt att ha lekt den afrikanska leken stå-i-kö-för-ingenting-och-prata-myndighetsfolk-och-hänvisas-till-någon-annan beslöt jag mig för att fullkomligt släppa gårdagens tjyverier och ta tag i det senare, någon annan dag när jag fått energi. Då tar jag tag i den specificerade polisanmälan och att försöka få tag i en telefon och internet och annat sånt som måste fixas när några arslen bryter sig in i sitt liv.

Så sedan ägnade vi dagen åt att göra oss klara för decenniets födelsedagsparty.
Vännen, han med fashionögonen, ställde tillsammans med bästa väninnan till med ett white-party där alla var fashionabelt vitklädda. Idel svarta människor klädda i vitt; de är så dazzling snygga att man tappar andan! Folk i bästa vitstassen som i värsta fashionshowen på klackar höga som blyertspennor. Tjusiga intill minsta accessoar.

Senast han firade sin födelsedag, vilket de flesta inte gör här nere, var han 1, nu 27 och det finns ju några missade dagar att kompensera för...
Vi hade laddat med världens grillparty; get, kanin, korv och grönsaker av massa slag. Jag tog eftermiddagen åt att marinera kött och svamp och lyckades faktiskt komma i festmode till kvällen. Och jag bakade en tårta som blev fullkomligt FABULOUS och som folk kom fram och skakade hand p.g.a. och undrade när jag skulle öppna tårtshop?

Jag fick ansiktsmåla både barn och vuxna och de bar sina kreationer med stil och finess. Och jag dansade lite till musiken som dundrade ut över compounden och lyckades faktiskt känna partystämning på mitt alldeles egna småstörda sätt.

Och sedan skulle gänget ut och klubba, så unga och snygga de nu är. Och hur långt det nu än är från min comfort zone så bestämde jag mig för att hänga på ut i den kenyanska lördagsfestnatten…

Men se DET god vänner är en HELT annan historia…

Ett brott är begånget

Så. Jag blev rånad.

På telefon, internetaccesspunkt, externt mobilbatteri, samt hela hyran, och utbildningsavgiften jag lovat betala åt en vän. Eller rån, och rån, vet inte vad man kallar dessa smarta kupper där någon kommer hem till en och håller en distraherad medan någon går igenom ens hus. Man skulle ju kunna kalla det att jag är en satans djävla jubelidiot. Man skulle ju kunna kalla det tur. Att jag inte blev drogad utanför mitt hem och lämnad utslagen där medan tjuvar tömde mitt hus, såsom kenyanska vännen tröstande berättar hände honom. Att han varken kunde gå eller tänka rakt på flera dagar och mest låg i fosterställning hemma hos en kompis. Eller tur att man inte vaknade i sitt studentrum, som den andra vännen, av att ett helt gång hade tagit sig in i sovsalen och krävde att han och skolkamraterna la sig på golvet medan tjyvarna genomsökte deras saker och sedan var lite för cocky och försökte stoppa dem varpå alla käftens framtänder slogs ut i en besinningslös misshandel. Eller någon av de andra synnerligen otrevliga brott som folk här nere berättar om att de utsatts för. Inbrott där både kläder och mat och allt man äger försvinner.
Och ändå, känslan av att det hade varit bättre om de hade slagit mig i huvudet istället för detta trevliga konverserande som får en att tappa tron på mänskligheten, skapar misstro mot medmänniskan och agg och rädsla mot folk sådär i allmänhet.

Lämnade huset som i trans och gick till gymmet för att bli av med frustration. Vilken märklig personlighetsförändring: jag som vanligen skulle tröstat mig med en påse chips och lätt katatoni i soffan gick till gymmet och sprang och sprang och sprang och sprang på ren adrenalin. Lyfte vikter, tyngre och längre än någonsin utan att kroppen sa emot, protesterade eller flåsade. Svetten lackade och ilskan kokade och den personliga tränaren frågade var jag fått all vilja och ork ifrån, och då bara grät jag och han utbrast förvänat: Oj då, pole, pole, sorry, sorry!!

Och så hem igen. Till otryggheten förstås. Klumpen i magen, kollen bakom axeln, ryckningen när hundar skäller och portar slår. Magkatarren, sömnlösheten, ensamheten och gråten. Grät i vännens knä här under kvällen. Tröst och tröst och kramar och klapp och försök till distraktion medelst film. Vännen somnade i soffan medan jag låg och försökte ta mod till mig att släppa hem honom.  Och sedan en lång djävla natt på repeat med upprepning av allt som kunnat göras annorlunda och med lösningar på hur man plötsligt lyckas skaffa sig åter två tredjedelars lön. Och försök att återskapa de där ansiktena framför sig inför en polisanmälan, fastän allt bara är snurrigt och blurrigt och det kunnat vara vilka djävla generiska snubbar som helst.

Och den här bristen på Internet som äter sig in i själen. Kontakten med alla hemmavid som bara brutits. Jag kramar om lilldotra som den enda svensklänken och längtar hem utav bara helvete!!

Höjd beredskap!!!

Amerikanerna har flytt stan. Evakuerat sina studenter till Tanzania, av säkerhetsskäl. A bit jumpy som professorn här säger. En öde galleria och militärpolis som vaktar huvudsjukhuset i stan. Rykten som säger att "bad men" är i stan. Hot om terrordåd. En man med svenskt pass har arresterats för rekrytering av folk till al-Shabab, den terroristlistade somaliska organisationen som hittills gjort livet osäkert längs Kenyas östkust.
Det låter som en dålig film med tveksamma svartmuskiga män och halvtaskig story, men är läget i Eldoret just nu.
Ambassaderna är lugnare och kallar det förhöjd beredskap. Och rekommenderar sunt förnuft och att icke utsätta sig för risker. Ni vet det där meningsfulla tipset att akta sig för terrorism...
Och alla kan vi ju inte fly som amerikanska råttor.
Det är mest lite absurt. Eldoret är en lugn stad och har dåligt med bra terroristmål, rätt ont om vita människor och ligger onära några viktiga gränser.
Och i mitt hus i utkanten av stan blommar änglatrumpeten, regnet strilar ner och historien, världspolitiken och de religösa krigen är väldigt långt borta.
Och om man ska öva sig i att hålla sig undan från terrorister, var börjar man då?...
Jo, vet ni vad, jag tror att man håller terrorismen borta genom vardagsliv. Att inte ge publicitet till hatet genom rädsla och flykt.
Så här är jag mitt i världen.
Och ni är välkomna hit.