Vit flagg

Tröttnade på att vara så ledsen och arg. Svalde stolthet och envishet, fällde garden och skickade den kenyanska vännen en vit flagg.
Så nu har vi pratat och höjt rösterna, förklarat, försvarat och förstått. Gråtit och snorat, kramat och klappat. Massa arga känslor och sårade själar. Dumheter och missförstånd.
En pragmatiskt inkompetent jubelidiot och en passivaggressiv fegpropp: en gyllene kombo. Stapplar tåtrippandes på smal vänskapsstig hand i hand i alla fall.
Gott så.

HBTQ i mörkaste Afrika

Idag ska vi prata om mänskliga rättigheter och mörkaste Afrika. Igen.
Jag pratar inte om Kenya som faktiskt framstår som ett väldigt modernt och tolerant land i dessa sammanhang. Jag pratar inte heller om Kamerun där man kan få ett långt fängelsestraff av att beställa Baileys på krogen om man är man, bara för att det ju så tydligt signalerar hur djävla omanlig och gay man är. Jag pratar om Uganda, The Pearl of Africa. The ever green country av djupaste mörkermakt. Det här är det mörka Afrika där mänskligheten valt de mörkaste vägar. Ett land där de kristna helt har glömt kärleksbudskapet. Där man bränner och skjuter, torterar,  misshandlar och stöter ut homosexuella.
I kristendomens namn.
Det var ju lite på tapeten i världspressen ett tag, när presidenten skrev under ett lagförslag som gav livstids fängelse för homosexualitet. Också att vara vän med en homosexuell samt otyg som kortkortkjolar blev straffbart i samma veva. Nu blev det nåt juridiskt misstag i samband med att lagen antogs så förslaget har återkallats i väntan på att saker ska gå "rätt" till.
Det, mina vänner,  innebär inte att Ugandas homosexuella dansar hand i hand på gatorna. Situationen är helt vedervärdig fortfarande. HBTQ-folk flyr fortfarande landet i hopp om att få leva öppet någonstans i världen. Glöm inte det.
För jag kommer att återkomma till detta igen, och igen.
Och slutligen räcker det inte med att ta ställning utan man måste faktiskt hjälpa människor.

Och till support för vänner jag har i Uganda vill jag avsluta med Eddy Kenzo's härliga video, med budskapet: "Jag bryr mig inte om lagar, man måste leva livet".

Kärlek och respekt till er alla! 

Negativ rapport.

Jag vet att jag varit positiv, nyfiken,  kanske t.o.m sprudlande. Livet har känts så rätt och så meningsfullt så länge och jag är så oerhört tacksam för den här upplevelsen, för de här människorna och för mitt liv.
Men även i Afrika, en kontinent utan riktiga årstider, letar sig höstmonster fram. Och här i periferin, här långt ifrån alla älskade, gör de mig väldigt illa.
För det finns ju dagar, perioder då jag blir så urless på det här. På att beslut ska fattas eller folk överhuvudtaget ska driva saker framåt. Och senaste framtidsutsikt jag fått är att programmet jag är här för att starta inte ens kommer att starta i vår. Då kommer ju mitt kontrakt att gå ut innan jag ens fått föreläsa på programmet.
Och efter ett tag är inte försenade människor lika charmerande oeuropeiskt längre och dammiga vägar mest dammiga.
Och orkar jag stanna?! Kompisbråk, familjelängt, celibat, kulturkrockar, vänsaknad, ekonomiska brister.
Ja, allt vävs ihop till en svart sörja.
Krydda det med strul med barnbokskonstnären, dåliga Skype-förbindelser, brist på romantisk film,  huvudvärk, dyrt internet, längtan efter simpla svenskheter som Ahlgrens sura bilar (<-- inte alls tiggeri...) och massa annan småskit.
Nä, livet har känts bättre.
Älskar er. Kram.

En treårings trespråkiga språkutveckling.

Det är fascinerande att följa lilldotras utveckling av tre parallella språk. Ja nu är ju det en yrkessjukdom för mig, men ändå. När vi kom hit för ett år sedan var hon knappt två år. Hon hade ett relativt rikt ordförråd och hade börjat bli så pass bra på att sätta ihop korta meningar att uttalet hängde lite efter och hon var rätt svårförståelig.

Sedan gjorde engelskan och swahilin entré. Det började med att hon började sätta ett y/i-suffix på substantiv. Det var en snygg strategi som funkar både på engelska och swahili. Doll-y, dogg-y, cak-y (keki), juic-i. Stundvis en misslyckad strategi för att få till engelskan eller swahilin. Som i bord-y och stol-y.

Sedan dess har språken utvecklats parallellt och ganska oberoende av varandra. Skolan har gett sånger och rim och ramsor, färger och former, siffror och alfabet och en och annan psalm och bordsbön. Swahilin är språket hon använder med sina jämnåriga. Språket man bråkar på, skriker: Min!! (Jango!) på. Argumenterar, bossar och leker på. De swahilitalande runt henne är inte så duktiga på att bygga ut meningarna åt henne så språket har enkel men funktionell funktion med företrädesvis huvudsatser, som dock börjar byggas ut en del. Men nivån har ändå passerat min swahilikompetens för månader sedan.
Svenskan är hennes modersmål. Här har hon sitt största ordförråd och sin mest avancerade grammatik. Här kan hon få sagt det hon vill.

Vanligen har hon inga problem med språkväxlingen. I skolan pratar man engelska i skolämnen och swahili socialt,  med kenyaner pratar man swahili och med mamma svenska. När vi var hemma i Sverige en och en halv månad var det dock lite förvirrande att andra vuxna vita människor också pratade svenska, det tog en stund att köpa. Engelska vore annars hennes förstaval i det läget.

Enstaka språkblandning har förekommit,  som färgerna som konsekvent har realiserats som engelska.
- Jag vill ha klänningen i colour pink.
Och kenyanska företeelser på swahili som vi inte har svenska ord för: chai,  ugali, chapati, matatu, bodaboda, tuktuk.

Nu börjar dock transfer (påverkan) att ses mellan språken. Fonologiskt börjar engelskan att pocka på. Engelsktalande /r/ hörs i svenskan. Rak ordföljd har börjat övergeneraliseras i svenskan (Varför jag ska äta upp maten?). Adjektiv efterställs stundvis som i swahilin (gari jango=bil min).

Och jag som är en god lingvistmoder ser den U-formade inlärningskurvan och ler.

Tröghet för kvalitet?

Den här trögheten som finns i människor och system, den här segheten som stoppar saker från att hända, jag förstår att den har ett evolutionärt syfte, men dess specifika storhet går mig förbi??!
Kanske ger det tid för eftertanke och kvalitet. Kanske är det bara bullshit.
Det är september och givetvis har vi inte startat något logopedprogram.
Dekanusen som jag ägnat ett år åt att bearbeta är utbytt. Den kvalitetsansvarige som jag presenterat programmet för har befordrats och en ny på plats vill själv se utbildningsplanen igen.
Jag misströstar och tackar ja till annan undervisning. Så under höstterminen ska jag återigen undervisa förstaårseleverna i akademiskt skrivande. Dessutom ska jag lära masterstudenterna klinisk användning av fonologi och fonetik.
Men det mest fascinerande blir att undervisa lingvistikdoktoranderna i forskningsmetodik och i artikelskrivande. Därtill bihandleder jag en doktorsavhandling.
Så hösten är full av nya intryck och utmaningar även om logopedin lyser med sin frånvaro.
Dock ska jag svälja det sura äpplet och ta tag i saker igen, sen, när kvalitetskommittén skickat tillbaks planen. Sen.

Stor kärlek, stor sorg.

I en barnbok jag brukar läsa för mina barn finns en beskrivning av hjärta och smärta illustrerad som En hink kärlek = En hink tårar, Tre hinkar kärlek =Tre hinkar tårar.
Det är en ganska bra beskrivning av hjärtesorg.
För många år sedan, i de intensiva tonåren, hade jag en vän som höll min själ i sin hand sådär som bara vänner när man är 17 kan. Han sårade mig oerhört och jag minns att han bad om ursäkt i svart kostym, hög hatt, på knä, med ett stort fång lila syrener. Stora gester och stor kärlek. Så mycket orkar man inte brinna i längden. Att såra var den mannens paradgren. Eller så var det inte så svårt när jag alltid närmade mig honom med mitt nakna hjärta bultandes utanpå bröstet.

Desto märkligare att drabbas av stor vänskap när man passerat 40. Att i främmande land möta en vän där vänskapen flammar upp som en majeld mellan oss. Alla samtal som bara flöt på.  De stora ämnena som livet, kärleken, politik, sex och allt däremellan. Intensivt och märkvärdigt. Stor kärlek, stora gester.  Och sådant, mina vänner, vet vi ju, inte slutar bra. :-(

Vi hamnade i gräl. Varför? Ja, det är lika svårt att förstå som varför vänskapen slog ner som en blixt i oss. Och inte sedan jag var tonåring har jag träffat någon som grälar så omoget.
Vad det handlar om har fullkomligt gått mig förbi. Sårade jag hans genomfalska tokkristna väninna,  hon som klär sig som en lågbudgethora, slår sina barn och lovprisar gud? Lackade han ur när jag tände till över att han dumpade sin syrra i mitt knä att ge mat och husrum och roa i en vecka medan han... Ja var fan var han?! Ja vi kanske grälar över nåt helt annat,  vad vet jag?  För han säger ett apuppfostrat nonsensförlåt och har sedan dess inte setts till.
Och jag är oresonlig, sårad och sorgsen.
Och lastar hjärtan ur tiolitershinkar och fyller på med tårar...

Sedan sist: födelsedagskalas.

Lilldotra fyllde tre i helgen.
Första födelsedagen hon varit medveten och längtade. Natten innan drömde hon om att barnen åt upp hennes partyhatt och hon vaknade ångestfylld och ledsen.
Födelsedagar är onekligen speciella när de firas på dagis med 50 skrikande och stojande barn med glitterhattar på huvudet. Några sjungandes, andra petandes på Barbapapa-tårtan, ytterligare några rotandes i påsarna jag tagit med tårtan i. Lilldotra grät och var helt uppspelt och förstörd. Efter att tårtan serverats spydde två ungar i papperskorgen av ren upphetsning.
Åh, ljuva barndom!
Dagen efter firade vi hemma under lite lugnare former med ny tårta och då slapp vi tårar. Slutet gott, allting gott.

Sedan sist: val.

Supervalår i år.
Att rösta är en rättighet och en skyldighet. 
Aldrig har väl den känslan varit lika stark som här i Eldoret där man i presidentvalet för några år sedan begick hemska dåd till förmån för sin presidentkandidat. Människor stängdes in i en kyrka som man tände eld på och de som flydde högg man ner med machete. Efterspelet till detta där Kenyas sittande president och vicepresident har förhörts av tribunalen i Haag har haft skrämmande följder. Afrikanska ledare har enats om att domstolen inte har kompetens eller mandat att hantera brott mot mänskligheten i Afrika och följderna av det vill man inte ens tänka på.
Att rösta är inte en självklarhet runt om i världen.

Men den 14:e september hade vi i Sverige rätt att göra det.
Som utlandssvensk måste man ha lite framförhållning. För att rösta måste jag ta mig till svenska ambassaden i Nairobi. Dit är det sex timmar i skakig minibuss (matatu). På ambassaden jobbar en stolt kenyansk vakt sedan 14 år tillbaks. Han har träffat svenska kungen och han är stolt över att vakta just den svenska ambassaden. Han känner till SIDA som gör mycket gott i Kenya och han vet att Sverige är ett socialt medvetet land som tar hand om sina medborgare. Han är stolt över att vakta ambassaden till en av de största demokratierna i världen...

När jag pekade på SD's valsedlar och berättade för honom att det var ett rasistiskt parti blev han helt chockad.
Kanske lika chockad som många blev under valnatten när det partiet fick 13% av svenska folkets röster.
Ja, jag är inte naiv och jag har läst prognoserna så egentligen skulle det väl inte chockat mig så. Men jo. Att svenska folkets lösning på sitt missnöje är att rösta in ett rasistiskt parti med rötter i Vit makt-rörelsen är för mig helt ofattbart.
Att sparka nedåt när man känner sig rädd och osäker över framtid och jobb är förståeligt, men aldrig okay.
Och demokrati är inte okomplicerat.
Historien visar oss att odemokratiska krafter demokratiskt har röstats fram i allmäna val förr...
Men demokrati är ändå vårt bästa val och största hopp.

Sedan sist: barnboksillustrationer!

I många år har jag i den digitala byrålådan haft embryon till ett antal barnböcker. En del som idéer, andra som färdiga manus. Då och då har jag skrivit vidare på dem och kläckt fler idéer och en försvarlig mängd ganska så sammanhängande manus har lagts på hög.
Jag har letat illustratörer förr, men när jag nu kommit ner till Kenya hoppades jag kunna hitta någon riktigt bra afrikansk Tinga tinga-konstnär. Det har gått så där.
Tills jag fick förslaget att åka tillbaks till barnhemmet i Tanzania där vi var för två år sedan. De har en konstnärsorganisation som heter Upendo där de lär upp barnhemsbarn och fattiga föräldrar att skapa konstnärligt för att försörja sig och sina familjer. Föreståndaren där heter Sibo och är en hejare på Tinga tinga-målning.
Så jag begav mig några dagar till Tanzania för att förklara mina idéer.

På vägen dit höll bussen på att krocka med en giraff!! Och den upplevelsen kändes absurt afrikansk.

Väl framme fick jag förklara och googla fram bilder på vad en sjöhäst är, hur en vattensköldpadda ser ut och massa andra havsföreteelser. För även om Tanzania har en kust så finns det inte mycket till beach i Moshi, vid Kilimanjaros fot.

Men nu är kontrakt skrivet och tavlorna målas!  Till jul skickar vi in de första manusen till förlag!!
Och när jag kommer hem ska vi ha stor vernissage!