Negativ rapport.

Jag vet att jag varit positiv, nyfiken,  kanske t.o.m sprudlande. Livet har känts så rätt och så meningsfullt så länge och jag är så oerhört tacksam för den här upplevelsen, för de här människorna och för mitt liv.
Men även i Afrika, en kontinent utan riktiga årstider, letar sig höstmonster fram. Och här i periferin, här långt ifrån alla älskade, gör de mig väldigt illa.
För det finns ju dagar, perioder då jag blir så urless på det här. På att beslut ska fattas eller folk överhuvudtaget ska driva saker framåt. Och senaste framtidsutsikt jag fått är att programmet jag är här för att starta inte ens kommer att starta i vår. Då kommer ju mitt kontrakt att gå ut innan jag ens fått föreläsa på programmet.
Och efter ett tag är inte försenade människor lika charmerande oeuropeiskt längre och dammiga vägar mest dammiga.
Och orkar jag stanna?! Kompisbråk, familjelängt, celibat, kulturkrockar, vänsaknad, ekonomiska brister.
Ja, allt vävs ihop till en svart sörja.
Krydda det med strul med barnbokskonstnären, dåliga Skype-förbindelser, brist på romantisk film,  huvudvärk, dyrt internet, längtan efter simpla svenskheter som Ahlgrens sura bilar (<-- inte alls tiggeri...) och massa annan småskit.
Nä, livet har känts bättre.
Älskar er. Kram.