I en barnbok jag brukar läsa för mina barn finns en beskrivning av hjärta och smärta illustrerad som En hink kärlek = En hink tårar, Tre hinkar kärlek =Tre hinkar tårar.
Det är en ganska bra beskrivning av hjärtesorg.
För många år sedan, i de intensiva tonåren, hade jag en vän som höll min själ i sin hand sådär som bara vänner när man är 17 kan. Han sårade mig oerhört och jag minns att han bad om ursäkt i svart kostym, hög hatt, på knä, med ett stort fång lila syrener. Stora gester och stor kärlek. Så mycket orkar man inte brinna i längden. Att såra var den mannens paradgren. Eller så var det inte så svårt när jag alltid närmade mig honom med mitt nakna hjärta bultandes utanpå bröstet.
Desto märkligare att drabbas av stor vänskap när man passerat 40. Att i främmande land möta en vän där vänskapen flammar upp som en majeld mellan oss. Alla samtal som bara flöt på. De stora ämnena som livet, kärleken, politik, sex och allt däremellan. Intensivt och märkvärdigt. Stor kärlek, stora gester. Och sådant, mina vänner, vet vi ju, inte slutar bra. :-(
Vi hamnade i gräl. Varför? Ja, det är lika svårt att förstå som varför vänskapen slog ner som en blixt i oss. Och inte sedan jag var tonåring har jag träffat någon som grälar så omoget.
Vad det handlar om har fullkomligt gått mig förbi. Sårade jag hans genomfalska tokkristna väninna, hon som klär sig som en lågbudgethora, slår sina barn och lovprisar gud? Lackade han ur när jag tände till över att han dumpade sin syrra i mitt knä att ge mat och husrum och roa i en vecka medan han... Ja var fan var han?! Ja vi kanske grälar över nåt helt annat, vad vet jag? För han säger ett apuppfostrat nonsensförlåt och har sedan dess inte setts till.
Och jag är oresonlig, sårad och sorgsen.
Och lastar hjärtan ur tiolitershinkar och fyller på med tårar...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar