Det moderna Kenya

Det mest fascinerande med Kenya är nog diskrepansen mellan landets samhällsuppbyggnad och dess befolkning. Det är ett rätt smutsigt samhälle, med sopor överallt, kåkstäder, plåtskjulsaffärer, sniffande ungar, damm och åter damm. Och visst är massor av människor oerhört fattiga, smutsiga och sjuka.
Men det är de där precis över dem som jag fascineras av: de lågbetalda med mindre än 750 kronor i månadslön, inte alls tillnärmelsevis medelklass med några slags ekonomiska mått mätt, men så absurt moderna människor mitt i all denna smuts. Välklädda, välutbildade, professionella människor som ondgör sig över korrumperade politiker, har ironisk humor, kollar dokusåpor, har sett alla de senaste Hollywoodfilmerna, lever på Facebook, svär över att staten stänger ner det analoga TV-nätet och älskar att shoppa högklackade skor om de någon gång får råd. De människorna som växt upp i hyddor, med stampat jordgolv där föräldrarna fortfarande finns kvar, fast numera med något slags nybyggt extrahus på tomten av betong. De som hämtat vatten och vedpinnar för hand som barn och ätit sin ugali. De som fått rikligt med stryk i den lilla byskolan, åkt lerrutchkana längs slänter under regnperioden och under mindre än en generation hunnit ikapp till modern tid. De människorna fascinerar mig. Den utvecklingen fascinerar mig.
Och att vi svenskar är så fullkomligt clueless över hur livet ser ut för andra än oss själva.
Ja, det var ingen förolämpning mot bara er. Vad fan trodde jag själv? Vad fan tror ni min uppenbara förvåning kommer från? Jo, att förvänta mig något annat. Förväntan att människor i andra samhällen är så djävla mycket annorlunda än vi.
Det är de inte.

Upprörda studenter, tårgas och uppror.

Det finns upprörda studenter. Och så finns det upprörda studenter.
Det finns de kränkta svenska, de som åker till fjällen under obligatoriska moment och kräver att bli behandlade som kollegor. De som fick mig att fara till Afrika och göra nåt vettigt istället för att vara en ouppskattad skitföreläsare som bara vill sätta dit studenter.
Och så finns det upprörda kenyanska studenter. De som tar prefekten som gisslan när de inte får ut sina praktikersättningar och låser in sig med honom i ett rum och vägrar släppa in universitetets säkerhetsvakter förrän de har checkarna i sin hand.
Eller när de kapar bussen under en fältstudie för att de inte fått valuta för sina universitetsavgifter.
Eller som i helgen när en student hittades brutalt mördad och gruppvåldtagen och studenterna helt resolut valde att tvinga polisbilar av vägen och tända eld på dem. Det kan ni läsa mer om här.
Och när elen stängs av i studentbostäder sätter man helt enkelt eld på dem.
På ett campus förstör de bilar eftersom en student körts ihjäl. De har också uppmanat till upplopp mot sjukhuset där han dog. Någonstans tycks studenternas förmåga till orsakverkanförståelse lite bristfällig.
Jag säger inte att studenter inte har någon rätt att kräva saker. På svenska universitet finns sexistiska professorer med osmakliga maktfullkomliga sexuella relationer med sina studenter där en liten timme instängd i bastun och en saltscrub av snorren inte hade varit så dumt.
Och det där med att stänga in sig i ett rum med prefekten kan jag ju ångra att jag inte kom på när de vägrade betala ut min lön här vid universitetet under tre månader eftersom min kontraktförlängning inte registrerats.
Men stenkastning, tårgas och upplopp känner jag är lite bortom min syn på studentfacket roll i universitetslivet. Om du nu inte håller med, så se åtminstone till att läsa i universitetets studenttidning om hur man överlever studentupplopp.
Och som en kollega påpekade och tillade efter att ha läst studenternas text:
- Don't forget to bring matches! You need matches for bonfires, without bonfires no great riots!!!

Det är inte varmt!

Det är inte varmt.
Jag upprepar: Det är inte varmt.
Jag vet att det är så ni tror det är i Afrika. Men Afrika är en kontinent. Det är varmt. Det är djävligt varmt, det är inte så varmt, det är rätt svalt, det är kallt, det är freezing djävla kallt. Det beror på var man är på kontinenten, i landet, höjd över havet, när på året och när på dygnet. Det beror på hur man är klädd och hur välbyggda husen är.
Vi vet ju detta. Så är det ju i Sverige. Sverige är ju ett avlångt land, och ändå så litet. Vi har ju inte midnattssol överallt, snön ligger inte året om, renarna springer inte på gatorna i hela landet och samer dansar inte traditionella jojkdanser på discon runt om i landet.
Och Eldoret ligger visserligen nära ekvatorn (och solen!) men vår stad ligger på hög höjd. Här är det vanlig svensk sommar när det är varmt. Visserligen de varmare svenska sommardagarna men ändå. Bristen på regn under torrperioden och det ständiga dammet bidrar aningen till att ge en aningen torrare och varmare känsla, men solen går likt sjutton alltid ner kl.19 och det blir mörkt och svalt under natten. Och husen är oisolerade så i sovrummet är det rätt kyligt vissa nätter.
Men visst 20 mil bort finns varm savann,  torra acaciaträd och sängar med lakan som klibbar.
Under regnperioden är det inte varmt.  Kyliga förhöstregn som öser ner kyler av luften och tunga moln skyller solen.
Så nej, Afrika är inte varmt.
Inte överallt, inte dygnet runt, inte året om.

Tillit och bitchslapping

Det här med att lita på folk är inte lätt.
Jag vet inte om man väljer eller om man är fullkomligt hopplöst förutbestämd, eller åtminstone inlärd i hur mycket tillit man har till människor. Jag tycks i alla fall inte vara så bra på att switcha av tilliten, och jag är faktiskt inte heller säker på om jag vill det.
Jag är vit. Det betyder att jag kan hyvla pengar ur min hud. Det betyder att jag är villebråd och att jag får räkna med att förlora saker.
Det är fjärde gången nu som jag fått saker stulna ur mitt hus.
En som låtsades vara målare när gården var full av hantverkare. Två som låtsades behöva vatten till sin kokande bil. Ett nattligt besök med nån slags vaggkonstruktion byggd av pinnar och en tröja som de fiskade ut en dator med genom fönstret och så den senaste stölden: en trasig telefon som jag lovat en vän att lämna in på garantin. Den här gången bara puts väck.
Inget inbrott och inte direkt något tillfälle vi kan komma på att någon främling kunnat ta sig in i huset.
Min hemhjälp misstänkte direkt grannens hemhjälp. Hon som lystet längtat efter en smartphone och redan lånat 3000 Ksh av min hemhjälp för att köpa en. Hon som är trevlig och social och tar hand om barnen. Och som plötsligt hade en alldeles för fin smartphone i sin ägo (inte min, men en hon måste fått någonstans ifrån).
Men hur tar man reda på sånt?
Jo bitchslapping är svaret!!
Ingenting som jag varken beordrat eller uppmuntrat vill jag förtydliga.
Efter att min hemhjälp konfronterat grannens utan resultat drämde hon till henne med några örfilar. För att tydliggöra allvaret i det hela smackade hon även till henne med ett kvastskaft!!
Och jädrar anoda; erkännande och påföljande återlämnande av telefonen som hon gett pojkvännen i utbyte mot sin nya smartphone följde!
Jag är alls ingen våldsförespråkare utan mest storögt förvånad över händelsernas utveckling.
Men en egen Hells Angels-brutta kan man i alla fall lita på!!!

Hår i Kenyaland.

Det här blogginlägget handlar om hår.
Jag vill varna känsliga läsare om att det kommer att vara ett kolonialvitt blogginlägg om den kenyanska (afrikanska?) fascinationen för hårvård. Det är ju meningen att jag ska ignorera fysiska olikheter och det här är inte på något sätt ett värderande blogginlägg, men jag har läst tillräckligt med unga arga svarta bloggare som ondgör sig över vitas hangups för svartas hår för att inse att jag inte bör skriva det här. Men det gör jag ju ändå förstås.

Hår alltså.
För några år sedan fick Carola skit för att hon lät sin lilla adopterade sydafrikanska dotter gå och få håret fixat på hårsalong. Barn ska vara barn, eller hur nu skriverierna gick. De människorna kan ju aldrig ha varit nära ett barn med småkrulligt hår. Småflickor här som river och sliter och tuggar och kammar sitt hår får sitta blickstilla i timmar för att bli fina igen, ofta en gång i månaden minst, beroende på frisyr.
Många människor jag möter här, rika som fattiga, byter hårstil typ varannan vecka. För folk som har svårt för att känna igen människor kan jag tänka mig att detta är en mardröm.
Det absolut vanligaste sättet för en kvinna att roa sig och ha me-time här i Kenya är att gå till en "saloon". Det finns tusentals av dem här i stan. Från en stol bakom några brädor, små skjul och trånga skrubbar till förgyllda speglar och all utrustning och hårvårdsprodukter du kan drömma om. Hårvård är big business. Frisörena är av alla de slag: gamla, unga, kvinnor, män, hippa, moderliga. Jag har träffat rastapojkar och gospelrockgrabbar, tanter invirade i kangastyger och unga heta brudar med dekoltage som kan få vem som helst att vilja klippa lugg i en evighet.
Det finns butiker som bara säljer olika former av löshår, det finns hårmajonäs och hårmat och hårinpackningar och hårsmör och det finns gatuförsäljare som bara har några pärlor att erbjuda men hoppas att du ska välja dem till just ditt hår. Det krulliga håret är bångstyrigt och svårskött, men det finns ändlösa varianter på frisyrer och man plattar till, krusar, lockar, syr in löshår, flätar, rakar, klipper, använder peruk, tupéer, färgar och fixar.
Folk har verkligen otroliga frisyrer och som svenska med platt tunnhår (trots tappra portugisiska gener) blir man ju mäkta avundsjuk. Och när folk ser mitt hår suckar de bitterljuvt. Tänk att ha så lättskött, platt och tjusigt hår!

Jag med favvislila flätor

Så man måste ju prova, inte bara en gång...
Man blir ju verkligen toksnygg! Och man kan ändra utseende så himla lätt! Och det finns hundratals frisyrer jag skulle vilja prova.
Men det är nog tyvärr ingenting för mig. Min hårbotten kliar som om någon skjuter på den med eldkastare kryddat med rödmyror. Så efter någon dag, eller högst en vecka måste jag bli av med fuskhåret. Som någon slags transplanterad njure som kroppen stöter bort.
Och ordspråket "Vill du vara fin får du lida pin" funkar inte ens, för smärtan är bortom skönhetslängtan!!

Jag med tre kilo löshår.

Valentineparty!

Alla hjärtans dag i Kenya är väldigt mycket som i Sverige. Handlarna försöker lite tafatt att hyjpa det genom att plocka fram allt rött de har: dörrmattor, termosar, kitchiga kort, röda nallar, choklad och druvjuice. Och par tänker att de kanske borde fira? Rosor säljs i gathörnen och en och annan extra bakelse med röda hjärtan eller röd grädde säljs nog.
Med maken på beklagligt hångelfritt avstånd firade jag dagen med att gå på maskeradparty. Vännen med fashionögonen och hans likaledes fashionabla väninna ordnade party med venetianska masker, mysbelysning, lajvtrummis och eldkastare. De är proffs de där två, och alldeles för moderna, vågade och proffsiga för den här stan. Det var en underbart glädjefokuserad fest utan direkt kärlekstema.
Men ryktena nämnde sexorgier, satanism och dekadens! Ogudaktighet och snusk! Något jag helt lyckades missa.
Vi dansade, pratade och gled runt i blått,  rött och grönt ljus halva natten. Inte ens jag gamla tanten kom hem innan tre.
Fast nog hade det suttit fint med en make att gå hem och vara ogudaktig med?