Hår i Kenyaland.

Det här blogginlägget handlar om hår.
Jag vill varna känsliga läsare om att det kommer att vara ett kolonialvitt blogginlägg om den kenyanska (afrikanska?) fascinationen för hårvård. Det är ju meningen att jag ska ignorera fysiska olikheter och det här är inte på något sätt ett värderande blogginlägg, men jag har läst tillräckligt med unga arga svarta bloggare som ondgör sig över vitas hangups för svartas hår för att inse att jag inte bör skriva det här. Men det gör jag ju ändå förstås.

Hår alltså.
För några år sedan fick Carola skit för att hon lät sin lilla adopterade sydafrikanska dotter gå och få håret fixat på hårsalong. Barn ska vara barn, eller hur nu skriverierna gick. De människorna kan ju aldrig ha varit nära ett barn med småkrulligt hår. Småflickor här som river och sliter och tuggar och kammar sitt hår får sitta blickstilla i timmar för att bli fina igen, ofta en gång i månaden minst, beroende på frisyr.
Många människor jag möter här, rika som fattiga, byter hårstil typ varannan vecka. För folk som har svårt för att känna igen människor kan jag tänka mig att detta är en mardröm.
Det absolut vanligaste sättet för en kvinna att roa sig och ha me-time här i Kenya är att gå till en "saloon". Det finns tusentals av dem här i stan. Från en stol bakom några brädor, små skjul och trånga skrubbar till förgyllda speglar och all utrustning och hårvårdsprodukter du kan drömma om. Hårvård är big business. Frisörena är av alla de slag: gamla, unga, kvinnor, män, hippa, moderliga. Jag har träffat rastapojkar och gospelrockgrabbar, tanter invirade i kangastyger och unga heta brudar med dekoltage som kan få vem som helst att vilja klippa lugg i en evighet.
Det finns butiker som bara säljer olika former av löshår, det finns hårmajonäs och hårmat och hårinpackningar och hårsmör och det finns gatuförsäljare som bara har några pärlor att erbjuda men hoppas att du ska välja dem till just ditt hår. Det krulliga håret är bångstyrigt och svårskött, men det finns ändlösa varianter på frisyrer och man plattar till, krusar, lockar, syr in löshår, flätar, rakar, klipper, använder peruk, tupéer, färgar och fixar.
Folk har verkligen otroliga frisyrer och som svenska med platt tunnhår (trots tappra portugisiska gener) blir man ju mäkta avundsjuk. Och när folk ser mitt hår suckar de bitterljuvt. Tänk att ha så lättskött, platt och tjusigt hår!

Jag med favvislila flätor

Så man måste ju prova, inte bara en gång...
Man blir ju verkligen toksnygg! Och man kan ändra utseende så himla lätt! Och det finns hundratals frisyrer jag skulle vilja prova.
Men det är nog tyvärr ingenting för mig. Min hårbotten kliar som om någon skjuter på den med eldkastare kryddat med rödmyror. Så efter någon dag, eller högst en vecka måste jag bli av med fuskhåret. Som någon slags transplanterad njure som kroppen stöter bort.
Och ordspråket "Vill du vara fin får du lida pin" funkar inte ens, för smärtan är bortom skönhetslängtan!!

Jag med tre kilo löshår.