Det moderna Kenya

Det mest fascinerande med Kenya är nog diskrepansen mellan landets samhällsuppbyggnad och dess befolkning. Det är ett rätt smutsigt samhälle, med sopor överallt, kåkstäder, plåtskjulsaffärer, sniffande ungar, damm och åter damm. Och visst är massor av människor oerhört fattiga, smutsiga och sjuka.
Men det är de där precis över dem som jag fascineras av: de lågbetalda med mindre än 750 kronor i månadslön, inte alls tillnärmelsevis medelklass med några slags ekonomiska mått mätt, men så absurt moderna människor mitt i all denna smuts. Välklädda, välutbildade, professionella människor som ondgör sig över korrumperade politiker, har ironisk humor, kollar dokusåpor, har sett alla de senaste Hollywoodfilmerna, lever på Facebook, svär över att staten stänger ner det analoga TV-nätet och älskar att shoppa högklackade skor om de någon gång får råd. De människorna som växt upp i hyddor, med stampat jordgolv där föräldrarna fortfarande finns kvar, fast numera med något slags nybyggt extrahus på tomten av betong. De som hämtat vatten och vedpinnar för hand som barn och ätit sin ugali. De som fått rikligt med stryk i den lilla byskolan, åkt lerrutchkana längs slänter under regnperioden och under mindre än en generation hunnit ikapp till modern tid. De människorna fascinerar mig. Den utvecklingen fascinerar mig.
Och att vi svenskar är så fullkomligt clueless över hur livet ser ut för andra än oss själva.
Ja, det var ingen förolämpning mot bara er. Vad fan trodde jag själv? Vad fan tror ni min uppenbara förvåning kommer från? Jo, att förvänta mig något annat. Förväntan att människor i andra samhällen är så djävla mycket annorlunda än vi.
Det är de inte.