Tillit och bitchslapping

Det här med att lita på folk är inte lätt.
Jag vet inte om man väljer eller om man är fullkomligt hopplöst förutbestämd, eller åtminstone inlärd i hur mycket tillit man har till människor. Jag tycks i alla fall inte vara så bra på att switcha av tilliten, och jag är faktiskt inte heller säker på om jag vill det.
Jag är vit. Det betyder att jag kan hyvla pengar ur min hud. Det betyder att jag är villebråd och att jag får räkna med att förlora saker.
Det är fjärde gången nu som jag fått saker stulna ur mitt hus.
En som låtsades vara målare när gården var full av hantverkare. Två som låtsades behöva vatten till sin kokande bil. Ett nattligt besök med nån slags vaggkonstruktion byggd av pinnar och en tröja som de fiskade ut en dator med genom fönstret och så den senaste stölden: en trasig telefon som jag lovat en vän att lämna in på garantin. Den här gången bara puts väck.
Inget inbrott och inte direkt något tillfälle vi kan komma på att någon främling kunnat ta sig in i huset.
Min hemhjälp misstänkte direkt grannens hemhjälp. Hon som lystet längtat efter en smartphone och redan lånat 3000 Ksh av min hemhjälp för att köpa en. Hon som är trevlig och social och tar hand om barnen. Och som plötsligt hade en alldeles för fin smartphone i sin ägo (inte min, men en hon måste fått någonstans ifrån).
Men hur tar man reda på sånt?
Jo bitchslapping är svaret!!
Ingenting som jag varken beordrat eller uppmuntrat vill jag förtydliga.
Efter att min hemhjälp konfronterat grannens utan resultat drämde hon till henne med några örfilar. För att tydliggöra allvaret i det hela smackade hon även till henne med ett kvastskaft!!
Och jädrar anoda; erkännande och påföljande återlämnande av telefonen som hon gett pojkvännen i utbyte mot sin nya smartphone följde!
Jag är alls ingen våldsförespråkare utan mest storögt förvånad över händelsernas utveckling.
Men en egen Hells Angels-brutta kan man i alla fall lita på!!!