Sjukvård och sjukvårdstillit

Alltså, det här med sjukvård...
Det finns så mycket som är annorlunda här i Kenya och en del vet man inte riktigt var man ska börja att beskriva. Som sjukvård t.ex.
Men jag ska börja att skriva om sjukdomskunskap. I Sverige upplever jag att sjukdomskunskapen är väldigt god. Ja det är klart det finns ärthjärnor och vaccinationsmotståndare och flummare och så men generellt har folk rätt god grundkoll. Får ens barn prickar på kroppen och feber vet de flesta föräldrar vilka våra barnsjukdomar är, hostar man och snorar åker man inte till sjukhuset på stört utan kör lite huskurer och vilar. Även om man gärna VILL ha penicillin så vet man ju egentligen att förkylningar också kan vara virus. Gör det ont i höger magsida blir man lite nervös att det ska vara blindtarmen.
De flesta kenyaner har INGEN koll alls på några sjukdomar. När de blir snoriga tror de att de kanske måste operera bort sina tonsiller. Har de ont i magen kan de lika gärna ha cancer.
Deras symptombeskrivningar är märkliga och kan innehålla allt från kli i handen, blodig hosta till växtvärk.
Magsjuka är det absolut vanligaste symptomet man åker på i den subsahariska sjukdomsfloran. Det är vanligaste tecknet på en av de fyra standardsjukdomarna tyfus, malaria, dysenteri eller mask (I've had them all!).
Det här lär man sig ju rätt fort kan jag tycka. Så det är ju inte så meningsfullt att springa till sjukhuset hela tiden då all medicin är receptfri. Man kör en kombococktail med antiamöbakur och bredspektrumantibiotika helt på eget bevåg och checkar rumpan efter alternativa livsformer. Det är billigare och sparar kötid. Håller febern i sig får man toppa med antimalariamedel.
Men folk springer till sjukhuset HELA tiden. Folk sms-lånar eller går ihop i byarna för att kunna skicka en unge till sjukhus för standardsymptom HELA tiden. Har man pengar låter man gärna sitt barn läggas in på sjukhus bara för de har feber.

Det kenyanska folket sätter stor tilltro till såväl sin ordinarie sjukvård som till sin traditionella alternativmedicin med barktéer och märkliga tinkturer.

Och det trots att endast 20% av Kenyas befolkning har någon typ av betald sjukförsäkring, genom jobb eller privat. 35 miljoner kenyaner står utan betald sjukvård (bortsett från fri mödravård och vaccinationskampanjer).

Och även så trots att den kenyanska sjukvården verkligen fetsuger.
Jag har erfarenhet av både kenyansk privatvård (då svenska staten fortfarande betalade min sjukvård) och dess offentliga (som betalas av mitt kenyanska universitet). Jag går till sjukhus relativt ofta, jag vill inte paralyseras av nån inre parasit eller få nån permanentpsykos av nåt nytt malariautbrott. Sjukdomar här är läskiga och exotiska och inget jag vill ha om jag kan undvika det.
Men vården?
Jag kan räkna på mina fem fingrar de tillfällen en kenyansk doktor har undersökt mig eller mina barn. I nio fall av tio tittar de en inte ens i halsen/öronen, de lyssnar inte på hjärta och lungor, de klämmer en inte på magen. De låter en sköterska ta ens temp, utan att kompensera för att tempen tas i armhåla och inte analt så 35°C är vanlig temperatur, men det är 37°C också.
Har man magont tas blodprov för att utesluta amöbor och malaria. I övrigt skrivs standardmässigt ut bredspektrumantibiotika, antiamöbamedicin och kramplösande. Lite luftvidgande om man är förkyld.

Att bli inlagd på de offentliga sjukhusen är en mardröm från Dantes inferno. Tre till fyra patienter ligger bokstavligen i samma säng. Det finns olika medicinska avdelningar men man kan ändå hitta benbrottspatienter med TBC-patienter och AIDS-patienter i samma säng.
Den stora skillnaden mellan privat sjukvård och offentlig är att man betalar för att inte komma ut med fler sjukdomar än man kom in. Privata sjukhus är ren(are). De offentliga obeskrivligt smutsiga. Vi pratar lera, HIV-smittat blod och ingrott smuts.
Inom båda verksamheterna finns massor av medicinsk utrustning från allehanda biståndsprojekt: MRI, röntgen, ultraljud. Trots det känns diagnostiseringen minst sagt tveksam och interventionerna därefter. Dialys är t.ex en väldigt dyr insats som ofta erbjuds vid många odiagnostiserade tillstånd, i nåt som jag i bästa fall kan känna är nån nymodig variant av åderlåtning: byt ut det sjuka blodet så blir patienten bra.
Patientsäkerhet, tystnadsplikt och att inte prata över huvudet på patienten är rara företeelser inom den kenyanska sjukvården.
Arbetsetiken har också utvecklingspotential. Många läkare får heltidslön på det offentliga sjukhuset, jobbar där på förmiddagarna, remissar patienterna till de privata sjukhusen och jobbar där på eftermiddagarna. De har provision på medicin de skriver ut från läkemedelsbolag eller det egna apoteket (bara medicin utskriven av läkarna ingår om någon får sjukvården betald av arbetsgivare/försäkringsbolag).
När folk verkligen blir sjuka i nåt som är icke standardmässig sjukdom dör de oftast.
Är man rik flyger man till Dubai, Indien eller Storbritannien för att få riktig vård och kanske överleva.
Kanske är min intensivaste känsla av kenyansk sjukvård den att jag verkligen totalt saknar tillit till den. I Sverige är det ytterst sällan jag känner så (mödravården undantagen). Jag har flertalet svenska läkarvänner och kontakter på standby för second opinions också för mindre åkommor.
Jag är även fortfarande skriven i Sverige (helt lagligt och t.o.m ett måste eftersom jag äger en jordbruksfastighet). Och om jag eller mina barn verkligen behövde vård skulle vi vara hemma på nolltid.