Sjukvård och sjukvårdstillit

Alltså, det här med sjukvård...
Det finns så mycket som är annorlunda här i Kenya och en del vet man inte riktigt var man ska börja att beskriva. Som sjukvård t.ex.
Men jag ska börja att skriva om sjukdomskunskap. I Sverige upplever jag att sjukdomskunskapen är väldigt god. Ja det är klart det finns ärthjärnor och vaccinationsmotståndare och flummare och så men generellt har folk rätt god grundkoll. Får ens barn prickar på kroppen och feber vet de flesta föräldrar vilka våra barnsjukdomar är, hostar man och snorar åker man inte till sjukhuset på stört utan kör lite huskurer och vilar. Även om man gärna VILL ha penicillin så vet man ju egentligen att förkylningar också kan vara virus. Gör det ont i höger magsida blir man lite nervös att det ska vara blindtarmen.
De flesta kenyaner har INGEN koll alls på några sjukdomar. När de blir snoriga tror de att de kanske måste operera bort sina tonsiller. Har de ont i magen kan de lika gärna ha cancer.
Deras symptombeskrivningar är märkliga och kan innehålla allt från kli i handen, blodig hosta till växtvärk.
Magsjuka är det absolut vanligaste symptomet man åker på i den subsahariska sjukdomsfloran. Det är vanligaste tecknet på en av de fyra standardsjukdomarna tyfus, malaria, dysenteri eller mask (I've had them all!).
Det här lär man sig ju rätt fort kan jag tycka. Så det är ju inte så meningsfullt att springa till sjukhuset hela tiden då all medicin är receptfri. Man kör en kombococktail med antiamöbakur och bredspektrumantibiotika helt på eget bevåg och checkar rumpan efter alternativa livsformer. Det är billigare och sparar kötid. Håller febern i sig får man toppa med antimalariamedel.
Men folk springer till sjukhuset HELA tiden. Folk sms-lånar eller går ihop i byarna för att kunna skicka en unge till sjukhus för standardsymptom HELA tiden. Har man pengar låter man gärna sitt barn läggas in på sjukhus bara för de har feber.

Det kenyanska folket sätter stor tilltro till såväl sin ordinarie sjukvård som till sin traditionella alternativmedicin med barktéer och märkliga tinkturer.

Och det trots att endast 20% av Kenyas befolkning har någon typ av betald sjukförsäkring, genom jobb eller privat. 35 miljoner kenyaner står utan betald sjukvård (bortsett från fri mödravård och vaccinationskampanjer).

Och även så trots att den kenyanska sjukvården verkligen fetsuger.
Jag har erfarenhet av både kenyansk privatvård (då svenska staten fortfarande betalade min sjukvård) och dess offentliga (som betalas av mitt kenyanska universitet). Jag går till sjukhus relativt ofta, jag vill inte paralyseras av nån inre parasit eller få nån permanentpsykos av nåt nytt malariautbrott. Sjukdomar här är läskiga och exotiska och inget jag vill ha om jag kan undvika det.
Men vården?
Jag kan räkna på mina fem fingrar de tillfällen en kenyansk doktor har undersökt mig eller mina barn. I nio fall av tio tittar de en inte ens i halsen/öronen, de lyssnar inte på hjärta och lungor, de klämmer en inte på magen. De låter en sköterska ta ens temp, utan att kompensera för att tempen tas i armhåla och inte analt så 35°C är vanlig temperatur, men det är 37°C också.
Har man magont tas blodprov för att utesluta amöbor och malaria. I övrigt skrivs standardmässigt ut bredspektrumantibiotika, antiamöbamedicin och kramplösande. Lite luftvidgande om man är förkyld.

Att bli inlagd på de offentliga sjukhusen är en mardröm från Dantes inferno. Tre till fyra patienter ligger bokstavligen i samma säng. Det finns olika medicinska avdelningar men man kan ändå hitta benbrottspatienter med TBC-patienter och AIDS-patienter i samma säng.
Den stora skillnaden mellan privat sjukvård och offentlig är att man betalar för att inte komma ut med fler sjukdomar än man kom in. Privata sjukhus är ren(are). De offentliga obeskrivligt smutsiga. Vi pratar lera, HIV-smittat blod och ingrott smuts.
Inom båda verksamheterna finns massor av medicinsk utrustning från allehanda biståndsprojekt: MRI, röntgen, ultraljud. Trots det känns diagnostiseringen minst sagt tveksam och interventionerna därefter. Dialys är t.ex en väldigt dyr insats som ofta erbjuds vid många odiagnostiserade tillstånd, i nåt som jag i bästa fall kan känna är nån nymodig variant av åderlåtning: byt ut det sjuka blodet så blir patienten bra.
Patientsäkerhet, tystnadsplikt och att inte prata över huvudet på patienten är rara företeelser inom den kenyanska sjukvården.
Arbetsetiken har också utvecklingspotential. Många läkare får heltidslön på det offentliga sjukhuset, jobbar där på förmiddagarna, remissar patienterna till de privata sjukhusen och jobbar där på eftermiddagarna. De har provision på medicin de skriver ut från läkemedelsbolag eller det egna apoteket (bara medicin utskriven av läkarna ingår om någon får sjukvården betald av arbetsgivare/försäkringsbolag).
När folk verkligen blir sjuka i nåt som är icke standardmässig sjukdom dör de oftast.
Är man rik flyger man till Dubai, Indien eller Storbritannien för att få riktig vård och kanske överleva.
Kanske är min intensivaste känsla av kenyansk sjukvård den att jag verkligen totalt saknar tillit till den. I Sverige är det ytterst sällan jag känner så (mödravården undantagen). Jag har flertalet svenska läkarvänner och kontakter på standby för second opinions också för mindre åkommor.
Jag är även fortfarande skriven i Sverige (helt lagligt och t.o.m ett måste eftersom jag äger en jordbruksfastighet). Och om jag eller mina barn verkligen behövde vård skulle vi vara hemma på nolltid.

Kenyansk sjukvård

Kenyansk sjukvård ser väldigt olika ut i olika delar av landet, i stad och på landet och mellan olika inkomstgrupper. I byarna finns små betongbyggnader som är omöjliga att hålla rena från allt rödaktigt damm som tar sig in överallt. Om nån kyrka förbarmar sig över stället kanske det finns lite utrustning. I stan finns offentliga sjukhus som mer kan betraktas som ohälsosamma smitthärdar; dåligt underhållna lokaler, dåligt planerad mottagning av patienter så de blandas med andra sjukdomsgrupper och inte så sällan minst tre patienter per sjukbädd, och då är det ingen statistisk siffra utan det faktiska antalet patienter som ligger/sitter i sängen. Men här finns också fina, fräscha privatsjukhus med massor av utrustning. Inte alltid utrustning som personalen vet hur man använder, men modern och förhållandevis steril.

Inom privatsjukvården är varje besök ganska så lika. Valfria delar av blodtryck, puls, saturation och temp mäts. Vanligen med rackig utrustning som gärna blinkar och piper, men snarare för att indikera att en sladd är felinsatt än för att apparaten är high-tech. och utan att personalen kompenserar för att man t. ex tar tempen under armen istället för i baken, eller dubbelcheckar om det uppmätta värdet känns realistiskt eller ej. Till ett privatsjukhus blir man ofta överremissad av den läkaren som arbetar på det offentliga sjukhuset på förmiddagen och det privata på eftermiddagen. På privatsjukhuset får man träffa doktorn. Det är ett kort besök där det ställs för få anamnesfrågor och det inte undersöks särskilt mycket. Det flesta besök går ut på att doktorn skickar remiss ut till labbet för att screena för malaria, tyfoidfeber, hepatit eller HIV. Och så tar man ett allmänt blodstatus. OM det visar nåt särskilt på nåt av testen så kan man få gå igenom nån extra procedur, såsom urinprov, ultraljud och dylikt. Annars får man träffa doktorn igen som skriver ut en dekokt av tre eller fyra mediciner. En är alltid bredspektrumantibiotika, en är alltid nåt smärtstillande och sen kan man få nån antiamöbamedicin eller nåt annat valfritt som nåt slags hagelgevärsskott mot nån okänd fiende. Vissa av medicinerna får läkaren provision på.
Ytterst sällan går man ut från sjukhuset med en diagnos. Ytterst sällan har man någon aning om varför man mår som man gör. Och i de flesta fall biter antibiotikan. Eller viruset viker hädan helt av sig själv, i lagom tid för att man ska tycka att bredspektrumantibiotika is da shit.

Vid allvarligare fall är dialys en populär favorit. Det används på ett klassiskt humoralpatologiskt vis för att bota en kropp vid osunda vätskor. Man byter helt enkelt ut blodet en vända och sen är patienten botad och kan åka hem...
... Och dö. Som grannens kusin. Som kom in med något jag misstänker vara en stroke: paralys och konstigt tal. Lite dyr dialys på det och hemgång. Räkning med hem och hej och adjö.

Jag har en osund relation till sjukdomar. Jag har en lätt hypokondrisk tendens som jag mycket aktivt försöker självterapera genom att hålla mig (och mina barn) ifrån att söka sjukvård i tid och otid. Det funkar stundvis helt utmärkt. Sällan är folk tillnärmelsevis så sjuka som de tror att de är. Tillsammans med ett bra vaccinationsprogram är det en bra strategi. Så växer ibland symptomen över självförnekelsegränsen och jag söker ändå sjukvård. Utan att bli klokare. 

Så nu ligger jag i sängen med jojofeber, inga förhöjda blodkroppar, lågt blodtryck, dåliga levervärden, huvudvärk, diarré och nåt smärtsamt krampliknande  i sidan. Och jag är malariatestad och tyfoidtestad och hepatittestad och ultraljudsundersökt. Och varken jag eller sjukvården har nån susning vad det är. Men bredspektrumantibiotika har jag fått. Och det hjälper säkert.
Alltmedan multiresistenta bakterier dödar fler och fler på sjukhus runt om i världen.

Och den rädsla jag känner inför ett sjukhusbesök här i Kenya istället för den trygghet jag känner inom svensk sjukvård ger ytterligare en frossbrytning till de märkliga sjukdomssymptomen.