Fara över

Hon är hemma igen, lilldotra. Medicinerar fortfarande med antibiotika men är tillbaks i skolan. Från noll till hundra knop på bara några dagar. Och med rädslan ännu väl i minnet är jag åter en irriterad mamma med en unge som är all over the place.
Äventyret blev inte så dyrt och så var man ett äventyr rikare med privatsjukhus och sjukhusräkningar och allt. Kunde varit utan den skräcken, men vården var bra och personalen vänlig och uppmärksam.
Så nu väntar vi lite med att kryssa av fler exotiskheter på listan, tack.

Exotiskt, farligt, dödligt.

När jag var liten jobbade Dr. Virus på vårdcentralen hemmavid. Jag tror det finns en Dr. Virus på varje vårdcentral. Han som utan att slösa tid på att ta prover eller ta upp någon mer utvecklad anamnes nonchalant diagnosticerar alla med virus. Nåt vanligt förkylningsvirus. Och det är en väldigt bra diagnos, för oavsett om ungen har ont i örat, halsen, magen eller bröstet så brukar det där förkylningsviruset vara boven. Icke så här.
I Afrikaland är alla diagnoser exotiska, farliga eller rent av dödliga.  :-(
På Madagaskar har de t.o.m fått tillbaks böldpesten, i Västafrika härjar Ebola. Och på ett vanligt Kenyanskt sjukhus väntar exotiska, farliga diagnoser när ungen har ont, inte förkylningsvirus. Det är inte pest, men väl kolera, tyfus, malaria, rabies, TBC som väntar. Och då har vi ändå vaccinerat oss mot det som går i den listan. Har man tur är det bara en släng tyfoidfeber eller vanlig salmonella. Det är därför man inte riktigt har råd att strunta i om ungen klagar över ont.
Så efter lilldotras diarré, magont och en vända till sjukhuset förra veckan åker vi in igen söndag morgon. Till det rena privatsjukhuset. Inte det där offentliga där de smittsamma, exotiska delar säng, tre och tre, fyra och fyra och det inte alls är säkert att blodet på golvet inte har AIDS.
De känner oss vid det här laget. Vita mamman  med vilda bebin.
Den här dagen är bebin inte vild. Efter en svettig febernatt är hon lite spak och ligger mest och halvsover i mitt knä.
Vi kan rutinen by now. Anmälan i receptionen, betala i kassan, ta tempen hos sköterskan i väntrummet. Tempen tas under armen. I ett sånt här land är man glad att de inte med bristande hygien tar tempen analt på alla som kommer in. Det skulle dessutom se lite märkligt ut i lobbyn.
En normal temp visar 35.2. Är man kraftigt febrig tar man sig över 37-strecket. Sköterskan registrerar utan att blinka ens temperatur utan någon kompensation för att tempen tagits utanför kroppen.
- Vad skönt att hon inte har feber, säger sköterskan.
Och så vanliga rutinen. In till doktorn, lite halvdan undersökning och anamnes.
- Vad skönt att hon inte har feber säger doktorn.
- Känn på ungen!! säger jag. Doktorn ser förvånad ut. Validitetsproblemen med sjukhusets termometrar räknade jag och maken ut för flera månader sedan. För den här läkaren är det helt nytt.
Och så en lista på labbtest. Betala i kassan igen och gå till labbet. Många moment men servicen är effektiv och kösystemet inte helt transparent men rättvist.
Vi tar prover.
- Inte den dörren! säger lilldotra som vaknat till och vet vad som väntar.
Vi helgar vilodagen med både blodprov och urinprov. Och så ut i väntrummet 20 minuter.
Det är där efter 20 minuter med en slapp unge i famnen som rutinen bryts. Det blir lite aktivitet på de trevliga sköterskorna. Ungen har lågt socker och behöver dropp. Och förresten så har hon höga bakteriella värden i blodet och behöver intravenös antibiotika. Och jag hänger på med ungen i famn. Massa stickande. Det går inte att sätta en nål på ungen. Hon skriker hjärtskärande och barnläkaren tar vant över och sätter nålen i foten.
Det lugnar ner sig och jag vågar mig på att fråga efter en diagnos.
- Åh, sepsis; blodförgiftning. säger doktorn på språng.
Exotiskt, farligt, ibland t.o.m dödligt.
Och ibland är det väldigt, väldigt jobbigt att vara ensam mamma i Kenyaland...
Det har varit ett väldigt intensivt dygn. Vi ligger nu inlagda i privatflygeln med dropp. Ungen har pendlat mellan att vara rätt vaken efter en påse sockerlösningsdropp och mat, till att nästan koka bort med skyhög feber (sjukhusets termometer visade 39.8!). Hon har fått antibiotika och febernedsättande intravenöst och när febern är hög är hon skrämmande slapp och svag och jag är livrädd... :-(
På distans har jag en orolig make och en läkarvän som översätter alla provsvar till förståelig mamma-i-chock-svenska och föreslår nya åtgärder att be om.
Och mitt i natten efter en nattlig sköterskekoll av droppet ligger nu mamman vaken och bloggar ur sig sin ångest. :-(
Bredvid ligger en liten svettig unge som varit feberfri hela natten men sovit i snart ett dygn, med några få vakna stunder. Alltför tidigt att blåsa faran över, men definitivt dags för en mor att sova.
Kram på er. <3 <3 <3

Korruption

Kenya leder världens korruptionsliga. Beroende på hur eller vad man räknar så kniper landet ständigt någon av topplatserna. Varje medborgare tvingas betala någon slags muta varje månad för att få byråkratin att flyta. Trafikpolis, elbolag, skolor, you name it.
Svågerpolitik är självaste vattnet som dricks i landet. Du får jobb för att du tillhör rätt stam eller rätt kyrka, känner rätt person eller är släkt med den samme.
Visst skor sig folk i hela världen, men ett sätt man VERKLIGEN ser att det är skillnad är att maktens män här nere inte skäms över det, inte tänker tanken att dölja det egna gynnandet ens ett ögonblick 
Som nu när vår granne, Mr Guvernor, His Excellency bygger väg till sitt hus. Då slutar asfaltsläggarna några meter nedanför hans hus. Vägen fortsätter kanske 50 meter till ner till huset vi hyr. Men vi har inte betalat några mutor. Vägen bekostas av offentliga medel och guvernören har inte ens skam i kroppen att låtsas som om han fixar vägen för The Community.

Fotboll

VM-final i fotboll.
Vissa saker är givetvis globala och vi hejade naturligtvis här nere i Kenyaland!
Med vänner och grannar, vuxna och barn. På det ena och på det andra laget.
Av massa anledningar. P.g.a snygga rumpor, effektivt spel, tidigare resultat, världsdelspreferens, kärlek, ren dumhet, intuition och obstinathet.
Tyvärr nådde ju inget afrikanskt lag finalen. Då hade det kanske hettat till rejält här vid ekvatorn.
Tillslut vann ju rätt lag i alla fall!
Och ensamheten är inte monumental som det ibland kan framstå som.

LÄNGTAN.

Det är värre i den här vändan.
I mars-april var detta en känsla av frihet. En känsla av att vara 40-årig småbarnsmor som just fått sitt liv tillbaka. Den uppenbara lättnaden av att bara behöva vara jag. Inte mor, inte fru, inte älskande. Jag fick tid för mig själv, mina tankar, mina önskningar och kunde FOKUSERA för första gången på mycket länge!! Jobba tills saker blev klara, skriva på bokprojekt, bygga nya vänskapsband, samtala långt in i natten.
Så var det att vara ensam i Afrika utan familj.
Och här är jag. Tillbaks. Ensam. Nä då, lilldotra är med, fast hon är mest hos grannen där de andra ungarna finns. Hon slipar på sin kiswahili som om ingen svensk sommar varit.
Men jag LÄNGTAR. Något enormt.
Efter min make. Ta på honom, krama om honom, älska med honom, hålla om honom. De galna idéerna, den självklara känslan med vilken vi är ett par. Mitt i kaos och liv och arbete och familj. Mellan bråk, irritation, uppsluppenhet, engagemang, passion och kärlek.
Efter min stordotter. Hennes underfundighet, verbalitet och klokhet, hennes entusiasm, intelligens och kramar. Hennes långa, långa ögonfransar och specialintressen. Längtar våra långa kvällssamtal om fakta och film och böcker. Och längtar efter att gosa med henne på nattugglevis långt efter läggdags.
Jo, det är värre den här vändan.
Tanken på att det är ÖVER FEM MÅNADER tills jag får se dem igen är överväldigande. :-(
Kvällarna är sega och mörka och ensamma och även om folk här gör sitt bästa för att ge mig en god stund så är det ensamt att ha så få människor att bygga sitt sociala liv på.
Och jag längtar efter kollektivliv och gröna gräsmattor, spontan-barbeques, fika, och bad i hav och sjö. Jag vill se de gravida vännernas bäbisar och jag vill möblera klart lägenheten till en plats att leva på.
Och jag överdoserar romantisk film och Harlequinböcker och lovey-dovey sidor på internet, av den här typen och lyssnar på sånt här. Gräver ner mig under varma fluffiga filtar i den afrikanska regnperiodskylan (c:a 15 grader och småregn mest hela tiden), äter godis och glass och håller fast som vid livet i den gorgonzola och salami jag medtagit hemifrån som representerar hem och civilisation och dekadens. Och jag Facebookar typ 15 timmar om dygnet. Även när jag arbetar ligger Facebook där öppet, för närheten till människorna jag saknar och älskar.
Och det är endast drömmen om ett jullov med familjen på Seychellerna som håller en vid liv.
I miserabelt skick.
Eder utlandsreporter.

Logoped, logoped, logoped, logoped.

Idag ska jag försöka sätta svenskt rekord i att säga ord med "logoped" i, i en blogg. Vi är ju förvisso inte bortskämda med logopedbloggar i Sverige, så den utmaningen skall väl inte visa sig för svår. Men ändå.
Det är ju ändå därför jag är här: För att starta Kenyas första logopedutbildning. Och ja, "logopedutbildning" räknas som ett ord med logoped i, för svenskan är inte ett särskrivningsspråk.
För att kunna få ihop en logopedutbildning krävs det en massa olika saker. En utbildningsplan inom logopedi är första anhalt. Denna bör ha en standard i linje med Europeiska IALP's guidelines och NetQues benchmarkstandard. Vi har också sneglat på amerikanska ASHA's Curriculum för Academic and Clinical Education i logopedi. I idealfallet bör det finnas någon slags statlig lag eller dylikt som skyddar yrkestiteln och sätter viss standard på utbildningen, men detta saknas så vitt jag vet i Östafrika. Åtminstone för logopeder.
Den utbildningsplan som för tillfället föreligger (utan att ha godkänts i samtliga universitetsinstanser) kan du studera längst ner i bloggen. Den innehåller ett ambitiöst kursutbud på masternivå som snickrats ihop inom de yttersta gränserna för vad de lokala förordningarna rekommenderar vad gäller antal kurser, kurspoäng och undervisningstimmar.
Inom utbildningsplanen har kursplaner för varje kurs utvecklats, kursinnehåll ner till förslag på examinationer och litteraturrekommendationer har ställts samman och allt som allt har varje tänkbart hörn av logopedin försökt tillgodoses lite grand i alla fall.

Standard 3.0B Curriculum (Academic and Clinical Education) in Speech-Language Pathology - See more at: http://www.asha.org/Academic/accreditation/accredmanual/section3.htm#sthash.5lB0VlDe.dpuf

Standard 3.0B Curriculum (Academic and Clinical Education) in Speech-Language Pathology - See more at: http://www.asha.org/Academic/accreditation/accredmanual/section3.htm#sthash.5lB0VlDe.dpuf

Standard 3.0B Curriculum (Academic and Clinical Education) in Speech-Language Pathology - See more at: http://www.asha.org/Academic/accreditation/accredmanual/section3.htm#sthash.5lB0VlDe.dpuf

Standard 3.0B Curriculum (Academic and Clinical Education) in Speech-Language Pathology - See more at: http://www.asha.org/Academic/accreditation/accredmanual/section3.htm#sthash.5lB0VlDe.dpuf

I övrigt har jag träffat tänkbara föreläsare inom logopediska fält som måste täckas av andra än logopeder och träffat tänkbara kliniska logopedhandledare utbildade inom logopedutbildningar i världens alla hörn . Jag har gjort studiebesök på logopedrelaterade arbetsplatser för att hitta praktikplatser och surfat fria logopediska internetresurser för sammanställning, skrivit tiggarbrev för att få tag på logopedisk litteratur till universitetsbiblioteket och till anatomiska modell-producenter för att få handson-utrustning till logopediska labbar och tutorials. Jag har filat på logopedpraktikchecklistor och kollat in massor av förslag från andra universitet för att försöka sno ihop en egen som passar de unika förhållanden som råder i ett land där man ska starta upp en ny logopedutbildning och det faktiskt inte finns tillgång till så många logopeder som kan vara kliniska handledare.
I skrivandets stund hoppas jag på att institutionen tar sitt förnuft tillfånga och anställer en klinisk lingvist som logopedprogramsansvarig. Och i min dator ligger ett embryo till reklamutskick för den nya logopedutbildningen.
På ett synnerligen skakigt vis är vi redo att ta emot logopedstudenter till hösten om allting mot förmodan går vägen i alla instanser. Och sedan blir världen ett logopedförsett land rikare. Inte illa, inte alls illa.

Byråkrati: civilisationens bräckligaste kostym.

Något av det märkligaste kulturen gett oss är denna bräckliga kostym av civilisation som vi skräddat oss bestående av beslut och instanser och arbetsgrupper och byråkrati och papper och stämplar, rapporter och godkännanden. Jag förstår mig inte på det. Jag säger inte att det är något speciellt för Kenya, jag tänker att det är rätt universellt, detta behov av att formalisera bott den mänskliga kreativiteten. För hur skulle det se ut om folk gick till handling hela tiden? Fullkomligt anarkistiskt.
Men när man just vill ha saker gjort är det mördande kvävande att vänta och hitta rätta vägarna vilket jag snart ägnat ett år åt.
Jag är ju här för att få igång Kenyas första logopedutbildning. Vi ligger fortfarande bra före amerikanerna som skulle startat utbildning i Nairobi men sitter hemma i Staterna och skiter knäck p.g.a terrorister. Här i bergen tar vi det lite lugnare. Och lunkar framåt med vår planering. Jag jobbar primärt med fyra saker:
1. Få ihop en utbildning/utbildningsplan som godkänns av alla: Head of Department, Dean,  Quality Assurance, Vice Chancellor, Senate.
2. Fixa material och utrustning.
3. Se till att vi anställer så vi har personalstyrka.
4. Snickrar ihop ett praktikpaket som kan funka.
När jag i dagarna försiktigt frågade min institutionschef när han trodde det var realistiskt att vi körde igång sa han helcoolt: September...
Så det är det vi jobbar mot. Trots att det tagit fyra månader för dem att inte lyckas anställa en kollega till mig som kommer vara ansvarig för programmet. En disputerad lingvist: det närmaste en inhemsk disputerad logoped vi kommer här. Honom vill vi ha!!!!
Men det finns en lista på anställda och den är full så man kan inte anställa fler ännu. Först måste man stryka utflyttade och pensionerade och andra "spökanställda" som kanske får lön men inte finns, är döda eller nån annanstans, från listan. Utan att råka stryka folk som faktiskt jobbar här; ett delikat problem. Under tiden vill folk försörja din familj och kan inte vänta i evighet.
Men planen är att snart kunna göra reklam för programmet och starta i September. Om vindarna vill och byråkraterna blir killade på rätt mage.
Wish us luck!!! We'll need it.