Terrorism och religion

Jag skrev inget blogginlägg om Garissa. Kanske för att inte oroa redan oroliga vänner och familjemedlemmar. Kanske för att terrorism är rätt overkligt och svårbeskrivbart.
147 studenter nermejade av terrorister på ett campus i nordöstra Kenya. Terroristerna var unga kenyanska män (en lovande advokat och son till en politiker från regionen), som valt att följa en våldsam islamistisk rörelse och döda landsmän i den heliga Guds namn. Ständigt denna Gud.
Garissa är långt ifrån Eldoret där jag bor, men universitetet är ett av Moi University's avknoppade satelitcampusar och när Garissa campus nu stängs förflyttas 500 studenter och lärare till mitt redan överfyllda campus. Och terrorismen ansikte kommer nära. Idel traumatiserade studenter som ska försöka ta tag i sina studier igen.
Och med dessa följer terrorhot.
Även i Eldoret.
Ingenting som känns verkligt på annat sätt än att polisen är mer närvarande och man hellre väljer att dricka sin juice i en lokal gränd istället för i gallerian där jag vanligen hämtar min post. Men närvarande.

Ni vet min syn på religion. Jag tror inte. 

Och det är min klara uppfattning att religiositet är något djupt personligt som inte på något sätt bör reflekteras på samhällsnivå; inte styra politiska beslut, inte pådyvlas människor i hälsokontexter som familjeplanering och HIV-sjukvård, inte indoktrineras ut i våra skolor. 

Inte heller på familjenivå är det alltid okay att låta religion styra. En somalisk bekant jag träffat genom den kenyanska ateiströrelsen har misshandlats och utsatts för mordförsök pga att hon försökt lämna sin religion.
Allt emedan mina vänners arbetsplatser har kristna bönedagar och min kenyanska Facebookvägg fylls av bibelverser och böner för sjuka och handikappade. 

- Vi glömde be bordsbön före maten! utropar min tre och ett halvtåring. Och på något sätt kan jag tycka att det är en smärre synd än att mörda 147 människor, om än i Guds namn.

Kenyansk begravning

Our society is rotten!  säger prästen med emfas på engelska mitt i den katolska mässan han håller på en blandning av kiswahili och det lokala språket dholuo.
Begravningar är politiska tillställningar i Kenya. När annars kan man passa på att nå så många människor som samlats från byar runt omkring så väl som gäster långväga ifrån? Traktens politiker är här och vi får oss ett föredrag om terrorism strax följt av sövande katolska haranger, vagt bekanta trots de främmande språken. Den nyblivna änkan kommer från en annan stam och talar inte det lokala språket. Men det är inte hon i fokus nu, det är oändliga mängder av manliga släktingar som är viktiga.

You won't die just because you don't have a husband! säger prästen lugnande.

Kistan står on display under ett partytält mitt på den leriga gräsmattan hemma i byn någonstans bland de vackra kullarna av Nandi Hills. Hundar och höns flankerar kistan och vi har alla vandrat runt den och skådat liket av min närmaste kollegas bror.
Han dog en traumatiskt katolsk död, kräkandes blod på trappan till den katolska kyrkan i Nairobi på väg till mässan på självaste Resurrection Day.

Fyra är vi av hans brors kollegor som tagit oss till begravningen, ätit begravningslunch serverat till flera hundratal gäster, fått oss osande predikningar om ungdomars leverne och åhört gungande gospel och Pater Noster. Från utanför grinden hörs traktens fyllo predika. "All markets must have their madman". 

Den döde begravs hemma hos sin far. Man begravs i hembyn på mannens sida, hemma på gården. Det finns väldigt få kyrkogårdar men mycket bördig mark att vila i.  

Och efter att församlingen mumsat Jesu kropp och blod är det dags att begrava. Men vi stannar inte för detta utan lämnar stilla tillställningen. Det är ju trots allt en Chelseamatch vi måste hinna hem till... 

Underdog-kultur

Det finns något lockande i underdogkulturer som alltid fascinerat mig. Från tonårens motståndrörelseförälskelser, genom livets ständiga ställningstagande för svagare grupper, till dagens postkoloniala Kenya. Det finns en drivkraft och engagemang där i underläget som saknas i överläget.
Som när jag jobbade i den lilla orten i regionen och vissa av de som jobbade i den stora orten ALLTID klagade när de måste resa, medans vi i lilla orten alltid var entusiastiska.
Mönstret upprepas gång på gång.
Dagens Nyheter är en tidning som påstås vara rikstäckande men huvudparten av det man kan läsa där är huvudstadsnyheter. Vi från småorterna förväntas intressera oss för huvudstaden men aldrig tvärtom.
När jag jobbade i Norge slogs jag av samma sak. Norrmän vet allt om svensk politik,  kultur och kändisar medan svenskarna i egenskap av nån slags arrogant storebror inte vet ett skit om Norge.
Och jag skäms.
Men nu har jag i alla fall en favorit bland excentriska norska kulturpersonligheter: Ole Bull. Slå upp honom om ni missat karln.

Men nu är det åter dags att skämmas. Vad vet ni om Afrika? Ja, jag är medvetet frikostigt här och låter er komma undan med lite historiekunskap om faraoernas Egypten, och kanske en vit nobelpristagare i litteratur? Men i övrigt, vad vet vi västerlänningar om ens något av en hel kontinents historia, litteratur, musik och övrig kultur?! Och i deras skolor lär de sig om västerländsk historia, litteratur och kultur. Och de lyssnar på västerländsk musik och nyhetsrapportering.
De kan sin Zlatan och Brolin, sin Abba och sin Robyn (!). De kan sin Scania och sin SIDA.
Vad är det som gör att vi i överläge inte bryr oss?
Så nu jobbar jag på att täcka enorma brister med små plåster. Kongolesisk musik, kenyansk litteratur, nigeriansk Nollywoodfilm, afrikansk kolonial och postkolonial historia.
Fick tips på en bokhandel i Nairobi av min favvisprofessor.
- Go there, you ignorant lady!  sa han med sedvanlig kärleksfull ironi.
Och jag gick.
För man vill inte skämmas.
Och man vill inte vara vit OCH ignorant.

Antiklimax

Vad skulle vi säga om det inte blev nåt logopedprogram?
Om två års arbete var fullkomligt förgäves? Alla beslut fattade och allt byråkratiskt snurr för ett komplett antiklimax?
Jag har försökt att bearbeta känslan av misslyckande och ångest och förbereda mig för att acceptera det här. När hemuniversitetet meddelade att de gjorde en behovsanalys visste jag... sådana byråkratiska aktiviteter är aldrig goda nyheter.
Och nu är beslutet fattat. Linköpings universitet vill inte förlänga mitt kontrakt.
Det är klart jag kommer att förhandla, erbjuda alternativlösningar, se om jag kan få Moi att hosta upp ett bättre kontrakt,  etc, etc.
Men just nu är jag så in i märgen trött, har sån hemlängtan och saknar min man och min unge så mycket att det nästan är en lättnad.
Och ett misslyckat logopedprogram är inte allt här i världen. Två års engelskkurs, lite avstress, en trespråkig dotter, safaris, underbara människor och erfarenheter för livet är inte fy skam.
På CV:et lägger vi undervisning i forskningsmetodik och akademiskt skrivande, lingvistik, fonologi och logopedi. Och handledning av doktorander, vilket har varit jättekul.
Och nä, jag HAR inte gett upp. Men gör liksom bokslut för mig själv.
Och allt gjort är bra.

Facebookavtändning

När livet kör ihop sig från alla håll vill man mest stänga av. 
Eftersom en stor del av mitt liv levs på Facebook är det faktiskt görbart. Att bara stänga av. Så jag gjorde det.
...
Vad tyst det blev.
Både skönt tyst från världen som brinner,  åsikter, blötnäsor, detta ständiga tyck och dömande.
Och olidligt tyst utan vännernas ordval, vardagsvärld, humor och verbala kärlek.

Jag är ju ohjälpligt fast i Facebookträsket. En tung djävla Facebookheroinist. Många livsögonblick formuleras som statusuppdateringar i huvudet helt automatiskt. Och jag behöver andras verbalitet rakt in i blodet som värsta pundare.
Så när livet började snurra insåg jag att jag inte orkar en extra Facebookkarusell på det. Det var nog ett klokt beslut. Jag gillar inte att tappa kontrollen. Men avtändningssymptomen är många. Jag klättrar stundvis på väggen.  Jag småfuskar stundvis med nåt slags pissMetadon i form av Twitter där jag mest lurkstalkar kändisar med biceps från de gudomligas värld.
Viss terrorisering i Wordfeudchatten skall också erkännas.
Lajvsamtalen är få, men en pubrunda med favvisprofessorn och samtal om tysk porr, Gudsvägran och afrikansk historia var en skön fix. Mötte en prins också. Från en av alla kenyanska stammar. Lätt alkoholiserad och gynekolog. Bara det; allt en kvinna behöver: en full gynekologprins.
I övrigt hustrumisshandel, ångest och alternativa knarksorter varav TV-serien Supernatural tillhör de mest effektiva drogerna. Lugnar, ger lätt eufori och en lätt erotisk stimulans.
Ja, jag är långt bortom räddning.
Så älskade vänner i knarkkvartar all over; ta det kallt, jag kommer snart tillbaks. Och då djävlar hoppas jag ni har heroinet redo.

Atheists in Kenya - om att vara mungofri.

Härom dagen frågade min tre och ett halvtåriga kenyanskt uppväxta dotter mig en klok fråga:
- Varför sitter Mungo in the sky och kommer inte ner hit till oss?
Mungo är det kiswahiliska ordet för Gud, och jämte upendo som betyder kärlek ett av de vanligaste orden i predikningar man hör över allt här: inte bara i kyrkor, utan i skolor, på gator, i bussar och på arbetsplatser.
I skolan lärs inte religion ut som ämne utan kristna historier ur bibeln lärs in som fakta. Examinationsfrågor kan formuleras som: Vem är familjens överhuvud? Vad gjorde Simon Peters svärmor? Vad skall man göra när någon slår en på kinden?
Och när folk vill lära känna en, från grannar och taxichaufförer till fullkomliga främlingar på gatan är vanligen de tre första frågorna de ställer:
1. Vad heter du? 2. Varifrån kommer du?  3. Vilken kyrka tillhör du?
I ett sånt här land är det lika svårt att komma ut ur garderoben som homosexuell som ateist. Kanske lättare. Om man som homosexuell är troende kan man ju alltid be om syndernas förlåtelse och dessutom så är man ju fortfarande god då man ju ändå tror fortfarande.
Men man kan också lämna Guds sida och gå över till den mörka sidan. Till djävulens sida. Till Illuminati.
I USA har man t.o.m gjort vetenskapliga studier på hur onda och omoraliska man anser ateister vara. På en skala över hur mycket ateister är att lita på kommer ateister sist. Efter våldtäktsmän. Den vetenskapligt sinnade kan exempelvis läsa vidare här. Jag skulle gissa att resultatet skulle bli liknande här i Kenya.
Därför är ateister ofta kvar i garderoberna.
Jag tar inte alltid diskussionen här. Jag har inget behov att alltid göra det och det finns tillfällen då det känns rätt olämpligt och kanske försvårar min arbets- eller livssituation.
Jag har en ganska ironisk relation till min omgivning. Jag behöver inte ta allt på sånt himla allvar. I ett kristet samhälle kan jag le och gapflabba åt absurdheterna omkring mig. Och samtidigt uppskatta det faktum att jag är fri nog att göra det.
Att jag kan skämta om att arbetskamraterna bör be avdelningsbön om att vi inte ska somna under mötet och jag kan skämta om att halalmat väl knappast är halalmat med barbiedockor i. Och jag kan le ett konspiratoriskt leende när mina religiösa vänner skämtar om min gudlöshet och därmed brist på mål och mening.
För i en värld där vi ska kunna leva tillsammans behöver vi kunna leva, skratta och älska tillsammans. Och en vän som inte förstår det är inte en vän.

Men efter ett och ett halvt år av fullkomligt kristendomligt dopdränk av böner och psalmer och predikningar och framför allt skenhelighet kändes det som jag behövde lite annat folk. Skenhelighet har jag oerhört svårt för; folk som predikar godhet och moral, förlåtelse och etik och sen beter sig som arslen mot andra människor: fördömer, slår, är otrogna, stjäl, ljuger, hatar och saknar rudimentär mänsklig acceptans. För någonstans i vårt kollektiva medvetande tänker vi väl ändå att religiositet är kopplat till godhet. Att vissa människor känner behov av att ha en kompass för sin inre moral. (Och att det kanske t.o.m är därför ateism är så läskigt. En människa UTAN moralisk kompass!!!) Men religiositet UTAN godhet då, utan kärlek till nästan  och acceptans av allt det Gud/Mungo/Allah skapat, vad i HELVETE är det för avart av mänskligt varande?? Den skenheligheten har jag oerhört svårt för, och den finns hos många slentrianreligiösa.
Så jag for till Nairobi.
30 mil över dagen för att träffa folk i föreningen AIK, Atheists In Kenya. Ett härligt gäng människor: En dynamisk aningen narcissistisk president, en könsblandad skara med nästan lika många aktiva kvinnor som män, några förlästa Dawkinstillbedjare, en självteraperande exmuslimska, några paranoida garderobsateister, några trollpojkar, engagemang, galenskap och livsval. 

Det var en fascinerande träff! Ett oerhört välorganiserat möte med kort PowerPoint-presentation och lite Youtubeklipp för att starta diskussionen. Temat för dagen var just moral utan religion. Är ateister utan samvete, etik och moral, eller vad formar då denna moral?! Hur avgör man vad som är rätt och fel, hur avgör man när man inte har en bok som berättar för en vad man ska tycka och tänka? Det blev en galet intensiv diskussion. Stundvis fullkomligt allvarlig, stundvis fullkomligt upphetsad. Ibland blåslampeeldad av gruppens trollpojkar. Trollpojkar är unga grabbar som älskar att trolla i diskussioner. Ta en ståndpunkt som är kontroversiell bara för att öva upp sin argumentationsförmåga. Jag har ganska svårt att värja mig från dem, går igång direkt på fyra cylindrar. Som när de argumenterar biologiskt och evolutionsteoretiskt för våldtäkt och ser hur många vackra kenyanskor med långa blodröda naglar som vill slita strupen av dem. Eller hävdar att ur en viss moralfilosofisk ståndpunkt var Hitler en bra karl. Men de slänger givetvis bara ur sig argumentet att "Hitler var god" för att få fyr på brasan.

Min egen syn på frågan är att människor med en moral som de reflekterat över, oavsett om den är bokstyrd eller ej, människor som aktivt tar ställning, ibland kanske t.o.m MOT sin bok eller mot lagar och mot majoritetens val och handlingar kan vara de som gör mest gott. Civilkuragelig blindhet är ingen dygd.
Många intressanta människor deltog i mötet. Som den unge mannen vars familj ber förbön för varje vecka i hopp om att han ska ta sitt förnuft till fånga, Den unga studentskan som fick gå på mötet för sin mor under förutsättningen att hon gick i kyrkan på söndagen, den exmuslimska som berättade om sina upplevelser av islams baksidor och hur hennes barn kidnappades när hon avsade sig sin tro (vilket inte går).
I skarp kontrast till den senare deltagaren innehöll mötet också en session med öppensinnande aktivt religiösa muslimska pojkar från studentföreningen. De muslimska studenterna hade tagit initiativ till en diskussion om Guds existens som ska hållas på ett av universiteten i Nairobi i veckan. Med en pastor, ateistpresidenten och en imam. Det muslimska rådet, katolska kyrkan samt nån kristen federation ville stoppa debatten. :-O Här har vi alltså unga människor som aktivt arbetar för att förstå och acceptera andra människor, närma sig folk som är annorlunda än dem och samarbeta i en värld som brinner och så finns alla dessa gubbar som vill annorlunda?  Helt osannolikt. Men studenterna har beslutat att debatten ska bli av och möttes nu med AIK för att diskutera riktlinjer för hur diskussionen ska bli väl utförd och hålla god ton.
Allt som allt en bra dag och finfina människor. Avslut med pubkväll som givetvis fick en att längta en massa efter alla de fina humanisterna och skeptikerna hemmavid.
Love ya'!!
Och på min dotters inledande fråga varför Mungo inte finns nere hos oss kunde jag bara svara att jag tror att det är för att han inte finns.

Det moderna Kenya

Det mest fascinerande med Kenya är nog diskrepansen mellan landets samhällsuppbyggnad och dess befolkning. Det är ett rätt smutsigt samhälle, med sopor överallt, kåkstäder, plåtskjulsaffärer, sniffande ungar, damm och åter damm. Och visst är massor av människor oerhört fattiga, smutsiga och sjuka.
Men det är de där precis över dem som jag fascineras av: de lågbetalda med mindre än 750 kronor i månadslön, inte alls tillnärmelsevis medelklass med några slags ekonomiska mått mätt, men så absurt moderna människor mitt i all denna smuts. Välklädda, välutbildade, professionella människor som ondgör sig över korrumperade politiker, har ironisk humor, kollar dokusåpor, har sett alla de senaste Hollywoodfilmerna, lever på Facebook, svär över att staten stänger ner det analoga TV-nätet och älskar att shoppa högklackade skor om de någon gång får råd. De människorna som växt upp i hyddor, med stampat jordgolv där föräldrarna fortfarande finns kvar, fast numera med något slags nybyggt extrahus på tomten av betong. De som hämtat vatten och vedpinnar för hand som barn och ätit sin ugali. De som fått rikligt med stryk i den lilla byskolan, åkt lerrutchkana längs slänter under regnperioden och under mindre än en generation hunnit ikapp till modern tid. De människorna fascinerar mig. Den utvecklingen fascinerar mig.
Och att vi svenskar är så fullkomligt clueless över hur livet ser ut för andra än oss själva.
Ja, det var ingen förolämpning mot bara er. Vad fan trodde jag själv? Vad fan tror ni min uppenbara förvåning kommer från? Jo, att förvänta mig något annat. Förväntan att människor i andra samhällen är så djävla mycket annorlunda än vi.
Det är de inte.