Kenyansk midsommar

Först firade vi svensk midsommar men väl tillbaks i Kenya passade jag på att inviga mina kenyanska vänner i midsommarfirandets svenska mysterier. Vi dansade tappert runt midsommarstången som klätts av lokala förmågor. Det var en entusiastisk skara som hoppade som grodor, jagade som björnar och körde som kråkor. Jag hade lite överambitiöst översatt sångerna till engelska för full behållning! Vi gjorde såsom man pläga en midsommarafton. Åt mycket och gott. Hur många köttbullar som helst hade rullats och en romtårta hade förfärdigats på de ingredienser som bjöds. Basen av vanilj-jello funkade inte helt... Men snygg blev den!

Kryddat brännvin var inforslat i landet och intogs till glad snapsvisesång som jag hittat lite engelska texter till på nätet. Allt som allt var jag en god representant för den svenska kulturen här i förskingringen.

Polygami - att älska två.

Det är inte lätt att älska två.
Två länder.
Vän av ordning har märkt att det varit tyst i blogosfären från min sida. Jag har varit hemma i Svea rike och bloggen är om min Kenyavistelse, så den har fått vila.
Jag är nu nyss hemkommen till Kenya efter en intensiv vistelse hemma i Sverige; med maken och barnen och besök hos mor; med flytt av möbler och röjning av lägenhet och flyttlådspack och kaos; med examinationer och handledningsmöten och jobbmöten och kontraktskrivning; med inflytt i kollektivhus med massa underbara grannar att umgås med och lära känna, intensivt under en dryg månad, med matlag och grillfester och barnbus. Och så fikorna med vänner, pubhäng med godingar, en hajk, en privatflygtur, en jubileumsfest och midsommardans. Förutom allt sagolikt ätbart som Sverige har att bjuda; sushi, blodiga biffar, viltkött, kantareller, maffiga jordgubbar och bigaråer, lösgodis, kulglass och frozen yoghurt. Alldeles för många nedgångna kilon lades till på vågen igen.
Och så tillbaka till Kenya. Älskar det här lugnet. De fantastiska människorna som kramar om en och har saknat en när man varit borta. Det engelska språket och alla de här detaljerna jag fortfarande ler åt. När minibussen väjer för en zebra, smaken av en kryddig samosa, solen som lyser gott och en katt som fångar djur man aldrig sett.
Och på söndag firar jag midsommar med kenyavännerna och gör en härlig trekant av mina polygamiska lustar!!

Politiska spänningar orsakar skolstopp.

Er utrikeskorrespondent är på plats igen. Man vet att man lever i en "demokrati" när barnen idag har ledigt från skolan pga "political tension"
Guvernören har förbjudit en politiker att komma på turné hit ("för han hör hemma i annat område och det skulle störa den allmäna ordningen"). Politikern har lovat komma ändå. By force om han måste. Gatsten och tårgas står på agendan.
Denna man är Raila Odinga, ännu en av Kenyas halvfräscha politiker som stod som förlorare i det omstridda valet 2007 där man bland annat eldade upp kvinnor och barn i en kyrka här i trakten.

Kenya är en tveksam demokrati.  Det politiska systemet bygger på stamtillhörighet, inte ideologier. Man röstar på en av de sina för att han kommer att förbättra för den egna stammen, anställa folk han kan lita på från den egna stammen och utveckla sin hembygd.
I ett sånt system blir det logiskt att en politiker som kommer från fel stam, fel område, inte ska tillåtas propagera för andra stammar.
Stamrivaliteten är uråldrig, men den nuvarande formen beror överförenklat på att de kolonialiserande britterna favoriserade folkslag som hjälpte dem och motarbetade dem som vägrade. Utbildning förunnades vissa men inte andra, landområden beslagstogs och folk tvångsförflyttades. Kvar när britterna lämnade för 50 år sedan är en politisk röra. Och ett stamtänk som fortfarande genomsyrar hela samhället.
Så vi får väl se hur det går med tårgasen.
Än så länge hörs mest marschmusik från stan.

Världen slutar inte utanför ICA!

Är det jobbigt med tiggarna utanför ICA?

Inte sådär att du skulle hälla vatten på dem, inte du inte, du är ju en god rmänniska som kan se klasskamp och politiska orättvisor även när de inte sträcker ut en smutsig tattarhand.
Men ändå lite för nära, lite obehagligt att det sker just här. Så du tittar bort, för liiite jobbigt är det ju. Men, även om din lön är pissig och du tvingas handla Nettos riktigt eko-onda fläskfilé till fredagsmyset så är din fattigdom rätt relativ. Du har inte sju ungar som du lämnat hemma i Rumänien i en skitig fallfärdig by i bergen. Du sitter inte på gatan och längtar hem. Du tillhör inte Europas yttersta underklass.

Och om vi lämnar din lokala ICA-affär finns världen runt hörnet. Det är långt från ICA till Syriens flyktingläger eller krigshärdarna i Sydsudan. Det är långt från vår fläskfilé till majsvälling på smutsigt vatten i Sydafrikas kåkstäder. Och det är svårt att föreställa sig livsvillkoren bortom vår värld.

700 mil bort finns min vardag. I Kenya. Jag är ju här på utlandstjänst från mitt hemuniversitet för att hjälpa till att starta en universitetsutbildning som saknas i landet. Här sträcks det dagligen ut massor av händer och min skam över att vara vit, västerländsk och priviligierad har aldrig varit större.

Kenya är inte ett av Afrikas fattigaste länder. Här är också tämligen politiskt stabilt och inga krig pågår. Men man har en av Afrikas sämst utvecklande ekonomier. Här produceras en hel del jordbruksprodukter, när vädret tillåter det, men det finns få andra näringar. Och här lever drygt 40% av befolkningen under FN:s fattigdomsgräns.

FN’s fattigdomsgräns är ett konkret mått på fattigdom och mäts i konsumtionskraft per person. För närvarande ligger gränsen för extrem fattigdom på 1,25$ om dagen. (För problematisering av fattigdomsgränsen läs denna blogg: http://www.owen.org/blog/4690.)
Vad 1,25$ dock egentligen betyder är att folk i världen är fattigare än vad du någonsin skulle vilja drömma om. Dessa tillhör de 1,5 miljarder av världens befolkning som lever i extrem fattigdom. Eller den ytterligare miljard som har 75 cent ytterligare att lyxkonsumera för per dag.  

Den extrema fattigdomen i Kenya ser man överallt. Gatubarn som sniffar lim för att minska hungerkänslorna, tiggare med bensår fulla med flugor, försäljare med tre apelsiner till salu, uttorkade åkerplättar och otaliga barnhem med barn som mestadels förlorat sina föräldrar i den stora AIDS-epidemi som pågår i de subsahariska länderna.

Det är då man inser att det finns mycket nyttigt att göra för de pengarna som vi västerlänningar tjänar utöver fattigdomsgränsen. Inte för att global solidaritet alls är enkelt. För på din ICA finns dyra sockerärtor som plockats av fattiga kenyaner och transporterats med klimatvidrigt flyg. Och i Afrika sitter rika potentater med västerländska kontakter som lever gott på västerländskt bistånd. Skänkta pengar löser inte politiskt konstruerade orättvisor. Men de kan mätta hungriga magar. Och de kan ge utbildning som gör skillnad. Och då har du ändå råd att skänka den romska damen en femma. 

För världen, kamrat, slutar inte utanför ICA.

Statistik över fattigdom och rättvisefrågor som kan ge lite perspektiv på världen kan du fördjupa dig i här:

1. Interaktiv FN-statistik på svenska: http://www.globalis.se/ 
2. UN Human Development Report 2013: http://hdr.undp.org/sites/default/files/reports/14/hdr2013_en_complete.pdf  
3. World Justice Project 2014: http://worldjusticeproject.org/sites/default/files/files/wjp_rule_of_law_index_2014_report.pdf

Praktisk hjälp, som faktiskt fungerar, kan du ge här: 

1. Genom att stödja SOS Barnbyar lägger du grunden för barns utbildning och utveckling: http://www.sos-barnbyar.se/

2. Genom KIVA kan du ge microlån till folk som behöver det.

a.) Läs igenom folks livsöden och se vad du vill satsa på: http://www.kiva.org/lend

b.) Samarbeta i Socialist-nätverk, HBTQ-nätverk, Ateist-nätverk och satsa på projekt som ni vill stödja: http://www.kiva.org/teams 

Som soundtrack när du läser denna blogg rekommenderas varmt Johan Johanssons inlägg i debatten:
http://nyheter24.se/debatt/771231-johan-johansson-forr-sa-blev-man-sjuk-nu-har-den-sjuka-blivit-lat

 * I viss redigerad form har denna text även publicerats i Proletären.

Examinationsbesvär.

I veckor har jag nu tagit mig igenom kenyanska förstaårsstudenters gruppuppsatser. De är inlämningsuppgiften till kursen i Academic writing som jag varit ansvarig för vid humanistiska fakulteten. Kursen är en bra och nyttig kurs som alla studenter (kenyanska or not) skulle ha mycket nytta av i början av sin universitetsutbildning. Den avhandlar klassisk retorik, skrivprocessen i relation till den vetenskapliga processen, den går igenom alla delar i en uppsats och vad som ska ingå i dem, särskilda fällor man bör undvika, referenshantering, plagiarism och massa annat smått och gott. Kursen är föreläsningstät och intensiv och jag har på välkänt manér föreläst och gett exempel och visat och förklarat, men så här i efterhand när jag ser deras inlämningsuppgifter så inser jag ju att det mesta jag sagt susat långt över deras huvuden. Det finns mycket att säga om det.
Att min kulturkompetens behöver slipas är helt klart.
Att kenyanska studenter är ganska osjälvgående och inte kan hänvisas att läsa vidare om ämnen. Att informationsteknologi fortfarande är lite science fiction här så allt material jag lagt i dropboxen för delning aldrig rörts av studenterna. Att man måste vara oerhört konkret och ge exempel på exempel för att studenterna överhuvudtaget ska förstå att de ska generalisera kunskapen och inte bara göra exakt det jag visade i exemplet, bokstavligen med faktaområdet och allt. Ger jag exempel om fotboll tror de att jag pratar om fotboll, ger jag exempel om afrikanska stammar tror de att det är det det handlar om, när jag i själva verket vill exemplifiera t.ex hur man redovisar en studie i metoddelen, hur man formulerar ett stycke i en uppsats med inledning, argument och övergångar, etc. Och så är det fult att ställa frågor, det är att ifrågasätta lärarens auktoritet och är ett big no no, även om man beordras att gölra så.
Så nästa gång jag gör nåt sånt här ska jag lära dem mer. Och ha inlämningsuppgifter för att kolla av deras kunskap tidigare i kursen så jag hinner adressera alla deras svagheter.
För annars får man uppsatser där det står att studenterna intervjuat 800 bönder för sin studie (när de en vecka innan inlämningsdatum helt klart inte ens läst uppgiftinstruktionen). Man får arbeten där studenterna frågat ett randomiserat gäng människor på gatan följande lätt etiskt problematiska frågor:

 

Eller vad sägs om meningen: "80% of the people die daily in road accidents."
Man får uppsatser med referenslistor som innehåller allt skräp de kunnat hitta i bokhyllan; fantasyböcker, deckare, Bibeln, kokböcker. I metoddiskussionen tar de upp hur de blev slagna av poliser för att de frågade frågor om mutor, av knarkare för att de observerade deras droganvändning, av sportare för att de störde ute på planen och av par på gatan för att de anklagade dem för prostitution. De har blivit jagade av ormar och ödlor i öknen och de har trotsat stormar och dåliga vägförhållanden. Uppsatserna avslutas med brandtal om vad regeringen måste ta itu med, och de individuella peer-review-uppgifterna har studenterna kopierat av varandra i ren plagiarismanda.
En annan fascinerande observation av kulturkompetensnatur är att studenterna väljer samma uppsatsämnen hela tiden. Jag vet inte om jag skulle kunna räkna upp fem ämnen som svenska studenter direkt skulle välja att skriva om om de fick välja vad de ville , men i Kenya finns det ett antal nationella skamfläckar som alla studenter vill skriva om, som alla dagstidningar handlar om och som är de allra vanligaste samtalsämnena mellan människor. Dessa är:
* Korruptionen
* Trafikolycksstatistiken
* HIV/AIDS-epidemin
* Alkoholkonsumtionen
* Miljöproblemen (sophantering och skogsavverkning)
och kanske man ska tillägga som sjätte punkt:
* Det moraliska förfallet i samhället (homosexualitet, prostitution, rockmusik (!) och ogudaktighet.)
Vid det här laget är jag sannerligen dödstrött på att läsa bibelcitatreferenser om sodomi och myter om AIDS-spridning.

Nåväl, så långt inlämningsuppgifterna. Men kursen ska ju slutexamineras också. 400 studenter som salstentade i en öststatsbunker med ventillationsspalt i taket där duvorna flög runt och sket över tentorna. Stora repinslagna buntar av tentor att rätta.

Och så lite kulturinkompetens till på det. Jag som just anammat lite African time-feeling och satt min egen deadline för tentarättningen till mitten av maj då jag far hem till Sverige för lite familjemys blev rejält omskakad av vår Head of Department. Han gav mig fyra dagars respit för att bli klar med rättningen innan våra externa examinatorer kommer.
Hade ju ingen sagt ju. Lite pragmatisk utmaning är det allt att vara här.
Så... fyra dagar för att rätta runt 400 tentor och få allt inregistrerat utan att universitetet har ett vettigt system för att registrera studenters student-ID-nummer så man kan matcha namn och nummer  Nä, jag är ganska bra på det jag gör, men så mycket rättande fixar inte jag på den tiden.
Så till min hjälp tilldelades jag dessa fantastiska rättningsänglar! Postgraduatestudenter som jag undervisat under hösten och våren. Så ett stort tack skall gå till Salim, Hellen, Loice, Susan och Janes (och så Athos som kom en vända på slutet)

Vi kämpade i tre dagar tillsammans, moffade chips och godis, skrattade och tjafsade och på måndag eftermiddag var vi äntligen klara. Och jag for hem för att föra in det sista i rättningsprotokollet. Var helt färdig framåt sex på kvällen.
Det var då jag hittade de 75 orättade tentorna i botten på en av kassarna... :-( Under ett kort ögonblick övervägde jag att lägga mig ner på golvet och gråta och bara sparka mig till sömns i ren förtvivlan. Men sedan tog jag telefonen och ringde hem min vän, han med fashionögonen (och en hjärna som matchar fint!), han som alltid ställer upp och skulle göra vad som helst för mig. Kved ur mig ett litet: HJÄLP?!!! och han kom susande som en hjälteprins på sin vita springare (nåja, rödjordsdammig motorcykeltaxi).
Men låt oss nu vara lite kronologiska...
Minutrarna innan han anländer försvinner elen i bostadsområdet. Ni tror säkert jag överdriver för att få en bra story, men det är faktiskt sant. Hela djävla universum motarbetade mig för att jag inte skulle få klart den där rättningen! Med ett lugn jag inte alls hade fick jag hasa fram stearinljus. Det var en lätt kreverande examinator, med ett skrikande mörkrätt barn runt hälarna som vännen fann när han kom hem.
Men tillsammans rättade vi högarna i stearinljussken.
Och efter en stund tänkte väl elektricitetsandarna att det inte verkade hindra mig från att bli klar så de kunde lika gärna släppa på strömmen. För klar, det blev jag.

Exilhögtidsfirande.

De firar verkligen inte mycket här i Kenya.
De har sin nationaldag som de firar med lite militärparad men folk i gemen är mest hemma och tycker det är skönt att vara lediga. Jul och påsk är givna högtider som mest präglas av de predikningar som sker i kyrkorna. Men folk i gemen är mest hemma och tycker det är skönt att vara lediga. Inte heller födelsedagar är något man direkt firar.
Det är i ett sådant vacuum från festligheter som jag blir extremt exilhögtidsfirande!!
Så när det nu var dags för påsk drog jag till med hela baletten. Jag ansiktsmålade små påskharar.
Jag fyllde plastmuggar med godis och gömde utanför dörren. Barnen målade ägg.
Och jag bjöd på en sprakande trerätters påskmiddag:
Förrätt: Seafood-canapés  med senapssill, rökt lax, ägg, Kalles kaviar och rökta ostron.

Varmrätt: Grillat lammlägg med vitlökschampinjoner, en gudomligt krämig örtsås och salviapotatis i ugn.
Efterrätt: Påsktårta med choklad och mandelmassefigurer.

Och det var banne mig den godaste påskmiddag jag presterat! Gästerna, från Kenya och Uganda åt t.o.m sillen med god aptit, men det kan bero på att jag varnat dem innerligt för den hemskheten så de hade nog förväntat sig något mycket värre.
Och så var påsken över och Valborg hägrar... Hur ska man exilhögtidsfira då?
Ta en sup för kungen?

Clubbing - bortom komfortzonens gränser.

Nu ska vi ut på en resa.

Den går till den afrikanska djungeln. Inte den där gröna, frodiga djungeln med lianer och långsvansade apor, utan den kenyanska asfaltdjungeln; mörka trappor ner till mörka klubbar där folk är djur på ett synnerligen reproduktivt sätt. Här bär folk muskorta kjolar och tajta skjortor, push ups och tajta jeans med skrevkonturer som får ögonen att trilla ut.
Här får du nyp i rumpan och ett kläm på tutten where ever you go.
Ja det här är en resa många mil bort från min komfortzon…

Och ändå i trygga händer. Vännen med fashionögonen vid min sida, men också med ögonen som ser vem jag är och när livet blir för jobbigt och kroppen för påtaglig. Uppmärksam och fin.
Vilket behövs när man ger sig ut på resor dit man aldrig varit.

Jag förstår inte hur man kan kalla svenskar jordens sexigaste folk??!
Vi pryda nordbor med stela kroppar, blekfeta hud och kroppslighet värdiga ett styrelserum. Här på dansgolvet är folk sexiga på ett så rått sätt att jag känner hur min vithet antar lätt rosa toner. Här ser man sexposer som porrfilmsproducenter har att lära sig av.  Och trots att jag på intet sätt är särskilt känslig för det sexuella så finns det rörelser som jag tänker mig passar i ett sovrum och andra som passar publikt. Och tanken slår mig att folk som kan dansa så här väl knappast kan vara mycket mindre fysiska i sängen? För här finns allt man behöver lära sig för att göra ett gott hantverk under lakanen hemmavid… ;-)
If you go black, you’ll never go back…

Så thank god (eller hans motsats) för de booty pops-övningar jag i all ensamhet företagit mig i mitt sovrum för att få rumpfettet att ta lite mer muskelösa former. För dans, mina vänner vet ni inte vad det är förrän ni varit i sådana hålor där vi höll till denna natt.

Och det är inte utan att man saknar maken, hans skrev och hans skills när man beger sig hemåt på morgonkvisten!!!

Jag tänker på det Kenya jag ser om dagarna. Det bigotta, svavelosreligiösa och dess kontrast till nattens osande sexuella uppenbarelser och jag får faktiskt inte ihop det.
Och det kanske är just det som är Kenyas charm. Att man inte får ihop det.

Liten film för övning om ni vill med till clubben nästa gång.