Resa som privilegium

Jag tror inte jag insett exakt HUR privilegierade vi är i Sverige. Eller snarare att vårt privilegium kostar andras.

Det kanske kommer som en överraskning för privilegierade européer, men alla afrikaner vill verkligen inte flytta till Europa och leva som arbetslösa andra klassens medborgare. En del är faktiskt djävligt nöjda med att leva i ett sammanhang där de trivs, har vänner, familj, jobb och livsglädje. Trots det finns det de som vill resa, se världen, möta människor från andra länder och kulturer och bara uppleva annat precis som vem som helst av oss andra. Det var därför det kom som en fullkomligt total överraskning för mig att den svenska ambassaden avslog min kenyanska väns visumansökan den här sommaren. Vi hade planerat en sommar i Sverige tillsammans och jag skulle återgälda all den gästfrihet han visat mig i Kenya genom att gå på svenskt prinsbröllop, skåda runstenar och gå på barockopera. Därför blev jag synnerligen generad då svenska ambassaden avslår hans visumansökan med att "han är ung och singel". Som om det vore ett brott. Som om det riktiga brottet; att han är svart och afrikan, inte lyser igenom det avslaget med neonbokstäver.
Pinsamt!  Pinsamt, är det!
Tänk om svenska tonåringar som vill gå igenom den svenska initieringsriten "jorden-runt-resa" skulle få ett nej på sina visumansökningar för att de är unga och singlar och kanske råkar hitta sig själva och kärleken på vägen, förälskar sig i Sydney eller filippinska djungeln eller Sydamerikas välbyggda grabbar? Vilket ypperligt privilegierat utrop av indignation vi skulle låta komma ur oss?! Inte resa?  Resa som är en sån mänsklig rättighet!?
Den som trodde vi levde i en jämlik värld där alla medborgare är lika mycket värda?
HA! Kliv ner från den privilegierade tronen och strosa bland de andra medborgarna ett tag. Det kan hända att du välkomnas med värme.

Känsliga läsare varnas! Diagnos Africana.

Nog är jag ödmjukare än att jag tror att jag provat på alla de exotiska sjukdomar Afrika har att bjuda. Hittills har jag inte haft en enda släng av dengefeber, dysenteri, TBC eller ebola. Jag testar också negativt för HIV. Men vanlig salmonella, malaria och tyfoidfeber: Kenyas motsvarighet till svensk vinterkräksjuka, förkylningsvirus och maginfluensa, det har jag förstås betat av. Men nog var det ändå nåt som saknades i mina sjukdomserfarenheter?
Ja just ja: binnikemask!! En flera meter lång djävla varelse som bor i ens kropp och knoppar av massa små alienmaskar av sin svans: små helt funktionella små minimaskar som kan reproducera sig, ta en kvällspromenad och lägga ägg lite här och där i kroppen. Om man har otur i inre organ, lymfkörtlar och hjärna och, om man har tur, i analöppningen...
Tur, för att då får man symptom som gör att man söker läkarvård innan man får inkapslade cystor av maskar på olämpliga ställen i kroppen.
Så nu har de utrett på infektionskliniken om jag som resesällskap från Kenya fick med mig den "obeväpnade" nötkreaturvarianten, Taenia saginata, som är ofarlig och håller sig i tarmen och medicineras bort med en engångsdos potent maskmedel,  eller den elaka "beväpnade" fläskvarianten, Taenia solium,  som går igenom tarmväggen och söker gosigare boplatser. Det är inte utan att man, mitt i sitt äckel, med viss lättnad tog emot beskedet att provsvaren visade att jag hade den snälla varianten.

Nationalitet och svenskhet

Vad är det att vara svensk?
Vad är det som är unikt svenskt och gör oss till det vi är, skiljer oss från andra?
Ingenting är ju det enkla svaret. Det finns ju ingen egenskap, inget beteende, ingen tanke, åsikt eller fysisk detalj som vi delar med alla andra svenskar.
Med det sagt kommer denna text ändå att handla om svenskhet. Svenskhet utifrån mitt brokiga och vinklade perspektiv, Svenskhet sedd med halvblodsådror och exilkropp och en alldeles stabil svensk identitet med rötter i mina fötter.
För jag har ju aldrig och alltid varit svensk. Aldrig passat in och alltid varit självklart hemma.
Så lever man på annan plats ett tag, känner vad man saknar och vad som betyder nåt; bygger en stilistisk karikatyr av vad man är och vad andra inte är.
Jag tror det här är min silhuettversion av svenskhet, i sin basalaste form.
1. Årstider. Jag hade ingen aning om att jag som människa är så grundligt präglad av de svenska årstiderna. Att man kan sakna den där vårlängtan, att det finns en rikedom i att uppskatta sommarens korthet, att det kan finnas en trygghet i höstens skördande och förberedelse inför vintern, att t.o.m den cykliska depressionen förvirrat undrar om det är dags nu? Och så vinterns vila och behovet av den där långa julförberedelsen för att orka. Det finns någon slags rofylldhet i att året inte upprepar sig varje dag utan ständigt är i förändring.
2. Firandet. Vad fantastiskt bra vi är på att fira! Att lyfta vardagen och inte bara sega på. Att fira födelsedagar och namnsdagar. Ja, att även baka en tårta om det finns nåt annat särskilt att fira. Att fredagsmysa eller lördagsgodismumsa och lyfta helgen ur gråträsket. Att ta i från tårna under storhelger och ha speciella dagar för våfflor och kanelbullar, semlor och kräftor. Även med små medel kan man glädja sig en annars helt vanlig dag.
3. Maten. Jag har aldrig varit någon fan av svensk mat. Men det vi svenskar gör oavsett vilken mat vi gillar är att vi uppskattar mat, längtar efter mat, lagar mat, pratar om mat, bloggar om mat, varierar vår mat, Instagrammar vår mat, bjuder hem våra vänner att äta med oss, Det här är nog det som skiljer mig mest från den genomsnittliga kenyanen; att jag bryr mig om vad jag äter, att jag vill att det ska smaka gott, att jag saknar mat, att jag vill att vi inte äter samma sak varje dag. Och jag vet att många här i Kenya växt upp i extrem fattigdom men t.o.m en enkel kryddning kan förändra smak om man intresserar sig för det.
4. Anslagstavlan. I brist på annan term beskriver jag detta som vårt arv från socialdemokratin. Den består av nåt slags säkerhetstänk i ryggraden baserat på statlig propaganda. Vi vet att vårt huvud knäcks som ett ägg utan hjälm, vi vet att vi ska hålla landet rent (det gör liksom ont i själen när man slänger skräp i naturen), vi vet att de flesta som dör på sjön faller över bord från små båtar i lugna vatten och att många av dem druckit alkohol och saknar flytväst, vi äter med kostcirkeln i åtanke (antingen genom att anpassa vår diet efter den eller ha ångest för att vi inte följer den) och vi kan vår sexualkunskap och använder kondom.
5. Mänskliga rättigheter. Fortfarande trots tappra nerrivningsförsök av den sociala välfärden, trots att 13% av Sveriges befolkning vill stänga våra gränser och tycks ogilla människor som inte är som de själva, så står Sverige fortfarande för, i mina så väl som i många jag möters ögon, en liberal hållning till människor och deras lika värde. Jag uppskattar de svenskar som ser med öppenhet på människor med varierande bakgrund, etisk tillhörighet, sexuell läggning, funktionshinder, kön, ålder, politisk åsikt eller livsåskådning.
Nej jag tror inte att det är unikt svenskt, nej jag är sorgligt medveten om att inte alla svenskar är sådana, men inte minst i exil uppskattar jag att jag är medborgare i ett land där en sådan människosyn är tillåten och det finns många som delar min uppfattning och åsikter.

Ni kommer inte att höra mig hålla nationalistiska tal. Jag tror inte att nationaliteter är definierbara eller möjliga att rangordna. Men jag tror vi skapar vår egna version av vår egen nationalitet tillsammans med andra i kontexter och i mötet med nya världar. Jag tror den identiteten är ständigt i förändring och består av rätt fundamentala drag som en liberal människosyn, vid sidan av rätt ytliga egenskaper som matglädje och ett sinne för säkerhetstänk.
Och jag tror också att vi väljer hur rigida vi ska vara i vårt sätt att förhålla oss till det vi är och det andra är.

Terrorism och religion

Jag skrev inget blogginlägg om Garissa. Kanske för att inte oroa redan oroliga vänner och familjemedlemmar. Kanske för att terrorism är rätt overkligt och svårbeskrivbart.
147 studenter nermejade av terrorister på ett campus i nordöstra Kenya. Terroristerna var unga kenyanska män (en lovande advokat och son till en politiker från regionen), som valt att följa en våldsam islamistisk rörelse och döda landsmän i den heliga Guds namn. Ständigt denna Gud.
Garissa är långt ifrån Eldoret där jag bor, men universitetet är ett av Moi University's avknoppade satelitcampusar och när Garissa campus nu stängs förflyttas 500 studenter och lärare till mitt redan överfyllda campus. Och terrorismen ansikte kommer nära. Idel traumatiserade studenter som ska försöka ta tag i sina studier igen.
Och med dessa följer terrorhot.
Även i Eldoret.
Ingenting som känns verkligt på annat sätt än att polisen är mer närvarande och man hellre väljer att dricka sin juice i en lokal gränd istället för i gallerian där jag vanligen hämtar min post. Men närvarande.

Ni vet min syn på religion. Jag tror inte. 

Och det är min klara uppfattning att religiositet är något djupt personligt som inte på något sätt bör reflekteras på samhällsnivå; inte styra politiska beslut, inte pådyvlas människor i hälsokontexter som familjeplanering och HIV-sjukvård, inte indoktrineras ut i våra skolor. 

Inte heller på familjenivå är det alltid okay att låta religion styra. En somalisk bekant jag träffat genom den kenyanska ateiströrelsen har misshandlats och utsatts för mordförsök pga att hon försökt lämna sin religion.
Allt emedan mina vänners arbetsplatser har kristna bönedagar och min kenyanska Facebookvägg fylls av bibelverser och böner för sjuka och handikappade. 

- Vi glömde be bordsbön före maten! utropar min tre och ett halvtåring. Och på något sätt kan jag tycka att det är en smärre synd än att mörda 147 människor, om än i Guds namn.

Kenyansk begravning

Our society is rotten!  säger prästen med emfas på engelska mitt i den katolska mässan han håller på en blandning av kiswahili och det lokala språket dholuo.
Begravningar är politiska tillställningar i Kenya. När annars kan man passa på att nå så många människor som samlats från byar runt omkring så väl som gäster långväga ifrån? Traktens politiker är här och vi får oss ett föredrag om terrorism strax följt av sövande katolska haranger, vagt bekanta trots de främmande språken. Den nyblivna änkan kommer från en annan stam och talar inte det lokala språket. Men det är inte hon i fokus nu, det är oändliga mängder av manliga släktingar som är viktiga.

You won't die just because you don't have a husband! säger prästen lugnande.

Kistan står on display under ett partytält mitt på den leriga gräsmattan hemma i byn någonstans bland de vackra kullarna av Nandi Hills. Hundar och höns flankerar kistan och vi har alla vandrat runt den och skådat liket av min närmaste kollegas bror.
Han dog en traumatiskt katolsk död, kräkandes blod på trappan till den katolska kyrkan i Nairobi på väg till mässan på självaste Resurrection Day.

Fyra är vi av hans brors kollegor som tagit oss till begravningen, ätit begravningslunch serverat till flera hundratal gäster, fått oss osande predikningar om ungdomars leverne och åhört gungande gospel och Pater Noster. Från utanför grinden hörs traktens fyllo predika. "All markets must have their madman". 

Den döde begravs hemma hos sin far. Man begravs i hembyn på mannens sida, hemma på gården. Det finns väldigt få kyrkogårdar men mycket bördig mark att vila i.  

Och efter att församlingen mumsat Jesu kropp och blod är det dags att begrava. Men vi stannar inte för detta utan lämnar stilla tillställningen. Det är ju trots allt en Chelseamatch vi måste hinna hem till... 

Underdog-kultur

Det finns något lockande i underdogkulturer som alltid fascinerat mig. Från tonårens motståndrörelseförälskelser, genom livets ständiga ställningstagande för svagare grupper, till dagens postkoloniala Kenya. Det finns en drivkraft och engagemang där i underläget som saknas i överläget.
Som när jag jobbade i den lilla orten i regionen och vissa av de som jobbade i den stora orten ALLTID klagade när de måste resa, medans vi i lilla orten alltid var entusiastiska.
Mönstret upprepas gång på gång.
Dagens Nyheter är en tidning som påstås vara rikstäckande men huvudparten av det man kan läsa där är huvudstadsnyheter. Vi från småorterna förväntas intressera oss för huvudstaden men aldrig tvärtom.
När jag jobbade i Norge slogs jag av samma sak. Norrmän vet allt om svensk politik,  kultur och kändisar medan svenskarna i egenskap av nån slags arrogant storebror inte vet ett skit om Norge.
Och jag skäms.
Men nu har jag i alla fall en favorit bland excentriska norska kulturpersonligheter: Ole Bull. Slå upp honom om ni missat karln.

Men nu är det åter dags att skämmas. Vad vet ni om Afrika? Ja, jag är medvetet frikostigt här och låter er komma undan med lite historiekunskap om faraoernas Egypten, och kanske en vit nobelpristagare i litteratur? Men i övrigt, vad vet vi västerlänningar om ens något av en hel kontinents historia, litteratur, musik och övrig kultur?! Och i deras skolor lär de sig om västerländsk historia, litteratur och kultur. Och de lyssnar på västerländsk musik och nyhetsrapportering.
De kan sin Zlatan och Brolin, sin Abba och sin Robyn (!). De kan sin Scania och sin SIDA.
Vad är det som gör att vi i överläge inte bryr oss?
Så nu jobbar jag på att täcka enorma brister med små plåster. Kongolesisk musik, kenyansk litteratur, nigeriansk Nollywoodfilm, afrikansk kolonial och postkolonial historia.
Fick tips på en bokhandel i Nairobi av min favvisprofessor.
- Go there, you ignorant lady!  sa han med sedvanlig kärleksfull ironi.
Och jag gick.
För man vill inte skämmas.
Och man vill inte vara vit OCH ignorant.

Antiklimax

Vad skulle vi säga om det inte blev nåt logopedprogram?
Om två års arbete var fullkomligt förgäves? Alla beslut fattade och allt byråkratiskt snurr för ett komplett antiklimax?
Jag har försökt att bearbeta känslan av misslyckande och ångest och förbereda mig för att acceptera det här. När hemuniversitetet meddelade att de gjorde en behovsanalys visste jag... sådana byråkratiska aktiviteter är aldrig goda nyheter.
Och nu är beslutet fattat. Linköpings universitet vill inte förlänga mitt kontrakt.
Det är klart jag kommer att förhandla, erbjuda alternativlösningar, se om jag kan få Moi att hosta upp ett bättre kontrakt,  etc, etc.
Men just nu är jag så in i märgen trött, har sån hemlängtan och saknar min man och min unge så mycket att det nästan är en lättnad.
Och ett misslyckat logopedprogram är inte allt här i världen. Två års engelskkurs, lite avstress, en trespråkig dotter, safaris, underbara människor och erfarenheter för livet är inte fy skam.
På CV:et lägger vi undervisning i forskningsmetodik och akademiskt skrivande, lingvistik, fonologi och logopedi. Och handledning av doktorander, vilket har varit jättekul.
Och nä, jag HAR inte gett upp. Men gör liksom bokslut för mig själv.
Och allt gjort är bra.