Jul, jul, strålande jul!

I Svealand sätter Sverigedemokraterna och Björn Söder agendan. Folk måste assimileras för att bli svenskar. Det innebär att överge språk, vanor, kultur,  traditioner och religion. Då blir vi rena och harmoniska.
Typ.
Fast jag vet inte om det just är människor som smälter in som är de roligaste här i världen. Och jag har ju aldrig riktigt varit så bra på att passa in.
Så så här i jultider försöker jag få till lite julstämning. Jag plockar lite av varje, jag gillar traditioner men jag är inte traditionalist. Det får gärna vara cermoniellt och glittrigt, dofta kanel och apelsiner, men det behöver inte vara samma och svenskt hela tiden. Men det behöver inte vara majsmjöl och kackerlackor heller. 

Så vi julfirar. Sjunger julsånger på luciavis, fast utan Kukluxklanstjärngossar. gör misslyckade egyptiska pepparkakspyramider och bränner mig på det varma sockret, se där: tradition!! Julmatsplanerar. Lax finns inte. Men Yorkshirepudding ska vi fixa. Skinka saknas men köttbullar blir det. Prinskorv hittade jag faktiskt. Och ansjovis finns. Cola är nästan julmust. Och vi har smuggelgorgonzola till ostbrickan. Med saffran köpt på ICA hemmavid får vi till lussebullar som trotsar höghöjdsbakningsproblematiken och jäser fint.
Julgranen är gjord av glitter men lyser fint. Och i år julrimmar jag på engelska, så lite majsgrötsrim blir det i alla fall...
Och jag är en rätt så halvuselt assimilerad invandrare. Men det är okay.  För vi lever i en global värld och Björn Söder är en relik som borde ställas ut på Skansen.
Titta, en nationalist!! Så pittoreskt. Och 1930-taligt!
God jul på er.

God jul och gott nytt år!

Imorgon är vi åter samlade som familj och kan krama om varandra.
Maken är på väg mot den afrikanska kontinenten as we speak.
Tillsammans firar vi jul och nyår i Kenya.
Eftersom postgången inte riktigt tillåter några julkortexcesser från Kenyaland och julbreven blivit mitt signum meddelas härmed att ni kan följa nedanstående länk för att finna årets julbrev:
Ha en riktigt god jul och ett gott nytt år!

KRAM! 

Blod och våld - om komplexiteten i världspolitiken

Jag påstår mig inte kunna förstå världen eller mänsklighetens grymma natur. Världspolitiken ligger egentligen utanför min fattningsgrad. Så många variabler, i dåtid såsom i nutid, här likväl som där, perspektiv som ändras i detta nu, i detta här, beroende på vem som beskådar. I denna ickevitsvarta situation förväntas vi ta beslut och förstå händelseförlopp som krig, folkmord, kolonialism, stammotsättningar, terrorism, fundamentalism, svält, kapitalism, politik och religion. Det är inte görbart. Varje dag tar våra politiker politiska beslut som förvärrar situationen i världen. Goda beslut, onda beslut, välgrundade beslut,  förhastade beslut, goda intentioner, inte så goda intentioner. Och hela tiden dör människor.
Härom dagen började svenska vänner höra av sig oroat. En buss i nordöstra delen av Kenya, i en by nära somaliska gränsen, besköts och 28 kenyaner, de flesta lärare, avrättades när de inte kunde citera Koranen.
Al Shabab ställer sig bakom dådet.
Islamofobi är det enkla svaret. Jag läser det i svenska kommentarsfält och jag hör det i kenyanska matatus. Stäng moskéerna, skjut muslimerna.
Och missförstå mig rätt här. Jag är ingen religiös beivrare. Personer som tror sig besitta den enda sanna moralen,  varandes de enda goda, är sällan de goda. Läror som får oss att tro att vi står över andra är irrläror skapade för att göra världen enkel. Det är den inte.
Och därmed är inte svaret enkelt. I Somalia finns stammotsättningar, fattigdom, svält, postkoloniala issues, religionsmotsättningar, västerländsk inblandning, makthunger. Hur det bidrar till människors handlingar vet inte jag. Men det är inte enkelt. Och en stängd moské är inte lösningen.
Men detta sker i norra Kenya, över 80 mil härifrån. I en annan värld.
Jag bor i det sydvästra delen av landet. Där världen inte heller är enkel. Nära Rwanda, Uganda, Burundi och Kongo. Länder som i omgångar försökt lösa sina svårigheter medelst folkmord.
Så här handlar människor i desperation, inte i frid. Och jag må vara närmare än ni,  men Fort Europa står inte orört. Murarna krackelerar och en värld som aldrig varit enkel, som vi ständigt är med och skapar finns alltid nära oss.
Och det enkla kan aldrig vara lösningen.

Kärlek och respekt!

För många år sedan skrev Björn Afzelius följande textrad:

 Nej, politik är inget mode, ingen ball och trendig grej.
För dom flesta är det en livsnödvändighet.

Politik är verkligen jorden vi går på och luften vi andas. Men oftast är inte politik enkelt. Det finns många perspektiv och många variabler att ta ställning till för att bygga ett samhälle eller en värld som vi vill leva i.
I stora frågor som har med krig och död, landsgränser, brott mot mänskligheten, makt och pengar finns inga enkla svar. De fiender vi avskyr kan ersättas av nya ännu värre grupperingar. De som är på vår sida nu kan byta sida snart. Onda är goda och goda är onda. Väldigt lite vi gör i krigstid är rätt, men inte allt är fel. Men vi vet sällan vad som kommer att bli effekten av våra militära insatser. En inte särskilt klargörande satir kring ämnet kan ni finna här.
Det är i detta perspektiv som jag gillar EN politisk fråga mer än andra. Det är inte den viktigaste, men det är den enklaste. Den handlar om HBTQ-frågan. Rätten att få älska vem man vill och själv definiera vem man är. Kärlek är inte svårt. I en värld full av hat är kärlek verkligen inte svårt, och det är därför jag engagerar mig i frågan.
Så jag har tagit mig an två homosexuella unga pojkar som flytt Uganda.
I tidigare blogginlägg har jag lagt ut texten kring hur homosexuella behandlas där. Lokala medborgargarden har bildats för att hålla områden "rena och moraliskt oförkastliga"; d.v.s folk klår skiten ur människor som älskar fel kön.
Så jag har fått dessa två unga bögar på halsen. Det är inte alls glamour att gömma flyktingar. De är unga och osnutna. De är rastlösa och rädda och det är stora känslor som är svåra att hantera.
Vi har ägnat massa tid åt att försöka hitta en säker plats för dem att fly till där de tillåts få inresevisum och sedan kan söka asyl där deras läggning är accepterad. Sverige t.ex tillåter inte ens turism från Uganda eftersom risken är så hög att folk hoppar av när de väl kommit in i landet.

Men nu, alldeles nu, finns en möjlighet för dem att fly någonstans där de kan vara trygga.
Men vi behöver pengar till den flykten. En av pojkarnas resor är betald men den andra väntar fortfarande på att vi ska få ihop tillräckligt för att betala smugglarna. Tiden börjar rinna ut och människosmugglare är otåliga människor som är ganska läskiga att ha med att göra (även om de faktiskt BÅDE gör det för pengar OCH för att de önskar det bästa för sina landsmän).
Så nu god vänner, om ni inte tidigare gett oss en hjälpande hand, nu behöver vi göra ett sista insamlingsryck för att hjälpa dessa pojkar.

Ni kan donera via:

• Swish: 0733105739
• SEB bank: 5624 (clearing) 34 766 50.
• PayPal med användarnamnet: hanna.anderberg@gmail.com

Använd "V och R" som meddelande.

Vi är hjärtligt tacksamma för varje bidrag ni kan ge. Innan månaden är slut behöver vi få ihop pengarna eftersom resan annars brinner inne.
Vi hoppas på er!
Kärlek och respekt! 

PS. Oj då, det där lilla broderiet ovan var ju inte riktat till er, utan till Ugandas president. Och alla andra bigotta politiker i världen som hittar syndabockar av härligt avgränsat slag så att de slipper få folkets fokus på att de inte gör ett skit för att förbättra sina medborgares livssituation utan istället ägnar sin regeringstid åt att roffa åt sig så mycket de bara kan...

Höghöjdsbakning

Eldoret, staden där jag bor, är "the home of champions", staden där de flesta av Kenyas duktiga löpare kommer från eller åtminstone stället där de tränar. Senaste storseger var Dennis Kimetto's världsrekord i Berlin marathon. Han var den första att spränga 2:03-gränsen, en siffra som långsamt drar sig ner mot under två timmar.
En av de största bidragande orsakerna till dessa löpvinster är att staden är belägen högt över havet och lungorna får god träning i det lufttrycket. Mellan 2100 och 2300 meter över havet ligger själva staden.
Det är egentligen ingenting som märks särskilt mycket när man stannar i city. Det finns inga imponerande berg som reser sig i närheten, det finns inga serpentinvägar upp till staden vackert belägen högt upp i bergen med imponerande vy över landskapet. Orsaken till att staden ligger så högt upp är att den är placerad på kammen av Great Rift Valley, den stora bördiga sprickan som löper rakt igenom östra Afrika och fortsätter genom Etiopien och upp mot Jordanfloden. Här delar sig två kontinentalplattor och här finns gammal bördig lavajord och massor av slocknade vulkaner.
I Eldoret är vädret mycket likt den svenska sommaren. Solen steker kanske lite varmare när den lyser, regnet öser lite häftigare när det faller, och nätterna känns lite kallare än hemmavid eftersom husen är oisolerade och av betong. Men höjden ger svalka åt en stad mycket nära belägen ekvatorn.
Slut på geografilektionen.
Nu till det största problemet med allt detta: Bakning.
Jo, ni hörde rätt: Bakning. För plötsligt blev bakning inte vanlig hemkunskap utan både kemi och fysik, och de gamla kunskaperna funkar liksom inte.
Som kokpunkten, god vänner. Vid vilken temperatur kokar vatten? Elementärt? Njae. Kokpunkten är 100°C... vid havsnivån. 

Uppe på över 2000 meters höjd gör lufttrycket att kokpunkten sjunker till runt 93°C. I mitt huvud borde då tillagningstid minska, men alla höghöjdsbakningssajter (jo det finns en mängd!) säger att det låga lufttrycket gör att tillagningstid måste förlängas och ugnstemperaturen höjas. Eftersom vätska dunstar fortare behöver balansen mellan torra och våta ingredienser justeras så mängden vätska blir större. Och eftersom gaser utvidgas mer måste man minska på mängden jäst och bakpulver och på jästiden eftersom degen annars tenderar att växa och kollapsa. 

Och faktum är att alla dessa variabler är några variabler för mycket för att lyckas få till det riktigt. Och jag är ingen dålig bakerska i vanliga fall.
Sockerkaka har jag lyckats få rätt bra koll på men bröd är helt djävla hopplöst, och t.o.m pannkaka trilskas rejält. Bröd vägrar jäsa alls, tvärtemot vad höghöjdsrecepten säger. Tunnpannkakor fastnar och tjockpannkaka fastnar OCH vägrar stabilisera sig trots över en timme i ugnen. Och hur experimentellt vetenskaplig jag än är har jag ännu inte löst höghöjdsbakningsmysteriet.
Hjälp är välkommet...
Man kan läsa på på nätet, exempelvis på sajten med det passande temat: "Pie in the sky! "

Mashujaa Day

Den 20:e oktober firar kenyanerna Mashujaa Day, hjältarnas dag. Den firas till minnet av de som kämpade för landets självständighet och frihet från det brittiska kolonialstyret. Själva datumet är valt till minne av britternas fängslande av The Kapenguria Six, sex frihetskämpar som sedan tillbringade åren 1952-1961 i fängelse. Bland dessa fanns Kenyatta som senare blev Kenyas första president. 

Åren före självständigheten 1963 präglades av blod och våld. Under 50-talet deltog Mau Mau-gerillan genom bestialiska mord på alla som kunde tänkas samarbeta med det brittiska styret. Endast ett fåtal européer dog under stridigheterna, men tusentals, kanske hundra tusentals kenyaner miste livet, antingen genom britternas våld eller Mau Mau-gerillans machetas. Britterna slog tillbaka upproret genom att fängsla och tortera miljoner kenyaner i koncentrationlägerliknande arbetsläger runt om i landet. Där begicks krigsbrott, förnedring och monstruösa handlingar som fortfarande ligger till grund för brittiska ursäkter och senast förra året ekonomiska kompensationer för särskilt dokumenterade krigsbrottshandlingar utförda i lägrena.
De sex fångarna som Hjältarnas dag främst syftar på representerar den mindre blodiga och diplomatiska linjen som slutligen ledde Kenya till självständighet. Och av denna anledning bakade jag en tårta, i sann nationalistiska anda med den kenyanska flaggan på.

• Svart representerar folkets färg. 
• Röd representerar allt blod som flutit. 
• Grön representerar Kenyas vackra natur. 
• Vitt är fredens färg. 
• Skölden symboliserar stammar och tradition.
  
  
  Och till det avslutar vi med Kenyas nationalsång, baserad på en gammal vaggvisa. 

Ordentligt sjuka

Ordentligt sjuka blev vi hela gänget. Kräktes och fick feber, diarréer och djävelskap. Mannen i servant quartret åkte på lunginflammation och fick in till sjukhus och ta intravenös antibiotika.
Jag som inte vill käka bredspektrumantibiotika för varenda krämpa tänkte att vi nog kunde rida ut stormen. Fast efter två veckor magsjuka och en lilldotra med feber på sjätte dygnet tog vi oss till sjukhuset.
Doktorn log, ja vattnet i stan har inte varit så bra på sistone. Bäst att koka det, vi får många magåkommor just nu. No shit. Meddela tidningarna för fasen.
Så bredspektrumantibiotika it is. Började kuren i söndags.
Åh FY FAN!
Levofloxacin. SHIT vad med biverkningar!! Sjuka svettningar, hjärtklappning, ångest, tappade känseln i fingrarna, fick märkliga syner och sinnessjuka drömmar som jag fan inte vill ha tillbaks!!  Och då är jag ändå vanligen rätt übersjuk i huvudet när jag drömmer...

Drogs in i mörka korridorer, svepande varelser tätt intill mitt ansikte. Kvävande känsla, snörp kring hjärtat. Dödsbäddscener, dova hotande röster, skräck, märkliga mönster och saker som susade emot mig så jag måste ducka.

Det var t.o.m läskigare än den natten då lilldotra föddes då jag för några sekunder trodde att vi båda skulle dö, just innan de sövde ner mig för att urakutsnitta mig. Men det varade bara några sekunder och jag var knappt vid medvetande.

Tror att riktig, ren och skär galenskap är verkligare och läskigare i min värld än spöken och skräck. Så när jag lyckats klura ut att det var biverkningar lugnade jag ned mig betydligt. Men det blev inte mycket sova i natt och jag vill få ut medicinen ur kroppen innan jag somnar igen... Och kroppen har beslutat att det ska gå via kallsvettningar.

/Er ömkliga utlandskorrespondent.

Socialt mod.

Detta sociala mod man får som äldre, som gift, som varandes utomlands...
Konsert i helgen, en märklig men trevlig tillställning. Det är lite svältfött på kultur här och man tar alla chanser. Techno med afrikanska livetrummor. Glow in the darksticks och blaskig festivalöl.
Jag känner ett femtontal personer där från förut, men tillfället är för lysande för att inte närma mig nån ny. Jag scannar stället efter nåt intressant. Jag har inget att förlora. Jag är gammal,  gift och långt hemifrån. Jag satsar på det hetaste jag ser...
Ensam på en stol runt elden sitter en ung skönhet med meter av hår under en stickad mössa. Det är ovanligt. Alla grabbar här rakar militärfrissa. Jag faller direkt. Han gör inte ont i ögat.
Visar sig vara en klok och världsvan, lättpratad ung man.
Efter en halvtimmes trevligt samtal ursäktar sig mannen och berättar att det är dags för hans "set"... Jag hade lyckats bryta mig igenom celeb-auran när kvällen var ung och folk inte tillräckligt fulla för att närma sig högdjuret.

Jack Rooster, en av Kenyas kändaste DJ:s, turnerande i hela Afrika. En ödmjuk,  trygg och aktiv själ.
Vi hade ett gott samtal, ni vet de där man lever för: nå in och nå fram. Jag tyckte vi connectade. Fast han kanske bara hade ett fan-samtal. Man vill ju tro att känslan av att hitta en själ är ömsesidig. Fast självkänslan väser annorlunda.
Tills karln mailade mig.  :-)
Tackade för ett gott samtal med hopp om more chats to come.
"Totally dig the fact that we got a chance to connect".

För två veckor sedan fyllde jag 41. Att bli äldre is da shit.

Jobbhöst

Jobbat utav helvete.
Nya terminen är up and running. Lingvistikdoktoranderna har presenterat sina forskningsplaner och jag satt i betygskommittén. Jag har blivit bihandledare åt två doktorander. Min favoritkollega Emmanuel Satia har disputerat och jag var med och pepp(r)ade med frågor på övningsdisputationen. Han är skarp denna killen. Forskar om språkanvändning i lagkontexter. Diskursanalys av ordval i fångars brev, i åklagares och advokaters pläderingar och i offer och förövares utsagor.
Och det var intressant att bevittna kenyanska disputationer. Två faktiskt. En litteraturvetenskapsdoktorand gick också upp samma dag. Hans arbete var också intressant; om HIV i kenyansk fiktionlitteratur. Men kvaliteten på avhandlingen var skit och han kunde inte diskutera arbetet. Och frågor som: Vad är forskningsproblemet? och Hur är dina data genererade utifrån din metod?  är väl inte drömfrågor att ha kvar att besvara vid disputationen.
Disputationsförfarandet var intressant.  Det fanns ingen opponent och den externa examinatorn som motsvarar vår opponent var inte på plats. Alla var glada för detta. Den externa examinatorn dyker tydligen endast upp om det är problem med avhandlingen, annars skickar hem en skriftlig genomlysning av arbetet för doktoranden att justera till den slutgiltiga produkten. 

Sen fick jag lära dem att fira också, medtog chips och bubbel då detta var institutionens första disputerande doktorande!! 

 

Nåväl, sedan har de två doktorandkurserna jag ansvarar för dragit igång, samt kursen i akademiskt skrivande för förstaårsstudenter som jag försökt förfina sedan kaoset förra året då de gjorde intervjustudier om hur folk förlorat oskulden och använde kokböcker och kriminalromaner som källor i examinationsuppgifterna. 

I Sverige förbereder mina tre magisterpar sig för sina projekt och då och då försöker jag vara en duktig distansstudiestudent på en kurs i andraspråksutveckling.

Det är mycket nu. Men det är stimulerande så.

Den disputerande i tankepose.

Vit flagg

Tröttnade på att vara så ledsen och arg. Svalde stolthet och envishet, fällde garden och skickade den kenyanska vännen en vit flagg.
Så nu har vi pratat och höjt rösterna, förklarat, försvarat och förstått. Gråtit och snorat, kramat och klappat. Massa arga känslor och sårade själar. Dumheter och missförstånd.
En pragmatiskt inkompetent jubelidiot och en passivaggressiv fegpropp: en gyllene kombo. Stapplar tåtrippandes på smal vänskapsstig hand i hand i alla fall.
Gott så.

HBTQ i mörkaste Afrika

Idag ska vi prata om mänskliga rättigheter och mörkaste Afrika. Igen.
Jag pratar inte om Kenya som faktiskt framstår som ett väldigt modernt och tolerant land i dessa sammanhang. Jag pratar inte heller om Kamerun där man kan få ett långt fängelsestraff av att beställa Baileys på krogen om man är man, bara för att det ju så tydligt signalerar hur djävla omanlig och gay man är. Jag pratar om Uganda, The Pearl of Africa. The ever green country av djupaste mörkermakt. Det här är det mörka Afrika där mänskligheten valt de mörkaste vägar. Ett land där de kristna helt har glömt kärleksbudskapet. Där man bränner och skjuter, torterar,  misshandlar och stöter ut homosexuella.
I kristendomens namn.
Det var ju lite på tapeten i världspressen ett tag, när presidenten skrev under ett lagförslag som gav livstids fängelse för homosexualitet. Också att vara vän med en homosexuell samt otyg som kortkortkjolar blev straffbart i samma veva. Nu blev det nåt juridiskt misstag i samband med att lagen antogs så förslaget har återkallats i väntan på att saker ska gå "rätt" till.
Det, mina vänner,  innebär inte att Ugandas homosexuella dansar hand i hand på gatorna. Situationen är helt vedervärdig fortfarande. HBTQ-folk flyr fortfarande landet i hopp om att få leva öppet någonstans i världen. Glöm inte det.
För jag kommer att återkomma till detta igen, och igen.
Och slutligen räcker det inte med att ta ställning utan man måste faktiskt hjälpa människor.

Och till support för vänner jag har i Uganda vill jag avsluta med Eddy Kenzo's härliga video, med budskapet: "Jag bryr mig inte om lagar, man måste leva livet".

Kärlek och respekt till er alla! 

Negativ rapport.

Jag vet att jag varit positiv, nyfiken,  kanske t.o.m sprudlande. Livet har känts så rätt och så meningsfullt så länge och jag är så oerhört tacksam för den här upplevelsen, för de här människorna och för mitt liv.
Men även i Afrika, en kontinent utan riktiga årstider, letar sig höstmonster fram. Och här i periferin, här långt ifrån alla älskade, gör de mig väldigt illa.
För det finns ju dagar, perioder då jag blir så urless på det här. På att beslut ska fattas eller folk överhuvudtaget ska driva saker framåt. Och senaste framtidsutsikt jag fått är att programmet jag är här för att starta inte ens kommer att starta i vår. Då kommer ju mitt kontrakt att gå ut innan jag ens fått föreläsa på programmet.
Och efter ett tag är inte försenade människor lika charmerande oeuropeiskt längre och dammiga vägar mest dammiga.
Och orkar jag stanna?! Kompisbråk, familjelängt, celibat, kulturkrockar, vänsaknad, ekonomiska brister.
Ja, allt vävs ihop till en svart sörja.
Krydda det med strul med barnbokskonstnären, dåliga Skype-förbindelser, brist på romantisk film,  huvudvärk, dyrt internet, längtan efter simpla svenskheter som Ahlgrens sura bilar (<-- inte alls tiggeri...) och massa annan småskit.
Nä, livet har känts bättre.
Älskar er. Kram.

En treårings trespråkiga språkutveckling.

Det är fascinerande att följa lilldotras utveckling av tre parallella språk. Ja nu är ju det en yrkessjukdom för mig, men ändå. När vi kom hit för ett år sedan var hon knappt två år. Hon hade ett relativt rikt ordförråd och hade börjat bli så pass bra på att sätta ihop korta meningar att uttalet hängde lite efter och hon var rätt svårförståelig.

Sedan gjorde engelskan och swahilin entré. Det började med att hon började sätta ett y/i-suffix på substantiv. Det var en snygg strategi som funkar både på engelska och swahili. Doll-y, dogg-y, cak-y (keki), juic-i. Stundvis en misslyckad strategi för att få till engelskan eller swahilin. Som i bord-y och stol-y.

Sedan dess har språken utvecklats parallellt och ganska oberoende av varandra. Skolan har gett sånger och rim och ramsor, färger och former, siffror och alfabet och en och annan psalm och bordsbön. Swahilin är språket hon använder med sina jämnåriga. Språket man bråkar på, skriker: Min!! (Jango!) på. Argumenterar, bossar och leker på. De swahilitalande runt henne är inte så duktiga på att bygga ut meningarna åt henne så språket har enkel men funktionell funktion med företrädesvis huvudsatser, som dock börjar byggas ut en del. Men nivån har ändå passerat min swahilikompetens för månader sedan.
Svenskan är hennes modersmål. Här har hon sitt största ordförråd och sin mest avancerade grammatik. Här kan hon få sagt det hon vill.

Vanligen har hon inga problem med språkväxlingen. I skolan pratar man engelska i skolämnen och swahili socialt,  med kenyaner pratar man swahili och med mamma svenska. När vi var hemma i Sverige en och en halv månad var det dock lite förvirrande att andra vuxna vita människor också pratade svenska, det tog en stund att köpa. Engelska vore annars hennes förstaval i det läget.

Enstaka språkblandning har förekommit,  som färgerna som konsekvent har realiserats som engelska.
- Jag vill ha klänningen i colour pink.
Och kenyanska företeelser på swahili som vi inte har svenska ord för: chai,  ugali, chapati, matatu, bodaboda, tuktuk.

Nu börjar dock transfer (påverkan) att ses mellan språken. Fonologiskt börjar engelskan att pocka på. Engelsktalande /r/ hörs i svenskan. Rak ordföljd har börjat övergeneraliseras i svenskan (Varför jag ska äta upp maten?). Adjektiv efterställs stundvis som i swahilin (gari jango=bil min).

Och jag som är en god lingvistmoder ser den U-formade inlärningskurvan och ler.

Tröghet för kvalitet?

Den här trögheten som finns i människor och system, den här segheten som stoppar saker från att hända, jag förstår att den har ett evolutionärt syfte, men dess specifika storhet går mig förbi??!
Kanske ger det tid för eftertanke och kvalitet. Kanske är det bara bullshit.
Det är september och givetvis har vi inte startat något logopedprogram.
Dekanusen som jag ägnat ett år åt att bearbeta är utbytt. Den kvalitetsansvarige som jag presenterat programmet för har befordrats och en ny på plats vill själv se utbildningsplanen igen.
Jag misströstar och tackar ja till annan undervisning. Så under höstterminen ska jag återigen undervisa förstaårseleverna i akademiskt skrivande. Dessutom ska jag lära masterstudenterna klinisk användning av fonologi och fonetik.
Men det mest fascinerande blir att undervisa lingvistikdoktoranderna i forskningsmetodik och i artikelskrivande. Därtill bihandleder jag en doktorsavhandling.
Så hösten är full av nya intryck och utmaningar även om logopedin lyser med sin frånvaro.
Dock ska jag svälja det sura äpplet och ta tag i saker igen, sen, när kvalitetskommittén skickat tillbaks planen. Sen.

Stor kärlek, stor sorg.

I en barnbok jag brukar läsa för mina barn finns en beskrivning av hjärta och smärta illustrerad som En hink kärlek = En hink tårar, Tre hinkar kärlek =Tre hinkar tårar.
Det är en ganska bra beskrivning av hjärtesorg.
För många år sedan, i de intensiva tonåren, hade jag en vän som höll min själ i sin hand sådär som bara vänner när man är 17 kan. Han sårade mig oerhört och jag minns att han bad om ursäkt i svart kostym, hög hatt, på knä, med ett stort fång lila syrener. Stora gester och stor kärlek. Så mycket orkar man inte brinna i längden. Att såra var den mannens paradgren. Eller så var det inte så svårt när jag alltid närmade mig honom med mitt nakna hjärta bultandes utanpå bröstet.

Desto märkligare att drabbas av stor vänskap när man passerat 40. Att i främmande land möta en vän där vänskapen flammar upp som en majeld mellan oss. Alla samtal som bara flöt på.  De stora ämnena som livet, kärleken, politik, sex och allt däremellan. Intensivt och märkvärdigt. Stor kärlek, stora gester.  Och sådant, mina vänner, vet vi ju, inte slutar bra. :-(

Vi hamnade i gräl. Varför? Ja, det är lika svårt att förstå som varför vänskapen slog ner som en blixt i oss. Och inte sedan jag var tonåring har jag träffat någon som grälar så omoget.
Vad det handlar om har fullkomligt gått mig förbi. Sårade jag hans genomfalska tokkristna väninna,  hon som klär sig som en lågbudgethora, slår sina barn och lovprisar gud? Lackade han ur när jag tände till över att han dumpade sin syrra i mitt knä att ge mat och husrum och roa i en vecka medan han... Ja var fan var han?! Ja vi kanske grälar över nåt helt annat,  vad vet jag?  För han säger ett apuppfostrat nonsensförlåt och har sedan dess inte setts till.
Och jag är oresonlig, sårad och sorgsen.
Och lastar hjärtan ur tiolitershinkar och fyller på med tårar...

Sedan sist: födelsedagskalas.

Lilldotra fyllde tre i helgen.
Första födelsedagen hon varit medveten och längtade. Natten innan drömde hon om att barnen åt upp hennes partyhatt och hon vaknade ångestfylld och ledsen.
Födelsedagar är onekligen speciella när de firas på dagis med 50 skrikande och stojande barn med glitterhattar på huvudet. Några sjungandes, andra petandes på Barbapapa-tårtan, ytterligare några rotandes i påsarna jag tagit med tårtan i. Lilldotra grät och var helt uppspelt och förstörd. Efter att tårtan serverats spydde två ungar i papperskorgen av ren upphetsning.
Åh, ljuva barndom!
Dagen efter firade vi hemma under lite lugnare former med ny tårta och då slapp vi tårar. Slutet gott, allting gott.

Sedan sist: val.

Supervalår i år.
Att rösta är en rättighet och en skyldighet. 
Aldrig har väl den känslan varit lika stark som här i Eldoret där man i presidentvalet för några år sedan begick hemska dåd till förmån för sin presidentkandidat. Människor stängdes in i en kyrka som man tände eld på och de som flydde högg man ner med machete. Efterspelet till detta där Kenyas sittande president och vicepresident har förhörts av tribunalen i Haag har haft skrämmande följder. Afrikanska ledare har enats om att domstolen inte har kompetens eller mandat att hantera brott mot mänskligheten i Afrika och följderna av det vill man inte ens tänka på.
Att rösta är inte en självklarhet runt om i världen.

Men den 14:e september hade vi i Sverige rätt att göra det.
Som utlandssvensk måste man ha lite framförhållning. För att rösta måste jag ta mig till svenska ambassaden i Nairobi. Dit är det sex timmar i skakig minibuss (matatu). På ambassaden jobbar en stolt kenyansk vakt sedan 14 år tillbaks. Han har träffat svenska kungen och han är stolt över att vakta just den svenska ambassaden. Han känner till SIDA som gör mycket gott i Kenya och han vet att Sverige är ett socialt medvetet land som tar hand om sina medborgare. Han är stolt över att vakta ambassaden till en av de största demokratierna i världen...

När jag pekade på SD's valsedlar och berättade för honom att det var ett rasistiskt parti blev han helt chockad.
Kanske lika chockad som många blev under valnatten när det partiet fick 13% av svenska folkets röster.
Ja, jag är inte naiv och jag har läst prognoserna så egentligen skulle det väl inte chockat mig så. Men jo. Att svenska folkets lösning på sitt missnöje är att rösta in ett rasistiskt parti med rötter i Vit makt-rörelsen är för mig helt ofattbart.
Att sparka nedåt när man känner sig rädd och osäker över framtid och jobb är förståeligt, men aldrig okay.
Och demokrati är inte okomplicerat.
Historien visar oss att odemokratiska krafter demokratiskt har röstats fram i allmäna val förr...
Men demokrati är ändå vårt bästa val och största hopp.

Sedan sist: barnboksillustrationer!

I många år har jag i den digitala byrålådan haft embryon till ett antal barnböcker. En del som idéer, andra som färdiga manus. Då och då har jag skrivit vidare på dem och kläckt fler idéer och en försvarlig mängd ganska så sammanhängande manus har lagts på hög.
Jag har letat illustratörer förr, men när jag nu kommit ner till Kenya hoppades jag kunna hitta någon riktigt bra afrikansk Tinga tinga-konstnär. Det har gått så där.
Tills jag fick förslaget att åka tillbaks till barnhemmet i Tanzania där vi var för två år sedan. De har en konstnärsorganisation som heter Upendo där de lär upp barnhemsbarn och fattiga föräldrar att skapa konstnärligt för att försörja sig och sina familjer. Föreståndaren där heter Sibo och är en hejare på Tinga tinga-målning.
Så jag begav mig några dagar till Tanzania för att förklara mina idéer.

På vägen dit höll bussen på att krocka med en giraff!! Och den upplevelsen kändes absurt afrikansk.

Väl framme fick jag förklara och googla fram bilder på vad en sjöhäst är, hur en vattensköldpadda ser ut och massa andra havsföreteelser. För även om Tanzania har en kust så finns det inte mycket till beach i Moshi, vid Kilimanjaros fot.

Men nu är kontrakt skrivet och tavlorna målas!  Till jul skickar vi in de första manusen till förlag!!
Och när jag kommer hem ska vi ha stor vernissage!

Ettårsjubileum!!!

 

För exakt ett år sedan landade jag och familjen på en nedbrunnen flygplats i Nairobi.

Idag firar jag ettårsjubileum på kenyansk mark.
Det har varit ett sjujädrans år!! Men jag kan inte säga annat än att jag är lycklig.
Jag vältrar mig i kulturkrockar här. 

Jag vet inte riktigt hur jag skulle gått till väga om jag verkligen skulle stanna här. Om det vore meningen att jag skulle tänka på detta som hemma??
Själva tanken på att det är tillfälligt gör det ständigt nyfiket och spännande att möta allt det nya och annorlunda och jag gillar den känslan som gör mig mycket mer mindful än annars. Jag kan betrakta, känna, fotografera och registrera och jag har inget behov av att hela tiden vara någon annanstans.

Det finns en berusande känsla i den här tillfälligheten som jag älskar. Som när jag och vännen med fashionögonen nu nyligen hittade en söt tysk antropolog på krogen och tog med honom hem. Och jag hyr ut ett rum till denna fullkomliga främling. Denna fantastiska känsla av att fånga ögonblicket och inte fastna i dagsrutiner och så finna en fantastisk liten människa man har massor gemensamt med. 

Skulle jag ha hyrt ut ett rum till en främmande tysk på krogen i Sverige?? Jo, troligen, jag är ju trots allt lite allmänt galen, men jag skulle nog aldrig riktigt kommit i samtal med honom så jag hade vetat att han behövde husrum.

Jag läser Kallifatides bok ”Ett nytt land utanför mitt fönster” just nu om den här känslan av att vara främling. 

Den är värd en läsning. Lite mycket gubbiga tillbakablickar till barndomen, men han väver sina ögonblicksbilder väl till ett spindelnät av främlingsskap. Jag vet inte om jag någonsin känt mig så djävla ofrämmande, men att vara vit i Kenya gör det verkligen omöjligt att vara något helt annat. Jag har inget direkt emot det dock. Jag är mycket bättre på att hantera utanförskap än när det faktiskt är tänkt att man ska passa in.

Den halva familjen är förstås en sorg. Jag saknar dem hjärtinnerligt. Jag saknar mina vänner; alla som älskar och bryr sig och finns där hemma. 

Men jag saknar inte mitt liv.
Jag gillar den otroliga friheten i att susa fram på en motorcykeltaxi och bara vara. 

Jag älskar att återerövra mitt eget jag.
Och DET, mina kära vänner ska vi fira som satan idag!
Fram med tårtan och hurraropen. Bring out the new year!!!

PS. Nu är man ju förvisso väldans välkommen på besök förstås!! Jag är här ytterligare minst ett år.

 

Afrikansk hissning, Del 3. Musik

I vårt tredje avsnitt av afrikanska hissningar introducerar vi härmed: Del 3. Musik.
Missförstå mig rätt nu: Jag älskar svensk musik och svenska texter. Mitt musikaliska hjärta är för alltid förlorat till svensk viskonst. Men det finns något fascinerande över afrikansk musikkultur som lockar just för att man inte alltid hör den.
Jag har alltid gillat att slå på radion när man är ute och reser och inse att den lilla musikvärld vi omges av hemmavid inte alls är den enda möjliga. Hitvärdet på de låtar som spelas här är inte mindre än någon annanstans, och de videos som är kopplade till låtarna inte mindre sexistiska. Vissa låtar rör sig i samma musikaliska verklighet som vår och andra är mer afrikanskt traditionella.

Det som kanske fascinerar mig mest kring musiken vi omges av är att här i Kenya lär sig minsta unge de rätta höftskaken och rörelserna till musiken. De har en repertoar av dans-moves att ta till när de hör musik spelas och de allra flesta (kvinna som man, flicka som pojke) dansar helt fantastiskt!!
Jag kan svära över den inneboende stelhet som min kropp växt upp med och har haft flera självpåtagna lärare på dansgolvet som försökt väcka min rythmkänsla till liv. Säkert finns det inbundna, kanske religöst hämmade kenyaner som aldrig skulle dansa om så deras liv var i fara, men min lilla dotter växer i alla fall upp med glad musik och människor som lär henne alla rumpskak och knätwists som behövs!!

Det senaste och det bästa från den afrikanska musikscenen kan ni höra på nätbaserade Bongo Radio!

d'Banj - Oliver Twist

Sheila Shuttle - Sweetie

Kcee Ft. Wizkid - Pull Over

Afrikansk hissning, Del 2. Komik

I vårt andra avsnitt av afrikanska hissningar introducerar vi härmed: Del 2. Komik.
Det här kom faktiskt lite som en överraskning för mig alldeles nyligen då jag köpte biljetter till en kenyansk "Comedy night". Utanför huvudstaden Nairobi är det rätt ont om kulturella nöjen som teater, stand up och konserter, så jag hade inte direkt berett mig på något högprofessionellt. Fann mig dock hjärtligt överbevisad efter en glittrande komikshow med proffsiga DJ's, dansbattles, rap-artister, fashion show och riktigt, riktigt bra stand up-komik. Det var bra ljud, snyggt ljus och artister som var riktigt bra på att provocera och improvocera.
Tyvärr för en hopplös mzungu som du och jag så är det allra mesta av showerna på swahili (och aldrig har jag väl önskat starkare att jag kunde lära mig det språket!!) så därför tänkte jag inte presentera några kenyanska artister för er idag.

Istället vill jag hänvisa er till Ikenna Azuike, en brittisk-nigeriansk komiker. Han är en före detta advokat som istället satsar på stand up, satir och information om afrikanska nyheter. Han är riktigt vass och kul!
Hans show What's Up Africa presenteras av Radio Netherlands Worldwide
och kan ses här:

Om ni inte riktigt hänger med är det på sin plats att läsa på lite mer

av de senaste afrikanska nyheterna!!

Afrikansk hissning, Del 1. Media

I vårt första avsnitt av afrikanska hissningar introducerar vi härmed: Del 1. Media.
Kenyanska tidningar är helt fantastiska!!
Trots hot om censur från parlamentshåll håller dagstidningarna en enormt hög klass med bra reportage, proffsiga artiklar och riktigt lysande skribenter. Tidningarna luktar inte Reuter utan har riktiga journalister som skriver med ord som både provocerar och får en att le saligt med hela ens språkälskande själ.
Här får ni världsnyheter utan att nödvändigtvis få allt västvinklat och sållat för att passa den nyhetssmak som journalister eller mediahus i västvärlden tycks tro vi vill ha. Och ändå inte inskränkt Kenyabaserat utan med en vid blick över världen.
Jag rekommenderar:

• The Daily Nation
• The Standard
• Kenya Star

Men vill ni botanisera finns här en lista på online-tillgängliga kenyanska tidningar.

En kalejdoskopisk världsbild!

Det är en tankfullare kvinna ni läser här.
Jag tänker mycket på vad jag säger och hur, på vad jag gör och hur det kan uppfattas.
Ni som känner mig vet att det inte direkt är mitt normala tillstånd. Jag är en spontan människa som ofta inte tänker efter så mycket när jag uttalar mig utan kör på magkänsla och ryggradsinstinkter.
Jag säger inte att det är fel. Jag är urtrött på slätstrukna människor utan åsikter eller vilja, jag önskar inte att eftertänksamhet leder till självcensur. Jag åser det politiska klimatet i Sverige med fasa, där politiskt aktiva människor som uttalar sig med emfas alltför starkt står ut ur mellanmjölksamhällets pannacotta-mjäkiga smaker och färger.

Men att vara en främling i främmande land är lite annorlunda. Plötsligt får jag representera grupper jag aldrig förut känt att jag representerat: "Västerlänningar", "De rika", och en hel massa andra etiketter som jag inte alls vet hur jag ska kunna fylla med något resonabelt och som jag inte på något vis känner mig bekväm med att representera. 

Och jag inser att vissa saker jag säger får andra tolkningar än de skulle haft hemmavid, i andra situationer eller i andra kontexter. Och det gör mig erhört sorgsen och skamsen. Och ibland irriterad och t.o.m förbannad.
Plötsligt blir det oklart vilka delmängder som mina kommentarer referrerar till. Om jag uttalar mig om en dum kenyan hamnar inte alltid min kommentar i delmängden "Mänsklighetens lågvattenmärken; idioterna" utan i delmängden "Dumma kenyaner, afrikaner och negrer". När jag svär över kenyansk byråkrati är det inget som faller under delmängden "Paragrafryttare och andra byråkratiska djävulsväsen" utan i kategorin "Lata östafrikaner som inte levererar på ett västerländskt effektivt och resursbesparande vis".

Och efter att ha varit här i Kenya i snart ett år inser jag att det kanske inte är just de enskilda uttalandena som faller inom fel kategori, utan den övergripande bilden som jag måste vara försiktig med att måla upp. Jag hade en lång och gripande diskussion med en kenyansk vän om den saken. Hur trött han är på att läsa bilden av "Afrika" i västerländsk media. Om fattiga, illiterata människor som inte vet nåt om sin omvärld. Inskränkta, bibeltroende vindflöjar lämnade här i den afrikanske vildmarken av missionärer. För visst finns den kategorin och kanske är de människorna t.o.m många. Men det finns ju motbilder! Det finns moderna städer och moderna människor. Nyfikna, radikala, utbildade och glada människor. Kreativa och bra initiativ, företag och företeelser. Här görs bra musik och bra komik, här byggs och levs och älskas.
Och jag hoppas jag kan bli bättre på att presentera de motbilderna för er och inte bara förfasas över kulturella olikheter och tillkortakommanden.

Det må vara så att jag har en hel bunt med fördomar som jag inte är riktigt medveten om. Men jag hoppas att de fördomarna inte tillhör de mest traditionella fördomarna och jag hoppas att jag kan göra mig av med de fördomarna om jag vill eller behöver. Och jag hoppas VERKLIGEN att mina fördomar inte går ut över människor i underläge, för det har ALDRIG och kommer aldrig att vara min önskan.

Med hopp om att vi alla ska få en mer differentierad och kalejdoskopisk världsbild. Världen mina vänner är inte enkel.
Men här och där är den vacker och fascinerande.