Tillit och bitchslapping

Det här med att lita på folk är inte lätt.
Jag vet inte om man väljer eller om man är fullkomligt hopplöst förutbestämd, eller åtminstone inlärd i hur mycket tillit man har till människor. Jag tycks i alla fall inte vara så bra på att switcha av tilliten, och jag är faktiskt inte heller säker på om jag vill det.
Jag är vit. Det betyder att jag kan hyvla pengar ur min hud. Det betyder att jag är villebråd och att jag får räkna med att förlora saker.
Det är fjärde gången nu som jag fått saker stulna ur mitt hus.
En som låtsades vara målare när gården var full av hantverkare. Två som låtsades behöva vatten till sin kokande bil. Ett nattligt besök med nån slags vaggkonstruktion byggd av pinnar och en tröja som de fiskade ut en dator med genom fönstret och så den senaste stölden: en trasig telefon som jag lovat en vän att lämna in på garantin. Den här gången bara puts väck.
Inget inbrott och inte direkt något tillfälle vi kan komma på att någon främling kunnat ta sig in i huset.
Min hemhjälp misstänkte direkt grannens hemhjälp. Hon som lystet längtat efter en smartphone och redan lånat 3000 Ksh av min hemhjälp för att köpa en. Hon som är trevlig och social och tar hand om barnen. Och som plötsligt hade en alldeles för fin smartphone i sin ägo (inte min, men en hon måste fått någonstans ifrån).
Men hur tar man reda på sånt?
Jo bitchslapping är svaret!!
Ingenting som jag varken beordrat eller uppmuntrat vill jag förtydliga.
Efter att min hemhjälp konfronterat grannens utan resultat drämde hon till henne med några örfilar. För att tydliggöra allvaret i det hela smackade hon även till henne med ett kvastskaft!!
Och jädrar anoda; erkännande och påföljande återlämnande av telefonen som hon gett pojkvännen i utbyte mot sin nya smartphone följde!
Jag är alls ingen våldsförespråkare utan mest storögt förvånad över händelsernas utveckling.
Men en egen Hells Angels-brutta kan man i alla fall lita på!!!

Hår i Kenyaland.

Det här blogginlägget handlar om hår.
Jag vill varna känsliga läsare om att det kommer att vara ett kolonialvitt blogginlägg om den kenyanska (afrikanska?) fascinationen för hårvård. Det är ju meningen att jag ska ignorera fysiska olikheter och det här är inte på något sätt ett värderande blogginlägg, men jag har läst tillräckligt med unga arga svarta bloggare som ondgör sig över vitas hangups för svartas hår för att inse att jag inte bör skriva det här. Men det gör jag ju ändå förstås.

Hår alltså.
För några år sedan fick Carola skit för att hon lät sin lilla adopterade sydafrikanska dotter gå och få håret fixat på hårsalong. Barn ska vara barn, eller hur nu skriverierna gick. De människorna kan ju aldrig ha varit nära ett barn med småkrulligt hår. Småflickor här som river och sliter och tuggar och kammar sitt hår får sitta blickstilla i timmar för att bli fina igen, ofta en gång i månaden minst, beroende på frisyr.
Många människor jag möter här, rika som fattiga, byter hårstil typ varannan vecka. För folk som har svårt för att känna igen människor kan jag tänka mig att detta är en mardröm.
Det absolut vanligaste sättet för en kvinna att roa sig och ha me-time här i Kenya är att gå till en "saloon". Det finns tusentals av dem här i stan. Från en stol bakom några brädor, små skjul och trånga skrubbar till förgyllda speglar och all utrustning och hårvårdsprodukter du kan drömma om. Hårvård är big business. Frisörena är av alla de slag: gamla, unga, kvinnor, män, hippa, moderliga. Jag har träffat rastapojkar och gospelrockgrabbar, tanter invirade i kangastyger och unga heta brudar med dekoltage som kan få vem som helst att vilja klippa lugg i en evighet.
Det finns butiker som bara säljer olika former av löshår, det finns hårmajonäs och hårmat och hårinpackningar och hårsmör och det finns gatuförsäljare som bara har några pärlor att erbjuda men hoppas att du ska välja dem till just ditt hår. Det krulliga håret är bångstyrigt och svårskött, men det finns ändlösa varianter på frisyrer och man plattar till, krusar, lockar, syr in löshår, flätar, rakar, klipper, använder peruk, tupéer, färgar och fixar.
Folk har verkligen otroliga frisyrer och som svenska med platt tunnhår (trots tappra portugisiska gener) blir man ju mäkta avundsjuk. Och när folk ser mitt hår suckar de bitterljuvt. Tänk att ha så lättskött, platt och tjusigt hår!

Jag med favvislila flätor

Så man måste ju prova, inte bara en gång...
Man blir ju verkligen toksnygg! Och man kan ändra utseende så himla lätt! Och det finns hundratals frisyrer jag skulle vilja prova.
Men det är nog tyvärr ingenting för mig. Min hårbotten kliar som om någon skjuter på den med eldkastare kryddat med rödmyror. Så efter någon dag, eller högst en vecka måste jag bli av med fuskhåret. Som någon slags transplanterad njure som kroppen stöter bort.
Och ordspråket "Vill du vara fin får du lida pin" funkar inte ens, för smärtan är bortom skönhetslängtan!!

Jag med tre kilo löshår.

Valentineparty!

Alla hjärtans dag i Kenya är väldigt mycket som i Sverige. Handlarna försöker lite tafatt att hyjpa det genom att plocka fram allt rött de har: dörrmattor, termosar, kitchiga kort, röda nallar, choklad och druvjuice. Och par tänker att de kanske borde fira? Rosor säljs i gathörnen och en och annan extra bakelse med röda hjärtan eller röd grädde säljs nog.
Med maken på beklagligt hångelfritt avstånd firade jag dagen med att gå på maskeradparty. Vännen med fashionögonen och hans likaledes fashionabla väninna ordnade party med venetianska masker, mysbelysning, lajvtrummis och eldkastare. De är proffs de där två, och alldeles för moderna, vågade och proffsiga för den här stan. Det var en underbart glädjefokuserad fest utan direkt kärlekstema.
Men ryktena nämnde sexorgier, satanism och dekadens! Ogudaktighet och snusk! Något jag helt lyckades missa.
Vi dansade, pratade och gled runt i blått,  rött och grönt ljus halva natten. Inte ens jag gamla tanten kom hem innan tre.
Fast nog hade det suttit fint med en make att gå hem och vara ogudaktig med?

Flickors utbildning

Idag hade jag ett jätteintressant samtal med en sociologidoktorand från Tanzania om hennes avhandlingsprojekt. Hon skulle presentera sitt projektförlag på ett seminarium nästa vecka och var mycket engagerad. När hon förstod att jag var senior undrade hon vad jag trodde om hennes projekt.
Avhandlingen skulle handla om flickors utbildning och dess effekt på samhället.
Jag sa att jag tyckte att det var ett viktigt och intressant ämne men att det nog var viktigt att kolla hur området beforskats förut för att se till att detta projekt tillför ny kunskap. Att det är viktigt att finna "The Gap" och låta ens avhandling fylla det hålrummet. Och så undrade jag om hon funnit något hålrum.
Jodå, det hade hon. Hon skulle undersöka de negativa konsekvenserna av flickors utbildning.
...
.......
Ehrm ... Negativa (SIC!)
De är många.
Och kvinnan kunde agiterat räkna upp dem: Senare barnafödande, många ensamstående mammor, gamla kulturella roller som dör ut, drogberoende och arbetslösa män, våldsutvecklingen i samhället och minskad religiositet.

Jag erkänner att jag blev stum för ett ögonblick. Eller kanske två.
Det ligger säkert nåt i det. Med kvinnor äntrandes arbetsmarknaden finns inte behov att anställa knarkande män, Om knarkande arbetslösa män är det enda äktenskapsmarknaden har att bjuda är det inte konstigt att välutbildade kvinnor väljer att vänta med barn eller skiter i fasta relationer. De gamla ojämlika strukturerna i de gamla stammarna kanske förtjänar utdöende. Och det är säkert så att ett sånt hot mot det patriarkala samhället kan kännas som ett hot mot vissa män som då tar till våld i frustration. Och jo, utbildade samhällen tenderar att tappa sin Gudstro och istället förstå sin värld.
Men ändå...

Jag sa inget. Bara att det var en ovanlig twist som nog hade sitt hål att fylla. Och att forskning väl också bör få vara lite provokativ.

Malindi - Little Italy

Hela familjen inklusive barnens mormoder var på plats i Kenya och efter julfirandet unnade vi oss lite jullovssemester. Seychellerna och Moçambique fanns bland de planerade målen, men tillslut hamnade vi i Malindi, en liten stad vid kenyanska kusten, ungefär så långt norrut man vågar sig som vit för att inte få huvudet avhugget av arga islamister eller barnen kidnappade av somaliska sjörövare.
Resan dit gick via matatu till Nairobi följt av tåg till Mombasa och ny mataturesa slutligen till Malindi. Tåget var en museiklenod från 60-talet och spåren en nostalgisk företeelse från tidig engelsk kolonialtid. Rälsläggningen i början av 1900-talet tog många människoliv och 100 av de mest spektakulära dödsfallen stod "de människoätande lejonen från Tsavo" för. Det var två lejonhannar som gäckade spårläggarna i det område som numera är Tsavo Nationalpark.
Vad problemen består av nu är en dåligt underhållen maskinpark och ålderstigen räls. Så elva timmar sent, tidigt på morgonen istället för tidigt på kvällen avgick tåget från Nairobi station. Två timmar senare serverades engelsk frukost på vita dukar i restaurangvagnen.
Resan var varm och svettig och rätt sömndrucken, men gick genom vackert landskap och bjöd på både elefant och zebror. Vissa sträckor klarade tågsettet bara en hastighet på 30km/h så när vi anlände slutstationen var vi 16 timmar sen, istället för vettig morgontid anlände vi stationen i Mombasa strax efter midnatt.
Men slutligen anlände vi till Malindi. Staden kallas i folkmun för Little Italy och platsen är onekligen ett märkligt fenomen med mängder av italienska restauranger, skyltar, turistmaterial och menyer på italienska, en inhemsk befolkning som lärt sig en försvarlig mängd italienska och en mängd åretruntboende italienare som knappt kan ett ord engelska (än mindre kiswahili). Under den ekonomiska krisen på 80-talet översvämmades staden av italienare som önskade leva billigt och en del ljusskyggt maffiafolk som önskade valuta för sina investeringar. Så här byggdes äckligt stora villor, restauranger och lyxhotell och i 30 år har staden haft sin storhetstid. Nu har Italien åter drabbats av lågkonjunktur och medelklassen har inte längre råd att fara på Afrikasemester. Det har Malindi dock inte riktigt fattat ännu. Här serveras bufféer som om hotellen är fullbelagda och här fann vi fler högklassiga italienska restauranger än vi gjorde på vår resa i Italien för några år sedan. Och i ett land som Kenya där god glass annars bara går att uppamma i huvudstaden var det fantastisk att få sig lite sorbet till livs.
Så vi hade soliga, glada, lata dagar med varma bad, fina stränder, god mat och hastig solbränna.
Och vill ni ha heta restaurangtips så äter ni på La Malindina, med The Old Man And The Sea på god andraplats. Säga vad man vill om italienare (och det fanns det taxiförare som gjorde ljudligt), men mat,  det kan dom!!
Bor gör ni så långt söderut i stan som möjligt så ni undviker flodutloppet som fyller vågorna med lervälling.
Transport sker med tuktuk om ni kommer i grupp, eller motorcykel om ni är själva. Gör en extra ögoncheck och sniff av föraren så undviker ni de värsta kat-tuggarna och haschreggaetomtarna.
Happy vacation!!!!

Jul, jul, strålande jul!

I Svealand sätter Sverigedemokraterna och Björn Söder agendan. Folk måste assimileras för att bli svenskar. Det innebär att överge språk, vanor, kultur,  traditioner och religion. Då blir vi rena och harmoniska.
Typ.
Fast jag vet inte om det just är människor som smälter in som är de roligaste här i världen. Och jag har ju aldrig riktigt varit så bra på att passa in.
Så så här i jultider försöker jag få till lite julstämning. Jag plockar lite av varje, jag gillar traditioner men jag är inte traditionalist. Det får gärna vara cermoniellt och glittrigt, dofta kanel och apelsiner, men det behöver inte vara samma och svenskt hela tiden. Men det behöver inte vara majsmjöl och kackerlackor heller. 

Så vi julfirar. Sjunger julsånger på luciavis, fast utan Kukluxklanstjärngossar. gör misslyckade egyptiska pepparkakspyramider och bränner mig på det varma sockret, se där: tradition!! Julmatsplanerar. Lax finns inte. Men Yorkshirepudding ska vi fixa. Skinka saknas men köttbullar blir det. Prinskorv hittade jag faktiskt. Och ansjovis finns. Cola är nästan julmust. Och vi har smuggelgorgonzola till ostbrickan. Med saffran köpt på ICA hemmavid får vi till lussebullar som trotsar höghöjdsbakningsproblematiken och jäser fint.
Julgranen är gjord av glitter men lyser fint. Och i år julrimmar jag på engelska, så lite majsgrötsrim blir det i alla fall...
Och jag är en rätt så halvuselt assimilerad invandrare. Men det är okay.  För vi lever i en global värld och Björn Söder är en relik som borde ställas ut på Skansen.
Titta, en nationalist!! Så pittoreskt. Och 1930-taligt!
God jul på er.

God jul och gott nytt år!

Imorgon är vi åter samlade som familj och kan krama om varandra.
Maken är på väg mot den afrikanska kontinenten as we speak.
Tillsammans firar vi jul och nyår i Kenya.
Eftersom postgången inte riktigt tillåter några julkortexcesser från Kenyaland och julbreven blivit mitt signum meddelas härmed att ni kan följa nedanstående länk för att finna årets julbrev:
Ha en riktigt god jul och ett gott nytt år!

KRAM!