Trädgårdsodling vid ekvatorn.

Klimatzoner

Det är onekligen en sak som är oemotståndlig med att leva i Kenya och det är odlingsklimatet.
Nu är ju landet stort och mycket varierat så odlingsmöjligheterna ser väldigt olika ut i olika delar av landet, från öken i norr till områden av tropiskt klimat, savann och bördig vulkanjord i höglänta slätter runt Rift Valley. Eldoret ligger i en av Kenyas svalare delar, Vi bor i anslutning till Rift Valley, den stora vulkaniska dalsgångspricka som skär in i Kenya ända uppifrån Jordanien och ner genom Etiopien och här är det grönt året om. Men solen steker inte sönder grödor utan det här är ett perfekt område att odla.
Överallt ligger fält med små och medelstora majsodlingar och små vetefält. Och några bananplantor, kål, spenat och bönor odlas i mångas hushåll. Därill finns böljande kullar med te- och kaffeplantager och större sockerrörsodlingar. Riktigt stora åkerfält som är vanligt i många europeiska länder finns det rätt lite av. Och risken att ägarna till de odlingarna stavas Del Monte eller nåt ruskigt brittiskt tebolag är rätt stor.
Icke desto mindre växer det fantastiskt bra här.
Har man bara tillgång till vatten finns fina skördar att hämta.
Tyvärr är det dåligt med fröer. Kenyas medelklass är ung och varierad konsumtion är en lyx. Basmaten är majsgröt, bönor, ärtor, spenat, lök, kål, matbananer, ris och chapati (platt ojäst vetebröd som ser pannkaksliknande ut). Väldigt få kenyaner varierar sig nämnvärt matmässigt och fröaffärernas hyllplan är en sorglig reflektion av detta.

Minibananer

Ananas

Jag har skickat ut folk på expedition att hitta fröer och sticklingar hos släktingar ute i byarna och har lyckats dra ihop en försvarlig liten trädgårdsodling med ananas, bananer, passionsfrukt, jordgubbar, smultron och physalis, squash, pumpa, paprika och chilipeppar, morötter, rödbetor, spenat och kål.


Och vi har managu och nderema som är traditionella kenyanska grönbladiga grönsaker som är finfina att göra pesto på. Jag lyckades också hitta rabarber av en slump hos grannen. Där fanns det också fläder i trädgården, men det har jag inte lyckats få några överlevande sticklingar av ännu.

Managu

Nderema

På trädsidan har vi planterat avokado, mango, loquat (japansk mispel), citron, apelsin och trädtomat. Vi har också blomstrande bougainvilla, hibiskus, änglatrumpet och andra blomster jag tyckte såg fina ut på plantskolan och bara måste få med mig hem.





Och den där lilla fåniga julstjärnan man har i svenska jugrupper växer som en trädbuske här och den har vi satt sticklingar av längs hela vår yttermur. Bambu finns i ett hörn av trädgården och en rätt imponerande örtträdgård har tagit sig. Där finns timjan och rosmarin, persilja, koriander, kummin, basilika, gräslök och vitlök. Fast därifrån är flera av fröerna faktiskt från Sverige för jag kunde verkligen inte hitta mycket örtfröer här. Salvian har jag äntligen lyckats hitta inhemska fröer till för de svenska vägrar verkligen att ta sig. Nya försök att få liv i ingefära skall tas så fort de groddar sig i skafferiet. Och mejram och libsticka är jag fortfarande på jakt efter.

Nyrensad örtträdgård

Kronärtskockeogräs

Senaste överraskningen var faktiskt ogräset som jag tänkt rensa bort flera gånger men som visade sig äntligen efter många månader vara den kronärtskocka vi satte för länge sedan men gav upp hoppet om. Den första hade vi på den hemlagade pizzan härom dagen!

Allra mest saknat från den svenska trädgården är bär och frukter: svarta, vita och röda vinbär, krusbär, blåbär, hallon och björnbär som jag är övertygad om skulle växa och frodas väl här. Kanske plommon och bigarråer. Och både vindruvor och persikor borde ju rimligen kunna växa finfint här? Och tycker jag det borde finnas fler inhemska bär eller märkliga frukter som lokalbefolkningen känner till men hittills har jag gått bet på den fronten. Och LITE svenska fröer måste man väl få ta hit utan att förstöra ekolivet här totalt??

Allt som allt är det helt fantastiskt lyxigt att kunna få odla året om.

Värdegrundsdiskussion

Idag har jag haft en värdegrundsdiskussion med min 4-åring. Hon initierade själv samtalet. Kanske för att hon faktiskt funderade över det rätta i det beteendet hon sett.
- Mamma, när någon är ledsen, då sjunger man för dem.
- Ja det kanske man kan göra, då kanske de blir gladare? svarar jag.
- Fröken säger vi måste sjunga.
- Jaså, vad sjunger ni då?
Glatt, med lite retlig röst och nån slags Robyn-aktig melodi sjunger hon:
- Cry baby, cry, sitting on the toilet, drinking Coca Cola!
- Uhurm... Ok. Tror du den som gråter blir glad då?
- Hm.
- Tror du man kan göra nåt annat än att sjunga, tror du?
-Ja,  Fröken säger att man ska sjunga sången när nån gråter, men annars kan man skratta också. Åt den som gråter. Man får inte gråta i klassrummet.
- Men oj...
20 minuters samtal om varför man gråter och vad man kan göra för att vara snäll mot den som gråter följer.
Och därmed fick det märkliga skrattbeteendet sin förklaring, att folk man möter har en tendens att skratta på bussar och i klasserna på universitetet när det känns som jobbigast att de gör det. Jag har tolkat det som att det inte direkt är av elakhet utan mer som att man byter det jobbiga mot skratt, men att det inom mig mest gör ont. Men nu vet jag hur man lär sig det hela...

Kristen värdegrund säger det sig ha i den skolan. Jag är förvisso en simpel ateist, men jag är lite tveksam jag...

Kenyansk sjukvård

Kenyansk sjukvård ser väldigt olika ut i olika delar av landet, i stad och på landet och mellan olika inkomstgrupper. I byarna finns små betongbyggnader som är omöjliga att hålla rena från allt rödaktigt damm som tar sig in överallt. Om nån kyrka förbarmar sig över stället kanske det finns lite utrustning. I stan finns offentliga sjukhus som mer kan betraktas som ohälsosamma smitthärdar; dåligt underhållna lokaler, dåligt planerad mottagning av patienter så de blandas med andra sjukdomsgrupper och inte så sällan minst tre patienter per sjukbädd, och då är det ingen statistisk siffra utan det faktiska antalet patienter som ligger/sitter i sängen. Men här finns också fina, fräscha privatsjukhus med massor av utrustning. Inte alltid utrustning som personalen vet hur man använder, men modern och förhållandevis steril.

Inom privatsjukvården är varje besök ganska så lika. Valfria delar av blodtryck, puls, saturation och temp mäts. Vanligen med rackig utrustning som gärna blinkar och piper, men snarare för att indikera att en sladd är felinsatt än för att apparaten är high-tech. och utan att personalen kompenserar för att man t. ex tar tempen under armen istället för i baken, eller dubbelcheckar om det uppmätta värdet känns realistiskt eller ej. Till ett privatsjukhus blir man ofta överremissad av den läkaren som arbetar på det offentliga sjukhuset på förmiddagen och det privata på eftermiddagen. På privatsjukhuset får man träffa doktorn. Det är ett kort besök där det ställs för få anamnesfrågor och det inte undersöks särskilt mycket. Det flesta besök går ut på att doktorn skickar remiss ut till labbet för att screena för malaria, tyfoidfeber, hepatit eller HIV. Och så tar man ett allmänt blodstatus. OM det visar nåt särskilt på nåt av testen så kan man få gå igenom nån extra procedur, såsom urinprov, ultraljud och dylikt. Annars får man träffa doktorn igen som skriver ut en dekokt av tre eller fyra mediciner. En är alltid bredspektrumantibiotika, en är alltid nåt smärtstillande och sen kan man få nån antiamöbamedicin eller nåt annat valfritt som nåt slags hagelgevärsskott mot nån okänd fiende. Vissa av medicinerna får läkaren provision på.
Ytterst sällan går man ut från sjukhuset med en diagnos. Ytterst sällan har man någon aning om varför man mår som man gör. Och i de flesta fall biter antibiotikan. Eller viruset viker hädan helt av sig själv, i lagom tid för att man ska tycka att bredspektrumantibiotika is da shit.

Vid allvarligare fall är dialys en populär favorit. Det används på ett klassiskt humoralpatologiskt vis för att bota en kropp vid osunda vätskor. Man byter helt enkelt ut blodet en vända och sen är patienten botad och kan åka hem...
... Och dö. Som grannens kusin. Som kom in med något jag misstänker vara en stroke: paralys och konstigt tal. Lite dyr dialys på det och hemgång. Räkning med hem och hej och adjö.

Jag har en osund relation till sjukdomar. Jag har en lätt hypokondrisk tendens som jag mycket aktivt försöker självterapera genom att hålla mig (och mina barn) ifrån att söka sjukvård i tid och otid. Det funkar stundvis helt utmärkt. Sällan är folk tillnärmelsevis så sjuka som de tror att de är. Tillsammans med ett bra vaccinationsprogram är det en bra strategi. Så växer ibland symptomen över självförnekelsegränsen och jag söker ändå sjukvård. Utan att bli klokare. 

Så nu ligger jag i sängen med jojofeber, inga förhöjda blodkroppar, lågt blodtryck, dåliga levervärden, huvudvärk, diarré och nåt smärtsamt krampliknande  i sidan. Och jag är malariatestad och tyfoidtestad och hepatittestad och ultraljudsundersökt. Och varken jag eller sjukvården har nån susning vad det är. Men bredspektrumantibiotika har jag fått. Och det hjälper säkert.
Alltmedan multiresistenta bakterier dödar fler och fler på sjukhus runt om i världen.

Och den rädsla jag känner inför ett sjukhusbesök här i Kenya istället för den trygghet jag känner inom svensk sjukvård ger ytterligare en frossbrytning till de märkliga sjukdomssymptomen.

Sweet dreams are made of cheese!

Jag tror att mat är den del av kulturen som är allra svårast att skaka av sig.
Klädstil, högtidsdagar, sånger, ritualer, kommunikationssätt; allt sånt där är jag tämligen villig att ompröva, gladeligen testa nytt och finna det fascinerande, vackert och intressant.
Likaså är jag ingen fegis vad gäller nya smaker och ingredienser. Men att  helt avstå den mattradition jag växt upp med? Nä, där går min assimilationsgräns..
Och jag är ingen renrasig nordeuropé. Jag längtar inte kroppkakor och surströmming, rårakor och falukorv. Jag är fostrad i medalhavsk mattradition med provençalska kryddor och goda råvaror. Jaktlyckan har försett min familj med vilt och skogssvamp, gården har gett primörer och hemkramat, namngiven kött av djur som mått fint i livet och smakar gott därefter. Mejerivaror som riktigt smör, fet grädde, crème fraiche och 50 shades of cheese ger livet dess mål och mening. 

Därför fyller maken resväskan med välfruset, hängmörat hästkött, en jättebatong salami och gorgonzola för själen. Därför torkar modern trattkantareller och packar parmesan att ta med till julklapp. Och därför går jag på upptäcktsfärd i de dyra exportdiskarna i vitingaffären i stan för att hitta något som tillnärmelse liknar något annat än en dålig ursäkt för ost. Och blir glad när jag hittar en gouda som smakar absolut noll men som beter sig som ost, smälter som ost, håller formen som ost. Allt emedan jag drömmer om kittost, Saint Agur, granbarksost, Västerbotten, lagrad grevé och en alldeles vanlig men mogen camembert. 

Och kanske är det faktiskt osten som får mig att slutligen flytta hem igen. 

 

Det är dags!!

Så är det då dags att välkomna Kenyas första logopedstudenter! Tre tappra kvinnor: en nunna med specialpedagogisk bakgrund, en kvinna som arbetat med autismpatienter i Tanzania och en arbetsterapeut med psykoterapeututbildning som idag registrerat sig för en tvåårig masterutbildning i logopedi!!
De anar inte hur hjärtinnerligt välkomna de är efter två års förberedelser!!!
Yes!! We are up and running!!!!

Flyktingfrågan

I nordöstra Kenya, nära somaliska gränsen ligger Dadaab. Det är världens största flyktingläger. 350.000 människor bor i tält i denna del av landet som omväxlande plågas av torka och av översvämningar. Den allra största delen av dessa flyktingar är kvinnor och barn och de har primärt flytt från inbördeskriget i Somalia.
Dadaab räknas som Kenyas fjärde största stad i och med antalet medborgare i lägret.
Och det här är inte Kenyas enda flyktingläger. Landet finns med på 10-i-topp-listan (vissa år 5-i-topp) av de länder som tar emot flest flyktingar och per capita går det c:a 70 medborgare per flykting. Kenya ligger nära flera av de stora krutdurkarna i världen: Somalia, Sudan och Kongo.
Kenya är inget rikt land och lägerna drivs bland annat av UNHCR. Det är hit, till länder i tredje världen, som över 85% av alla jordens över 50 miljoner människor som är på flykt kommer.
Och så  grufsas det i Sverige över flyktingmottagningen. Perspektiv är därför rätt bra att ha. 

Nä, vi tar inte emot alla flyktingar. De flesta stannar inom de länder de kommer från, men förhoppningsvis når de tryggare områden, andra tar sig över gränsen till sina grannländer. För när bomberna faller och krigsbrott är vardag då tar man sina barn och försöker komma därifrån. De flesta flyr inte långt. De flesta vill bara hem igen så fort det går.

Här finns statistik över världens flyktingmottagande. Sverige sköter sig relativt väl och vad gäller integration är vi duktiga även om det finns mycket kvar att göra. I integrationsindexet MIPEX ligger vi t.ex i topp! Om det kan man läsa här på Röda Korsets hemsida, eller gå direkt till MIPEX' hemsida. 

Och överallt i Sverige börjar det poppa upp gräsrotsinitiativ som jag tror kommer att göra stor skillnad: Läxläsning, språkstöd, matlagning, idrott, etc. Du kan själv kontakta din kommun, Röda korset, Stadsmissionen eller andra hjälporganisationer i din kommun för att se vad du kan hjälpa till med. Integration är ju inget som invandrare kan göra själva, det måste ju finnas lokalbefolkning som vill integreras med dem!!

I slutändan vill folk inte alls helst av allt komma till Sverige. Vi pratar ett konstigt språk som är tämligen svårt att lära sig för många andra språkgrupper och vi har en tuff arbetsmarknad om man saknar språkkompetens, och väldigt få okvalificerade jobb. När jag nån gång kommer hem till Sverige är det detta område inom logopedin som intresserar mig mest: Att hjälpa till att få struktur i språkundervisningen för invandrare utifrån lingvistiska principer.  

Spatial orientering

Många logopeder känner igen sig i min kognitiva svaghet: svårigheten att spatial orientera sig. De flesta lysande logopeder jag känner har problem att hitta vägen, ge och tolka spatiala beskrivningar, etc. Jag har en alldeles privat hypotes om att cellvandringen under fosterstadiet välförsett de lingvistika områdena medans de spatiala områdena har förblivit underutvecklade. Jag har givetvis bara anekdotisk bevisföring att anföra för denna hypotes, Men jag känner ganska många logopeder...
Nåväl, till sak: I Kenya saknas gatunummer och adresser. I många formulär finner man formuleringen "neighborhood" och på den raden kan man skriva alltifrån "vid floden", "mittemot det blå huset" till "nära guvernörens ställe".
Här och där i själva centrum finns det några centrala gatunamn, men inga gatunummer. Och varken mäklare eller taxichaufförer brukar kunna dess namn.
När man ska instruera taxichaufförer och motorcykeltaxiförare är det därför snarare visuella landmärken och semantiska ledtrådar som gäller. "Kör till Café Sizzler" . "Det är det fullvärdiga huset på samma gata som snabbköpet Nakumat" . "Stanna vid Zionmall-gallerian" .
Och faktum är att det här sättet att orientera sig passar mig mycket bättre. Jag har relativt god koll på stan och kan både hitta och beskriva vart jag ska eller var ställen ligger.
Men brev, de levereras till ens postbox, inte till nån fysisk hemadress. För det har jag ju ingen.