Vad franska alla blev...

I Frankrike mejar terrorister ner heavy metalfans på en konsert. Och de skjuter på restauranger. Och de hade biljetter till en fotbollsmatch och kunde ha mördat många många fler. Helt fruktansvärt var det. För det är det: FRUKTANSVÄRT, när folk mördas.
Och vad franska ni blev allihop.
Profilbilder går i tricolorens färger. På pubar och i lägenheter vajar den gamla revolutionens bloddoppade franska flagga högt. I min hemstad Linköping flaggar man t.o.m offentligt på värmeverkets elektroniska reklamtavla och på vattentornet som ståtar på en kulle i staden. .
Ni kanske alla är heavy metal fans, vad vet jag? Det kanske var era nära och kära som dog. Ni kanske kände smekmånadsparet som nästan var i området och hade bokat en lyxrestaurang dagen efter i det område där det sköts. Vad vet jag?
Vad jag vet är att inga flaggor byttes i sympati när 147 studenter sköts ihjäl här på mitt kenyanska systeruniversitet Garissa i våras.
De var studenter. Ni kanske inte har varit studenter så det känns tillräckligt nära er när ni hör om terrorister som löper amok över ett  universitetsområde?
Linköping visade ingen större solidaritet med offren i Garissa. Trots att Linköpings universitet och landstinget i staden faktiskt har samarbete med kenyanska universitet, vilket hade kunnat föra dåden lite närmare.
Heavy metal kanske är liksom mer er grej. Eller vita européer. Inte svarta afrikaner?!

Och kenyanerna får ju faktiskt skylla sig själv som ligger så nära Somalia. Frankrike är ju mer oskyldigt. Och europeiskt.

När i helvete ska vår värld bli verkligt global?
När ska vi inse att vi alla är i den här skiten tillsammans?
När ska alla liv värderas??!

Minns Garissa. Minns varenda ställe där oskyldiga människor dött för att människor glömt att vi alla är människor bland människor.
Här är mitt blogginlägg från i våras om universitetsattacken.
Och ja, det finns fler attacker att minnas. En i Libanon alldeles nyss t. ex.

Och visst var det alldeles fruktansvärt att folk sköts i Paris. Som det alltid är när folk mördas. Folk ska inte skjutas. Vi ska spela musik och baka kakor tillsammans. Våra barn ska leka och våra ungdomar hångla  tillsammans. Vi ska lära varandra att laga mat och simma och spela kort.
Vi ska inte slå, döda, eller bränna ner varandra. 

#NoMoreFuckingPraying #TakeCareOfTheEscapingRefugees #ItsAGlobalWorld #StopWar

Det indiska Kenya

I Kenya finns en indisk minoritetsbefolkning som utgör cirka 2% av den kenyanska befolkningen. De flesta av dem är tredje- och fjärdegenerationens kenyaner.
Indierna har som resande handelsmän handlat med Östafrika sedan över 2000 år tillbaka. Kenyas största hamnstad Mombasa har varit den östra porten in i Afrika i millenier. Frukt och kryddor, metaller, ädelstenar och slavar har köpts och sålt och skeppats i dessa hamnkvarter sedan urminnes tider. Men de indier som idag lever i Kenya härstammar till största delen från slutet av 1800-talet då britterna initierade ett vansinnesprojekt: att bygga den Ugandandiska järnvägen, ofta kallat "The Lunatic Express". 

Det här projektet var i hög grad ett slaveriprojekt, men se slavar sysslade inte den upplysta världen med i det moderna 1890-talet. Istället skeppades tusentals indier till Östafrika för projektet. Bland indierna fanns välutbildade ingenjörer och grovarbetare som tålde arbete i tropiskt klimat. Många av arbetarna kom på "indenture"-kontrakt. Jag vet faktiskt inte vad man kallar det på svenska. I efterdyningarna av slaveriet skapades en typ av "skuldebrev" som anställningsform. De kontrakten kunde ges istället för fängelsestraff, som betalning av skulder, som betalning till familjer med en son eller dotters arbete som "pant"  eller helt enkelt som en desperat stataraktig form av arbetskontrakt. Arbetsvillkoren var givetvis usla för merparten av de indier som kom till Östafrika för att uppfylla britternas galna järnvägskapplöpning gentemot de kolonialierande tyskarna. Vansinnesprojektet var dyrt och löpte genom otillgänglig terräng. 2500 indiska arbetare dog. Totalt ca fyra arbetare per mile järnväg. I malaria, svartfeber, mat- och vätskebrist, uppätna av lejon (SIC! Minst 25 dog p.g.a "De människoätande lejonen i Tsavo". Tsavo är för övrigt numera en nationalpark där min make är med i ett projekt med sensorer för att skydda vilddjuret från tjuvjägare.)
Är man särskilt intresserad av den här spännande tiden och detta vansinnesprojekt kan man läsa en hel del fascinerande berättelser här. 

Många av indierna blev kvar i Kenya och anställdes inom järnvägsverksamheten. Århundraden av handel, stora sociala nätverk och goda kontakter i hemlandet gjorde att många indier klarade sig bra i det nya landet efter järnvägsbyggets slut och idag tillhör stora delar av den indiska befolkningen i hög grad landets medelklass och övre medelklass och de får ekonomin att rulla. C:a 40% av alla företag i landet ägs av indiska kenyaner och det är de som importerar och anställer och håller kommers och arbetsmarknad vid liv. Deras barn är i hög grad välutbildade och den yngsta generationen börjar t.o.m få lite välfärdssjukdomar som fetma och hjärt- kärlsjukdomar.
De är inte särskilt välintegrerade och de bor inte så sällan i områden som får namn som West India. De uppför husen åt de egna och de har särskilda skolor och sjukhus i de städer som är stora nog för detta. De är som främlingar plägar vara inte alltid så väl sedda, men deras välstånd ger väl ändå viss respekt. Blandäktenskap är högst ovanligt och frukterna av tillfälliga föreningar mellan svarta kenyaner och indiska kenyaner är inte helt ovanliga på barnhemmet. Man kommer inte hem till mamma med en blandunge (hur bedårande söta de barnen än må vara!!)
Så varför denna utläggning om kenyanska indier? Jo, ikväll firar vi Diwali, den indiska ljusfestivalen. Min dotter går på en indisk skola och Kenyas allra bästa mat är den som indierna lagar. Indierna är lättpratade och kanske delar de delvis ett slags utanförskap som jag kan känna igen.
Och sen, vad kan vara fel med lite pyroteknik en onsdagskväll i november??!

We go bananas!!

 

Vi har skördat våra egna bananer!! Vi planterade plantorna i februari 2014 och de växte så man faktiskt snudd på kunde se dem växa.

En av de bästa dagarna växte den dryga en halv decimeter på ett dygn! Sedan måste man vänta på att första skottet kommer, för moderplantan bär aldrig frukt har jag fått lära mig.

Nu, drygt 1,5 år senare bär plantan frukt och är redo att skördas. De översta bananerna på stocken är mogna och man måste skörda innan de ruttnar. Jag skördade minsann själv med en "panga", den kenyanska varianten på machete. Det var rätt häftigt att hugga i stammen som är lite som ett bamburör. Kanske ingen supermanhandling direkt, men lite småmacho känner man sig ju ändå med en machete i näven!! Pangas är ett himla användbart redskap som används till alltifrån gräsklippning, vedhuggning, häckklippning, och bananskördning till att misshandla näsor och öron av varandra. Imponerande är det att se trädgårdsskötarna runt omkring klippa helt jämna häckar med enbart ögonmått och hugg med ett järnblad. Och kirurgerna på sjukhuset har visat mig foton på hur det ser ut när man syr ihop pangamisshandlade patienter hela igen. En tämligen imponerande om än rätt vidrig syn kan jag säga.
Men tillbaks till bananerna.
När man huggit ner stocken delar man upp skörden i mogna och omogna bananer. De mogna åt vi direkt! Men sedan stänger man in stocken med de omogna bananerna i en säck i skafferiet så mognar de på en liten vecka.

Det finns över 1000 sorters bananer i världen men bara hälften är ätbara och ett tjugotal odlas till kommersiell försäljning. Vi har satt våra favoritbananer. Det är minibananer av typen Manzano, eller äppelbananer. De blir knappt en decimeter långa och de är inte lika banankvalmiga som "vanliga" stora bananer utan smakar sött men lite fruktigt, syrligt, äppligt på samma gång.
Rätt skönt exotisk känner man sig av att skörda egna bananer måste jag säga!!!

Trädgårdsodling vid ekvatorn.

Klimatzoner

Det är onekligen en sak som är oemotståndlig med att leva i Kenya och det är odlingsklimatet.
Nu är ju landet stort och mycket varierat så odlingsmöjligheterna ser väldigt olika ut i olika delar av landet, från öken i norr till områden av tropiskt klimat, savann och bördig vulkanjord i höglänta slätter runt Rift Valley. Eldoret ligger i en av Kenyas svalare delar, Vi bor i anslutning till Rift Valley, den stora vulkaniska dalsgångspricka som skär in i Kenya ända uppifrån Jordanien och ner genom Etiopien och här är det grönt året om. Men solen steker inte sönder grödor utan det här är ett perfekt område att odla.
Överallt ligger fält med små och medelstora majsodlingar och små vetefält. Och några bananplantor, kål, spenat och bönor odlas i mångas hushåll. Därill finns böljande kullar med te- och kaffeplantager och större sockerrörsodlingar. Riktigt stora åkerfält som är vanligt i många europeiska länder finns det rätt lite av. Och risken att ägarna till de odlingarna stavas Del Monte eller nåt ruskigt brittiskt tebolag är rätt stor.
Icke desto mindre växer det fantastiskt bra här.
Har man bara tillgång till vatten finns fina skördar att hämta.
Tyvärr är det dåligt med fröer. Kenyas medelklass är ung och varierad konsumtion är en lyx. Basmaten är majsgröt, bönor, ärtor, spenat, lök, kål, matbananer, ris och chapati (platt ojäst vetebröd som ser pannkaksliknande ut). Väldigt få kenyaner varierar sig nämnvärt matmässigt och fröaffärernas hyllplan är en sorglig reflektion av detta.

Minibananer

Ananas

Jag har skickat ut folk på expedition att hitta fröer och sticklingar hos släktingar ute i byarna och har lyckats dra ihop en försvarlig liten trädgårdsodling med ananas, bananer, passionsfrukt, jordgubbar, smultron och physalis, squash, pumpa, paprika och chilipeppar, morötter, rödbetor, spenat och kål.


Och vi har managu och nderema som är traditionella kenyanska grönbladiga grönsaker som är finfina att göra pesto på. Jag lyckades också hitta rabarber av en slump hos grannen. Där fanns det också fläder i trädgården, men det har jag inte lyckats få några överlevande sticklingar av ännu.

Managu

Nderema

På trädsidan har vi planterat avokado, mango, loquat (japansk mispel), citron, apelsin och trädtomat. Vi har också blomstrande bougainvilla, hibiskus, änglatrumpet och andra blomster jag tyckte såg fina ut på plantskolan och bara måste få med mig hem.





Och den där lilla fåniga julstjärnan man har i svenska jugrupper växer som en trädbuske här och den har vi satt sticklingar av längs hela vår yttermur. Bambu finns i ett hörn av trädgården och en rätt imponerande örtträdgård har tagit sig. Där finns timjan och rosmarin, persilja, koriander, kummin, basilika, gräslök och vitlök. Fast därifrån är flera av fröerna faktiskt från Sverige för jag kunde verkligen inte hitta mycket örtfröer här. Salvian har jag äntligen lyckats hitta inhemska fröer till för de svenska vägrar verkligen att ta sig. Nya försök att få liv i ingefära skall tas så fort de groddar sig i skafferiet. Och mejram och libsticka är jag fortfarande på jakt efter.

Nyrensad örtträdgård

Kronärtskockeogräs

Senaste överraskningen var faktiskt ogräset som jag tänkt rensa bort flera gånger men som visade sig äntligen efter många månader vara den kronärtskocka vi satte för länge sedan men gav upp hoppet om. Den första hade vi på den hemlagade pizzan härom dagen!

Allra mest saknat från den svenska trädgården är bär och frukter: svarta, vita och röda vinbär, krusbär, blåbär, hallon och björnbär som jag är övertygad om skulle växa och frodas väl här. Kanske plommon och bigarråer. Och både vindruvor och persikor borde ju rimligen kunna växa finfint här? Och tycker jag det borde finnas fler inhemska bär eller märkliga frukter som lokalbefolkningen känner till men hittills har jag gått bet på den fronten. Och LITE svenska fröer måste man väl få ta hit utan att förstöra ekolivet här totalt??

Allt som allt är det helt fantastiskt lyxigt att kunna få odla året om.

Värdegrundsdiskussion

Idag har jag haft en värdegrundsdiskussion med min 4-åring. Hon initierade själv samtalet. Kanske för att hon faktiskt funderade över det rätta i det beteendet hon sett.
- Mamma, när någon är ledsen, då sjunger man för dem.
- Ja det kanske man kan göra, då kanske de blir gladare? svarar jag.
- Fröken säger vi måste sjunga.
- Jaså, vad sjunger ni då?
Glatt, med lite retlig röst och nån slags Robyn-aktig melodi sjunger hon:
- Cry baby, cry, sitting on the toilet, drinking Coca Cola!
- Uhurm... Ok. Tror du den som gråter blir glad då?
- Hm.
- Tror du man kan göra nåt annat än att sjunga, tror du?
-Ja,  Fröken säger att man ska sjunga sången när nån gråter, men annars kan man skratta också. Åt den som gråter. Man får inte gråta i klassrummet.
- Men oj...
20 minuters samtal om varför man gråter och vad man kan göra för att vara snäll mot den som gråter följer.
Och därmed fick det märkliga skrattbeteendet sin förklaring, att folk man möter har en tendens att skratta på bussar och i klasserna på universitetet när det känns som jobbigast att de gör det. Jag har tolkat det som att det inte direkt är av elakhet utan mer som att man byter det jobbiga mot skratt, men att det inom mig mest gör ont. Men nu vet jag hur man lär sig det hela...

Kristen värdegrund säger det sig ha i den skolan. Jag är förvisso en simpel ateist, men jag är lite tveksam jag...

Kenyansk sjukvård

Kenyansk sjukvård ser väldigt olika ut i olika delar av landet, i stad och på landet och mellan olika inkomstgrupper. I byarna finns små betongbyggnader som är omöjliga att hålla rena från allt rödaktigt damm som tar sig in överallt. Om nån kyrka förbarmar sig över stället kanske det finns lite utrustning. I stan finns offentliga sjukhus som mer kan betraktas som ohälsosamma smitthärdar; dåligt underhållna lokaler, dåligt planerad mottagning av patienter så de blandas med andra sjukdomsgrupper och inte så sällan minst tre patienter per sjukbädd, och då är det ingen statistisk siffra utan det faktiska antalet patienter som ligger/sitter i sängen. Men här finns också fina, fräscha privatsjukhus med massor av utrustning. Inte alltid utrustning som personalen vet hur man använder, men modern och förhållandevis steril.

Inom privatsjukvården är varje besök ganska så lika. Valfria delar av blodtryck, puls, saturation och temp mäts. Vanligen med rackig utrustning som gärna blinkar och piper, men snarare för att indikera att en sladd är felinsatt än för att apparaten är high-tech. och utan att personalen kompenserar för att man t. ex tar tempen under armen istället för i baken, eller dubbelcheckar om det uppmätta värdet känns realistiskt eller ej. Till ett privatsjukhus blir man ofta överremissad av den läkaren som arbetar på det offentliga sjukhuset på förmiddagen och det privata på eftermiddagen. På privatsjukhuset får man träffa doktorn. Det är ett kort besök där det ställs för få anamnesfrågor och det inte undersöks särskilt mycket. Det flesta besök går ut på att doktorn skickar remiss ut till labbet för att screena för malaria, tyfoidfeber, hepatit eller HIV. Och så tar man ett allmänt blodstatus. OM det visar nåt särskilt på nåt av testen så kan man få gå igenom nån extra procedur, såsom urinprov, ultraljud och dylikt. Annars får man träffa doktorn igen som skriver ut en dekokt av tre eller fyra mediciner. En är alltid bredspektrumantibiotika, en är alltid nåt smärtstillande och sen kan man få nån antiamöbamedicin eller nåt annat valfritt som nåt slags hagelgevärsskott mot nån okänd fiende. Vissa av medicinerna får läkaren provision på.
Ytterst sällan går man ut från sjukhuset med en diagnos. Ytterst sällan har man någon aning om varför man mår som man gör. Och i de flesta fall biter antibiotikan. Eller viruset viker hädan helt av sig själv, i lagom tid för att man ska tycka att bredspektrumantibiotika is da shit.

Vid allvarligare fall är dialys en populär favorit. Det används på ett klassiskt humoralpatologiskt vis för att bota en kropp vid osunda vätskor. Man byter helt enkelt ut blodet en vända och sen är patienten botad och kan åka hem...
... Och dö. Som grannens kusin. Som kom in med något jag misstänker vara en stroke: paralys och konstigt tal. Lite dyr dialys på det och hemgång. Räkning med hem och hej och adjö.

Jag har en osund relation till sjukdomar. Jag har en lätt hypokondrisk tendens som jag mycket aktivt försöker självterapera genom att hålla mig (och mina barn) ifrån att söka sjukvård i tid och otid. Det funkar stundvis helt utmärkt. Sällan är folk tillnärmelsevis så sjuka som de tror att de är. Tillsammans med ett bra vaccinationsprogram är det en bra strategi. Så växer ibland symptomen över självförnekelsegränsen och jag söker ändå sjukvård. Utan att bli klokare. 

Så nu ligger jag i sängen med jojofeber, inga förhöjda blodkroppar, lågt blodtryck, dåliga levervärden, huvudvärk, diarré och nåt smärtsamt krampliknande  i sidan. Och jag är malariatestad och tyfoidtestad och hepatittestad och ultraljudsundersökt. Och varken jag eller sjukvården har nån susning vad det är. Men bredspektrumantibiotika har jag fått. Och det hjälper säkert.
Alltmedan multiresistenta bakterier dödar fler och fler på sjukhus runt om i världen.

Och den rädsla jag känner inför ett sjukhusbesök här i Kenya istället för den trygghet jag känner inom svensk sjukvård ger ytterligare en frossbrytning till de märkliga sjukdomssymptomen.

Sweet dreams are made of cheese!

Jag tror att mat är den del av kulturen som är allra svårast att skaka av sig.
Klädstil, högtidsdagar, sånger, ritualer, kommunikationssätt; allt sånt där är jag tämligen villig att ompröva, gladeligen testa nytt och finna det fascinerande, vackert och intressant.
Likaså är jag ingen fegis vad gäller nya smaker och ingredienser. Men att  helt avstå den mattradition jag växt upp med? Nä, där går min assimilationsgräns..
Och jag är ingen renrasig nordeuropé. Jag längtar inte kroppkakor och surströmming, rårakor och falukorv. Jag är fostrad i medalhavsk mattradition med provençalska kryddor och goda råvaror. Jaktlyckan har försett min familj med vilt och skogssvamp, gården har gett primörer och hemkramat, namngiven kött av djur som mått fint i livet och smakar gott därefter. Mejerivaror som riktigt smör, fet grädde, crème fraiche och 50 shades of cheese ger livet dess mål och mening. 

Därför fyller maken resväskan med välfruset, hängmörat hästkött, en jättebatong salami och gorgonzola för själen. Därför torkar modern trattkantareller och packar parmesan att ta med till julklapp. Och därför går jag på upptäcktsfärd i de dyra exportdiskarna i vitingaffären i stan för att hitta något som tillnärmelse liknar något annat än en dålig ursäkt för ost. Och blir glad när jag hittar en gouda som smakar absolut noll men som beter sig som ost, smälter som ost, håller formen som ost. Allt emedan jag drömmer om kittost, Saint Agur, granbarksost, Västerbotten, lagrad grevé och en alldeles vanlig men mogen camembert. 

Och kanske är det faktiskt osten som får mig att slutligen flytta hem igen.