Kenyansk sjukvård

Kenyansk sjukvård ser väldigt olika ut i olika delar av landet, i stad och på landet och mellan olika inkomstgrupper. I byarna finns små betongbyggnader som är omöjliga att hålla rena från allt rödaktigt damm som tar sig in överallt. Om nån kyrka förbarmar sig över stället kanske det finns lite utrustning. I stan finns offentliga sjukhus som mer kan betraktas som ohälsosamma smitthärdar; dåligt underhållna lokaler, dåligt planerad mottagning av patienter så de blandas med andra sjukdomsgrupper och inte så sällan minst tre patienter per sjukbädd, och då är det ingen statistisk siffra utan det faktiska antalet patienter som ligger/sitter i sängen. Men här finns också fina, fräscha privatsjukhus med massor av utrustning. Inte alltid utrustning som personalen vet hur man använder, men modern och förhållandevis steril.

Inom privatsjukvården är varje besök ganska så lika. Valfria delar av blodtryck, puls, saturation och temp mäts. Vanligen med rackig utrustning som gärna blinkar och piper, men snarare för att indikera att en sladd är felinsatt än för att apparaten är high-tech. och utan att personalen kompenserar för att man t. ex tar tempen under armen istället för i baken, eller dubbelcheckar om det uppmätta värdet känns realistiskt eller ej. Till ett privatsjukhus blir man ofta överremissad av den läkaren som arbetar på det offentliga sjukhuset på förmiddagen och det privata på eftermiddagen. På privatsjukhuset får man träffa doktorn. Det är ett kort besök där det ställs för få anamnesfrågor och det inte undersöks särskilt mycket. Det flesta besök går ut på att doktorn skickar remiss ut till labbet för att screena för malaria, tyfoidfeber, hepatit eller HIV. Och så tar man ett allmänt blodstatus. OM det visar nåt särskilt på nåt av testen så kan man få gå igenom nån extra procedur, såsom urinprov, ultraljud och dylikt. Annars får man träffa doktorn igen som skriver ut en dekokt av tre eller fyra mediciner. En är alltid bredspektrumantibiotika, en är alltid nåt smärtstillande och sen kan man få nån antiamöbamedicin eller nåt annat valfritt som nåt slags hagelgevärsskott mot nån okänd fiende. Vissa av medicinerna får läkaren provision på.
Ytterst sällan går man ut från sjukhuset med en diagnos. Ytterst sällan har man någon aning om varför man mår som man gör. Och i de flesta fall biter antibiotikan. Eller viruset viker hädan helt av sig själv, i lagom tid för att man ska tycka att bredspektrumantibiotika is da shit.

Vid allvarligare fall är dialys en populär favorit. Det används på ett klassiskt humoralpatologiskt vis för att bota en kropp vid osunda vätskor. Man byter helt enkelt ut blodet en vända och sen är patienten botad och kan åka hem...
... Och dö. Som grannens kusin. Som kom in med något jag misstänker vara en stroke: paralys och konstigt tal. Lite dyr dialys på det och hemgång. Räkning med hem och hej och adjö.

Jag har en osund relation till sjukdomar. Jag har en lätt hypokondrisk tendens som jag mycket aktivt försöker självterapera genom att hålla mig (och mina barn) ifrån att söka sjukvård i tid och otid. Det funkar stundvis helt utmärkt. Sällan är folk tillnärmelsevis så sjuka som de tror att de är. Tillsammans med ett bra vaccinationsprogram är det en bra strategi. Så växer ibland symptomen över självförnekelsegränsen och jag söker ändå sjukvård. Utan att bli klokare. 

Så nu ligger jag i sängen med jojofeber, inga förhöjda blodkroppar, lågt blodtryck, dåliga levervärden, huvudvärk, diarré och nåt smärtsamt krampliknande  i sidan. Och jag är malariatestad och tyfoidtestad och hepatittestad och ultraljudsundersökt. Och varken jag eller sjukvården har nån susning vad det är. Men bredspektrumantibiotika har jag fått. Och det hjälper säkert.
Alltmedan multiresistenta bakterier dödar fler och fler på sjukhus runt om i världen.

Och den rädsla jag känner inför ett sjukhusbesök här i Kenya istället för den trygghet jag känner inom svensk sjukvård ger ytterligare en frossbrytning till de märkliga sjukdomssymptomen.

Sweet dreams are made of cheese!

Jag tror att mat är den del av kulturen som är allra svårast att skaka av sig.
Klädstil, högtidsdagar, sånger, ritualer, kommunikationssätt; allt sånt där är jag tämligen villig att ompröva, gladeligen testa nytt och finna det fascinerande, vackert och intressant.
Likaså är jag ingen fegis vad gäller nya smaker och ingredienser. Men att  helt avstå den mattradition jag växt upp med? Nä, där går min assimilationsgräns..
Och jag är ingen renrasig nordeuropé. Jag längtar inte kroppkakor och surströmming, rårakor och falukorv. Jag är fostrad i medalhavsk mattradition med provençalska kryddor och goda råvaror. Jaktlyckan har försett min familj med vilt och skogssvamp, gården har gett primörer och hemkramat, namngiven kött av djur som mått fint i livet och smakar gott därefter. Mejerivaror som riktigt smör, fet grädde, crème fraiche och 50 shades of cheese ger livet dess mål och mening. 

Därför fyller maken resväskan med välfruset, hängmörat hästkött, en jättebatong salami och gorgonzola för själen. Därför torkar modern trattkantareller och packar parmesan att ta med till julklapp. Och därför går jag på upptäcktsfärd i de dyra exportdiskarna i vitingaffären i stan för att hitta något som tillnärmelse liknar något annat än en dålig ursäkt för ost. Och blir glad när jag hittar en gouda som smakar absolut noll men som beter sig som ost, smälter som ost, håller formen som ost. Allt emedan jag drömmer om kittost, Saint Agur, granbarksost, Västerbotten, lagrad grevé och en alldeles vanlig men mogen camembert. 

Och kanske är det faktiskt osten som får mig att slutligen flytta hem igen. 

 

Det är dags!!

Så är det då dags att välkomna Kenyas första logopedstudenter! Tre tappra kvinnor: en nunna med specialpedagogisk bakgrund, en kvinna som arbetat med autismpatienter i Tanzania och en arbetsterapeut med psykoterapeututbildning som idag registrerat sig för en tvåårig masterutbildning i logopedi!!
De anar inte hur hjärtinnerligt välkomna de är efter två års förberedelser!!!
Yes!! We are up and running!!!!

Flyktingfrågan

I nordöstra Kenya, nära somaliska gränsen ligger Dadaab. Det är världens största flyktingläger. 350.000 människor bor i tält i denna del av landet som omväxlande plågas av torka och av översvämningar. Den allra största delen av dessa flyktingar är kvinnor och barn och de har primärt flytt från inbördeskriget i Somalia.
Dadaab räknas som Kenyas fjärde största stad i och med antalet medborgare i lägret.
Och det här är inte Kenyas enda flyktingläger. Landet finns med på 10-i-topp-listan (vissa år 5-i-topp) av de länder som tar emot flest flyktingar och per capita går det c:a 70 medborgare per flykting. Kenya ligger nära flera av de stora krutdurkarna i världen: Somalia, Sudan och Kongo.
Kenya är inget rikt land och lägerna drivs bland annat av UNHCR. Det är hit, till länder i tredje världen, som över 85% av alla jordens över 50 miljoner människor som är på flykt kommer.
Och så  grufsas det i Sverige över flyktingmottagningen. Perspektiv är därför rätt bra att ha. 

Nä, vi tar inte emot alla flyktingar. De flesta stannar inom de länder de kommer från, men förhoppningsvis når de tryggare områden, andra tar sig över gränsen till sina grannländer. För när bomberna faller och krigsbrott är vardag då tar man sina barn och försöker komma därifrån. De flesta flyr inte långt. De flesta vill bara hem igen så fort det går.

Här finns statistik över världens flyktingmottagande. Sverige sköter sig relativt väl och vad gäller integration är vi duktiga även om det finns mycket kvar att göra. I integrationsindexet MIPEX ligger vi t.ex i topp! Om det kan man läsa här på Röda Korsets hemsida, eller gå direkt till MIPEX' hemsida. 

Och överallt i Sverige börjar det poppa upp gräsrotsinitiativ som jag tror kommer att göra stor skillnad: Läxläsning, språkstöd, matlagning, idrott, etc. Du kan själv kontakta din kommun, Röda korset, Stadsmissionen eller andra hjälporganisationer i din kommun för att se vad du kan hjälpa till med. Integration är ju inget som invandrare kan göra själva, det måste ju finnas lokalbefolkning som vill integreras med dem!!

I slutändan vill folk inte alls helst av allt komma till Sverige. Vi pratar ett konstigt språk som är tämligen svårt att lära sig för många andra språkgrupper och vi har en tuff arbetsmarknad om man saknar språkkompetens, och väldigt få okvalificerade jobb. När jag nån gång kommer hem till Sverige är det detta område inom logopedin som intresserar mig mest: Att hjälpa till att få struktur i språkundervisningen för invandrare utifrån lingvistiska principer.  

Spatial orientering

Många logopeder känner igen sig i min kognitiva svaghet: svårigheten att spatial orientera sig. De flesta lysande logopeder jag känner har problem att hitta vägen, ge och tolka spatiala beskrivningar, etc. Jag har en alldeles privat hypotes om att cellvandringen under fosterstadiet välförsett de lingvistika områdena medans de spatiala områdena har förblivit underutvecklade. Jag har givetvis bara anekdotisk bevisföring att anföra för denna hypotes, Men jag känner ganska många logopeder...
Nåväl, till sak: I Kenya saknas gatunummer och adresser. I många formulär finner man formuleringen "neighborhood" och på den raden kan man skriva alltifrån "vid floden", "mittemot det blå huset" till "nära guvernörens ställe".
Här och där i själva centrum finns det några centrala gatunamn, men inga gatunummer. Och varken mäklare eller taxichaufförer brukar kunna dess namn.
När man ska instruera taxichaufförer och motorcykeltaxiförare är det därför snarare visuella landmärken och semantiska ledtrådar som gäller. "Kör till Café Sizzler" . "Det är det fullvärdiga huset på samma gata som snabbköpet Nakumat" . "Stanna vid Zionmall-gallerian" .
Och faktum är att det här sättet att orientera sig passar mig mycket bättre. Jag har relativt god koll på stan och kan både hitta och beskriva vart jag ska eller var ställen ligger.
Men brev, de levereras till ens postbox, inte till nån fysisk hemadress. För det har jag ju ingen.

Nytt år!

Nu börjar ett nytt år. Det är så det känns för oss universitetslärare. Att året börjar till höstterminen. Nystarter, nya kurser, nya studenter, nya försök.
Denna höst är sannerligen och synnerligen ett nytt år. I september börjar jag mitt liv som kenyan på riktigt. Utan support från Sverige, som frilansande disputerad logoped kommer jag i höst att vara programansvarig för det nya masterprogrammet i logopedi som faktiskt, verkligen, äntligen på riktigt startar vid Moi University, Eldoret, efter två års förberedelser. Linköpings universitet har beslutat att sluta stödja projektet så nu styr jag den här skutan helt själv.
Men vi har sökande studenter och ett program som verkligen har premiär i september trots mina långtgående tvivel efter mycket byråkratiskt strul. Och jag ska förutom programansvar rådda fyra delkurser själv sedan min kenyanska kliniska lingvistkollega tröttnat på Moi University's hantering och flyttat till Nairobi där det är lite ordning på grejer.
Från 1:a september lever jag på min kenyanska universitetslärarlön på 9000 kr i månaden, har skolavgifter på runt 9000 kr per termin och en hyra på 3000 kr i månaden.
Men jag har fantastiska studenter som sökande till programmet: bland annat en öra- näsa- halskirurg med teckenspråkskunskaper och en speciallärare med inriktning mot utvecklingsstörning och alternativ kommunikation.
Det här blir en häftig resa!!
Voluntärvilliga logopeder som kan föreläsa om röst, stamning, och dysartri som vill hänga med på äventyret nästa termin är hjärtligt välkomna! Här erbjuds boende och liten kenyansk lön som förmodligen betalas ut om två år. Resekostnad får ni tigga till er på annat håll.
Jungfrueliga logopediska kramar från Moi University inför programmets första termin!! 

Postsomrig stress och höstmonsterdräpande

Allt är inte safari och exotiska upplevelser.
I det nya landet finns skuld, ensamhet och
rotlöshet. Om det har det skrivits väl i den här bloggposten av: Manon De Heus.
Min värsta skuld känner jag i relation till min stordotter som jag lämnade i Sverige. Vänner och älskad skola och sushi är trots allt ingen kompensation för en hyfsat närvarande morsa att mysa med. Men nu är hon här och två varma fina flickor att krama i sängen om kvällen ger helhet och lugn.
Men det finns andra famnar jag inte finns där för: vänner som fått allvarliga sjukdomar, de som skiljer sig och de som gått under isen. Jag missar födelsedagar,  grillkvällar, begravningar, födslar och bröllop. Jag missar första stegen och första dejten. Och lite klent är det, men jag finns här att dela lycka och olycka med ändå. Kanske är jag ändå en bättre vän skrivledes.
Och jag hoppas att stordotra också hittar skrivandets styrka och att hon fortsätter skicka röstmeddelanden via Whatsapp till sina tjejkompisar i Sverige och får nya trogna vänner att anförtro sig åt här.
För vänskap funkar visst på distans. Been there, done that. Kanske är jag egentligen en bättre vän på distans. Inte så fjärr och halvnärvarande. Kanske inte så socialt rädd att kväva sönder.
Och kärleken. Visst är det slit att vara ifrån och att längta. Visst är det slit att vänja sig vid singelliv och sedan ta hänsyn. Visst finns rädsla för kurviga charmerande brunetter och att livet plötsligt ska ta alltför tvära kast. Men mest finns en trygghet i att vi är bra på att ge varandra plats och utrymme att vara de vi är och göra det vi vill göra. Och detta är bara den vamliga höstanpassningsbluesen. Detta är de vanliga striderna mot höstmonsterna på slagfältet.
Hemlämnadsrelaterat. Avskedsinducerat.
Och jag jag älskar er alla där hemmavid.
Men jag måste också göra detta.
För att jag vill. Och min själ också, när den kommit till ro efter den postsomriga stressen.